Forumet - Vill sälla mig till de som berättar om sina livsproblem på UM.

Vill sälla mig till de som berättar om sina livsproblem på UM.

156 0 16
Uhm, för att göra en lång historia väldigt kort: Jag fick reda på häromvintern att farsan varit alkoholist i hela mitt liv. Han har blivit av med körkortet ett par gånger medan jag var liten och även suttit i fängelse en månad för det. Hela min släkt har alltid vetat det. Kompisar har haft aningar om det. Mina tränare i Karaten har "vetat" det. I stort sett alla, utom jag, jag har vetat hans problem. Hur jag fick reda på det?

I månader hade jag väl lite haft det på känn, fast inte kunnat bekräfta det. Medan jag bodde hemma märkte jag hur det försvann sprit ur flaskor jag hade på mitt rum. Visste ju att det var han eller mamma som tagit det, men ibland var det helt öppet att de lånade när de hade gäster och sådär, du förstår. Men ibland blånekade han att han tagit, fastän jag helt klart visste. Det blev pinsamt uppenbart en dag när jag, en vän och han var inne i Borås.

Vi lämnade varandra ett tag på stan för att vi skulle gå och äta och han skulle göra lite andra ärenden. När vi möts upp ett par timmar senare så känner jag i princip inte igenom honom. Han raglar fram på gatan och kan knappt stå upp. Han var nästan en karikatyr av en alkis från en 91:an-tidning. Där och då dog en väldigt stor del av mig, min barndom och min idolisering av pappa. Han som alltid har vetat bäst och kunnat allt. Störst och starkast.

Han mår bättre nu, sen mamma gick isär ifrån honom, tio år för sent ungefär. Har väntat på att hon ska orka ta steget och skilja sig, men hon har varit så orolig för hur det ska gå för honom. Men ja, det är bättre nu, det är inte bra, men bättre. Han är en stor anledning till varför jag haft självmordstankar, extremt dåligt självförtroende och nu går på ångestdämpande osv.

Jag mår också bättre sen de gick isär. Visst, jag mår superdåligt för att pappa är så fruktansvärt ensam, han umgås inte med någon på fritiden och så vidare, och jag har jättedåligt samvete att jag inte pratar i telefon med honom varje dag. Men jag mår helt enkelt för dåligt av att prata med honom för att jag ska orka med det. Däremot så mår jag jättebra över att mamma mår så mycket bättre sen hon flyttade. Hon bor dörr i dörr med sin allra bästa vän, hon träffar sina väninnor var och varannan dag och vi bor bara ett par hållplatser ifrån varandra, av ren slump, så jag har jättemycket lättare för att hälsa på henne över en så simpel sak som en frukost.

Varför jag skriver det här? Egentligen ingen aning. För att söka sympati? Njae.
För att jag druckit ikväll? Det har jag visserligen, men det är inte för det.
För att försöka få hjälp? Nej. Ogillar när bekanta ska leka hobbypsykolger med mig. Jag är evigt tacksam för att mina nära vänner lyssnar och sådär på mig, men det räcker lite så. Om ni förstår.
För att det är som terapi för mig att berätta om det? Absolut.
För att andra i samma situation ska kunna läsa och se att den inte är ensam? Ja, jag tror det. Alltid bra att veta att det finns andra.

ps. Ursäkta om det är förvirrade, har ingen redaktör.

Spana också in:

Jag känner igen mig till viss del då min far även han var alkoholist (vilket jag fick reda på/förstod vid 13-14 då han var full när jag kom hem från skolan ibland, allt oftare)

Till sist fick morsan iaf nog och de skiljde sig, han dog någon månad efter. I början när det hände tänkte jag mest på det dåliga och hur han hade betett sig den sista tiden och vad han gjorde, men nu 2år senare så vill jag prata med honom.

Har inga tips eller råd att ge förutom att ja.. ta vara på tiden antar jag.
Min pappa var alkoholist. När jag träffade honom brukade han lukta alkohol. Eller så tog han lugnande tabletter innan. När vi var på fotboll gick han ut från arenan i pausen för att sänka några öl som han hade gömt i en buske. Samma sak med mamma i perioder.

td;dr: Känner igen mig.
Fyfan bra att det ändå finns något slags ljusning nu iaf även om din farsa säkert är på en ännu mörkare plats nu. En av mina vänners farsa är likadan och dom har inte pratat på snart två år även om gubben söker kontakt när han är full ibland. Vet inte vad jag vill ha sagt med det men fan, men hoppas din farsa rycker upp sig osv. Jävligt sånt där.
Åh, jag är glad att det börjar bli bättre och att du och din mamma kan hålla god kontakt, och hon med sina vänner! På min hemmafront har det aldrig varit särskilt illa, men jag känner igen känslan du beskriver när en förälder inte är som man vill och tror, det är jobbigt. Tycker det är starkt av dig att kämpa på, försöka göra det bättre, och att faktiskt prata om det. Tycker som någon annan nämnde att du i första hand ska försöka utgå från vad som är bäst för dig, men jag tror också att din pappa skulle må bra av uppmuntran och kontakt från dig - om du hittar något sätt att ge det, utan att det drabbar dig själv för mycket. Kämpa på, håller tummarna för att det ska bli bättre! :)[love]