Visad: 34 gånger
Fråga: Hej!
Jag är en tjej som egentligen inte vet vad mitt problem är. Det är mest en hög av massa olika saker.
Jag har nog alltid mer eller mindre hatat mig själv. Jag avskyr att se mig i spegeln, hatar min kropp, mitt sätt att prata och att gå, jag hatar hela mig. Jag är extremt blyg, fram tills jag känner någon väldigt väl, men det känns som om ingen har tålamodet att lära känna mig, eftersom det kan ta månader innan jag känner mig någorlunda säker med en ny människa.
Jag hatar hela det nya samhället med pinnsmala blondiner med jättebröst och plattat hår. Jag hatar allt ständigt tjat om bantning och träning hit och dit! Jag är helt normalviktig vad jag vet, men känner mig alltid ledsen.
Jag vet inte varför jag blev ledsen, men för drygt ett halvår sedan, när jag började sista året på gymnasiet, började jag känna mig stressad över framtiden, samtidigt som jag tappade orken för ALLT i skolan, jag som alltid har skött mig, i princip exemplariskt.
Min attityd förändrades: jag blev katigare, argare, ledsnare och hatade bara mig själv ännu mer.
Eftersom jag är så blyg och mår som jag mår har jag funderat på allt från social fobi till depression, men jag vet ingenting. Nästan varje dag sitter jag på mitt rum i minst ett par timmar i sträck och funderar på livet (och döden). Jag kan stirra in i väggen hur länge som helst och gråter oftare än någonsin. Jag grät nästan aldrig när jag var mindre.
Det känns som om det bara är min familj, som jag älskar, men som inte förstår sig på mig, som hindrar mig från att lämna denna jävla värld. Bortsett från min familj så finns det ingen som vill ha mig, mina kompisar känns inte äkta för fem öre, inte ens jag vill ha mig själv...
Jag har en förmåga att "sjunka in i min egen värld" och jag vet inte om detta egentligen är så bra... Jag brukar läsa mycket, för då glömmer jag mig själv en stund och kan låtsas att jag är någon annan, en intressantare och mer värdefull person.
Jag brukar skriva dagbok, säkert lite fjantigt, men det är enda sättet för mig att bli av med allt som jag helst skulle skrika ut till mig omgivning.
Nu har min tre år yngre lillasyster skaffat pojkvän och detta blev helt enkelt för mycket. Jag vet inte vart jag ska ta vägen med mig själv. Jag vill bara skrika, gråta och slå på allt som finns i närheten.
Självklart är jag glad för hennes skull, jag älskar ju henne, men detta får mig att känna mig så jävla misslyckad, jag har inte haft pojkvän sen "fråga-chans-stadiet" och är nu totalt nerkärad i en elva år äldre kille (?).
Eftersom jag är ett rent misslyckande vet jag att han aldrig ens skulle titta åt mitt håll, jag har varit vansinnigt kär i honom i ca fem månader och tänker på honom nästan hela tiden.
Men en olycklig kärlek skulle jag nog klara av, om bara allt annat hade fungerat.
Det enda som kan få mig att glömma mig själv för en stund är att läsa eller träna. Så jag försöker att göra det så mycket som möjligt, men hur mycket jag än läser eller tränar, så kan jag inte sluta gråta mig till söms, svära åt min spegelbild, eller bara skämmas över att jag finns till.
Jag hoppas att någon orkade läsa hela texten, att någon skulle förstå bryr jag mig knappt om att hoppas på, men ja...
Jag skulle så gärna bara vilja ha en vän. Någon som verkligen skulle fatta, lyssna och trösta.
Men vi lever i en falsk värld, där bara utsidan och leendet räknas. Jag har tappat allt hopp om att det finns en plats för mig.
Men jag vill ändå leva för att inte såra min familj, jag älskar dem.
Svar: Du måste vara inloggad för att läsa svaret. Registrera dig här | 
