Vissa dagar är helt okej, man går i skolan, är med vänner, man har det "okej" helt enkelt.

Men alla andra dagar, och alla nätter, är det bara skit. Jag saknar så mycket, jag saknar så många...

Om livet till slut bara består utav "okej" som bäst, vad finns det för mening kvar egentligen..?

Jag har försökt så länge, pratat med vänner och rådgivare, men det hänger kvar där hela tiden. En sådan meningslöshet, hopplöshet... I 4 år har det varit så här.

"Se framåt i tiden, finns det inte saker du vill göra?". Nej, säger jag. Vad finns det egentligen där? Mer pluggande? Ett jobb? Familj? Resa? Jag vill bara inte ha det, jag orkar inte och vill inte...

På senaste tiden har jag sysslat lite med min nya hobby: hash, bensodiazepiner och annat jag kan lägga mina händer över. Jag vet att det är kontraproduktivt, men med hjälp av dem orkar jag till slut inte bry mig längre över något, för en liten stund, och då gör det inte lika ont längre...

Ja, skratta hur mycket ni vill och tro att jag är någon emo (har dock många fina ärr, så det kanske ligger något i just det) eller attention-whore, jag vet själv inte varför jag skriver här. Kanske det är lite terapeutiskt att skriva av sig?