Frågor och svar om Ätstörningar

28 Jul 2013, 12:19 219
Tjej, 16 år
Question


Hej där. Någon som kanske kan lyssna på mig. Någon som kanske förstår, knappt jag själv gör det.

Jag kommer inte ihåg varför allting blev som det blev, varför mat blev det ända jag kan/kunde tänkte på. Det känns som att det alltid varit något som jag grubblat över. Först var allting enkelt, jag kände mig äcklad i min egen kropp... Så vad gör man? I början började jag började sakta att dra ner på maten. Mindre portioner. Sen började jag hoppa över hela måltider. Och till sist började jag tycka om att känna mig hungrig. Det kändes helt enkelt rätt. Det gör det fortfarande.

Varje gång jag äter något, eller till och med ibland dricker något får jag otroligt stora skuldkänslor. För nu när jag väl äter så äter jag mycket! Och det är inte ett äpple och en stor spagetti och köttfärssås tallrik (sånt jag borde äta). Det är godis, bröd, läsk, eller bara det jag tycker om att äta. För stunden mår jag bra, men jag äter tills jag mår dålig. Och det är när jag mår dåligt som det jobbigaste som jag tvingar mig själv till att göra något som jag känner att jag måste men innerst inne inte vill. Jag går iväg och kräks upp så mycket som jag bara kan av det jag stoppat i mig under dagen. Eller så springer jag långa rundor för att träna bort allt.Vissa dagar sluta jag äta nästan helt för att jag mår så dåligt.

När jag blir ledsen så kan två saker hända. Nr 1 Tröstätning (Tillslut kräkning, tyvärr). Nr 2 svält.
Jag är en skör person inuti. Jag har varit med om mycket. Mina familj har inte varit något man kan vända sig till när man är ledsen eller mår dåligt (eller känslosam på något sätt alls). Jag bor inte i en normal Svensson familj som de flesta kanske tror. Jag har blivit slagen och skriken åt och helt enkelt psykiskt förstörd av mina föräldrar sedan jag kan minnas (Mest av min mamma). Jag känner mig oftast inte trygg hemma, hemma för mig är borta. Där det känns tryggare.

Under det senaste året har jag stött bort mina vänner. Jag har ingen ork att träffa dom. Det känns ensamt. Men jag har en pojkvän som jag umgås med och som gör mig lite gladare glad och får mig att känna mig trygg. Han är min trygga punkt! Han försöker förstå varför jag gör som jag gör. Men det blir jobbigt för honom, så jag vågar inte nämna det så ofta, mina känslor kring mat osv.

När jag äter mat med andra blir jag försiktig, Jag vill inte verka ivrig och äta snabbt, Jag tar inge mycket mat, helst äter jag inte alls. Bland det jobbigaste för mig är att prata om mat. Jag vet inte vad jag ska ta mig till, vad jag ska svara eller hur jag ska vara eller reagera.

Jag önskar att jag kunde berätta allt, det är så mycket. Men detta är en sammanfattning.

Jag är snart 17 år gammal. Jag borde vara en glad ungdom. Men allt känns så fel. Jag känns fel.

Jag behöver din hjälp, någons hjälp. Jag vill inte detta mer, men jag vill ändå inte sluta, jag är rädd helt utsagt.

Svar
Annesofie Blixt
Föreningen Tilia

Hej där! Jag ska verkligen försöka förstå och jag känner igen
väldigt mycket av det du berättar. Däremot har säkert varje person sin egen
definition av hur man mår och hur det blev som det blev..

Och precis, om man inte tycker om sig själv, vad gör man då?
Man ändrar på sig. Mat är en nära tillflyktsort och vikten kan ändras ganska
lätt, allt för att komma bort från den där personen man inte gillar, den där
kroppen man bor i. Men, att få skuldkänslor när man äter är som att få
skuldkänslor för att andas luft, det är något som blivit väldigt fel och man
har börjat leva efter regler som inte stämmer alls, även om de låter helt ok i
ens egna huvud.

Jag ser det som ganska självklart att det har blivit såhär.
Du har skapat dig en egen trygghet i det kaoset du lever i/har levt i. Kanske
har det blivit en naturlig väg att gå, när världen omkring dig är ganska sjuk.
En reaktion hos dig på något som inte står rätt till.

Om du ber om min hjälp och känner att du behöver den, så
självklart hjälper jag dig. Det finns en hel uppsjö av saker man kan göra, men
till en början kan man sätta sig ner och bena ut saker tillsammans. Jag tycker
du ska försöka behålla din trygghet och relation med din kille så fin som den
verkar vara, och prata med tex mig om allt detta, försöka reda ut en sak i taget,
så att du tillslut känner den tryggheten du har hos honom, innifrån dig själv
istället, det går! Jag lovar.

Du når mig på: annesofie@foreningentilia.se

Kram från Annso




Vissa av svaren på Ungdomar.se är inte dagsfärska. Exempelvis så förbättras ständigt läke- och preventivmedel, så de svar vi har kan till viss del vara inaktuella. Stäm alltid av med din ungdomsmottagning, apotek eller sjukvårdspersonal. Upptäcker du felaktig information blir vi jätteglada om du rapporterar detta till oss så att vi omgående kan lägga in korrekta uppgifter.

Visa mina övriga svar