Frågor och svar om depression

22 Apr 2002, 08:29 104
Kille, 0 år
Question


Jag är en kille på 22 år som är ganska vilsen. Då min far var omogen växte jag upp med min mor. När jag var liten var hon ofta sjuk (astma och epilepsi), och blev förtidspensionerad. Både astma och epilepsianfallen kom oftast när hon hade nytta av det. Ett klassiskt exempel är när jag inte ville hjälpa till hemma, hon blev rasande och föll ihop med kramper. Då jag var sjuk eller hade skadat mig, hände det att hon blev mycket orolig och inte kunde somna. På morgonen fick hon epileptiska anfall så att jag måste låtsas vara frisk för att hon inte skulle vara sjuk. Visserligen har hon stört EEG, men jag tycker att normala anfall borde komma slumpmässigt. Hon erkände nyligen att hon ville bli pensionerad, inte för att hon var för sjuk för att arbeta, utan för att ”slippa träffa elaka personer”.

När jag började skolan blev hon mycket ensam. Ofta när jag kom hem hade hon gömt sig i garderoben etc. När jag inte kunde hitta henne blev jag mycket orlig. Då dök hon upp och sa att hon ville se hur jag reagerade om hon dog. Det var också för att jag skulle bli härdad och förbereda mig på att ”bli stor och gå ut i samhället” där ingen skulle hjälpa mig. Ibland gömde hon sig inte utan spelade död. Om jag var rädd sa hon att jag var mesig och överkänslig. Senare förstod jag att hon gjorde sig till och var likgiltig. Då sa hon att jag var egoistisk som inte brydde mig om henne. När jag sa att jag inte gillade vad hon gjorde, sa hon att jag var ett allvarligt barn som inte ville leka.

Detta upprepades många gånger i lågstadiet och upphörde då vi flyttade när jag började femman. Fram till dess sov vi i samma säng eftersom hon inte ville vara ensam. Visserligen var det inget sexuellt, men jag tror ändå det har stört min relation till tjejer. I högstadiet var jag ganska mobbad. Mor höll föreläsningar om hur bra jag hade det jämförelse med gatubarn någonstans eller så var hon överbeskyddande och kollapsade av oro. När hon hade kollapsat var hon för sjuk för att göra något. Vid ett tillfälle blev jag nedslagen i skolan och fick sprickor i benet. Hon var dock för upptagen av sina sjukdomar för att märka att något var fel. Jag försökte tala med min far om det men han sa att ”livet är inte en dans på rosor” och att jag inte visste hur bra jag hade det. Han tyckte ofta att mor skämde bort mig och berättade om barn som hade varit så bortskämda att de tynade bort och dog. För att kompensera min bortskämdhet hände det att jag brände mig på armarna.

Gymnasiet var underbart, men hemma var det kaos. Vid den tiden frågade jag mycket om varför hon hade betett sig så när jag var liten, men hon svarade att jag var bortskämd och otacksam eftersom hon stannat hemma och tagit hand om mig. En incident när jag var fem förhörde jag henne ofta om, hon diskade en kniv och jag frågade henne om en leksak. Då skrek hon att jag ville att hon skulle dö så att jag kunde ärva henne och gav mig kniven så att jag skulle skära halsen av henne. Hon vägrar ännu erkänna att det var fel och har ibland idéer att någon i närheten är ute efter henne eller mig i samband med pengar.

De senaste åren har jag flyttat runt och försökt bli som folk. Det har inte lyckats, men jag har blivit bättre. Det känns frustrerande att även om jag nu kanske kommit längre än mina föräldrar kommer att göra i hela livet så finns det så mycket att ta igen. Mitt största problem är att jag har svårt att ta något på allvar, i situationer där andra blir ledsna blir jag först ledsen och sedan euforisk. Exempelvis flinade jag mycket när jag skrev detta. Jag vet att utan reaktionsbildning hade jag inte överlevt, men det är inte bra när man lever i en normal miljö. Jag har försökt söka hjälp, men eftersom jag varit upprymd och inte kunnat låta bli att skönmåla min uppväxt har jag själv och andra heller inte tagit mig på allvar. Av en läkare fick jag SSRI, men då blev det värre. De är ju till för personer som tar för allvarligt på saker. En annan läkare sa att jag var manisk och gav bensodiazepiner men jag är rädd för att beroende.

Svar
Bo Westholm
Psykolog

Jag kommer att ge dig ett svar i tre delar av vilka den första skulle kunna vara en förhoppningsvis användbar förklaring på ditt stora problem och de övriga två delarna råd som kanske kan hjälpa dig på vägen.

1. Att du har svårt att ta något på allvar som vuxen är inte så konstigt om man tänker på vad du fått gå igenom under din uppväxt där både du och din mor förmodligen skulle behövt stöttning, vilket ingen av er fick. Din mor gjorde säkert så gott hon kunde med de förutsättningar livet hade givit henne. Men jag kan tänka mig att hon skulle behövt stöttning för sig själv som människa och för sig själv som mor. Och du skulle behövt stöttning i att få vara en liten kille.., och vara tvungen att stå ut med allt du fick göra… När det gäller din far verkar han egentligen också ha varit i behov av stöttning. Okay, efter den lilla inledningen kommer vi alltså till ditt stora problem där du först kan bli ledsen som alla andra i en situation, MEN där du snart känner av ett lyckorus som totalt ersätter ledsenheten. De uppväxtförhållanden du beskriver i ditt mejl, är något som psykologiskt skulle kunna anses vara en riktigt dålig träningsmiljö för en liten kille som precis som alla andra människor är i behov av att lära sig hur man bär sig åt för att ta saker och ting på allvar. För vad skulle du som liten kille tro?! Att man ska ta din mors olika påhitt på allvar?! Eller att man inte ska bry sig alltför mycket om dom… Självskrivet lärde du dig som liten kille att du mådde bäst ifall du inte tog allt så allvarligt, av ren självbevarelsedrift. Skulle du tvärtom ha tagit allt på allvar, hade du sannolikt varit en oerhört mycket mera psykologiskt bräckligt människa idag. Så ditt sätt att först känna dig ledsen är den reaktionen dom flesta har, men sedan kommer dina gamla lärdomar från när du var liten in och spökar. Egentligen inte alls speciellt konstigt… Sedan kan man prata om reaktionsbildning och en massa psykologiska facktermer, men du kommer inte ifrån att du fick lära dig det här på ett felaktigt sätt. Och klarar du av att inte lägga för mycket energi på att fundera på det som varit, och istället blicka framåt, finns det en sannolikt mycket god chans att du blir av med det mesta med tiden. Men då pratar vi om kanske fem, tio år. Du kommer förmodligen att acceptera en del av det och bli av med en del dvs din personlighet växer fram alltmer…

2. Och då har jag faktiskt redan kommit in lite grand på den andra delen i mitt svar till dig, därför att den där strävan som du nämner att försöka bli som folk handlar för mig som psykolog mest om att man är någorlunda tillfreds med sig själv. Oftast bryr vi oss om vad andra tycker och tänker när vi inte själva är speciellt nöjda. En relativt nöjd människa gör liksom mycket lättare sin grej… Att finna ett förhållningssätt till livet där man själv kan vara ganska nöjd utan att det direkt går ut över någon annan eller sker på någon annans bekostnad, är vad som alltid drivit mig när jag arbetet med människor i mitt liv. OCH för mig själv i mitt eget liv… Vad jag alltså försöker säga är att du.., inför dig själv ska försöka bjuda dig på att få vara lite annorlunda… Härigenom skyndar du på processen att bli en hyfsat belåten kille, istället för tvärtom. Ödmjukhet predikas ju i så många sammanhang och i ditt fall skulle jag vilja slå ett slag för lite ödmjukhet gentemot dina gamla erfarenheter, om du förstår vad jag menar…

3. Avslutningsvis tänkte jag nämna de positiva sidorna, händelserna, personerna, intressena, sakerna i ditt liv eftersom du skrev att gymnasiet var underbart. Livets positiva sidor oavsett hur stora eller små de är, utgör ett av de bästa bränslena när man som du är mitt uppe i en tuff arbetsuppgift. Försök att efter ditt eget huvud använda dom som om de skulle vara en dyr medicin dvs njut och sug på dem så mycket du kan och koppla av från allt ditt andra slit. (Självklart menar jag då inte droger eller något annat som kan bli skadligt) För annars finns det alltid en risk att man i ditt ställe försöker hitta ett helhetsgrepp där man bakar ihop allting.

Vissa av svaren på Ungdomar.se är inte dagsfärska. Exempelvis så förbättras ständigt läke- och preventivmedel, så de svar vi har kan till viss del vara inaktuella. Stäm alltid av med din ungdomsmottagning, apotek eller sjukvårdspersonal. Upptäcker du felaktig information blir vi jätteglada om du rapporterar detta till oss så att vi omgående kan lägga in korrekta uppgifter.

Visa mina övriga svar