Stöd & Svar

16 Nov 2013, 18:24 171
Tjej, 16 år
Question


Hej.
Jag är en sexton årig oskuld, okysst tjej som är less på en förälskelse. Detta skulle jag inte kunna säga till någon om det så vore Gud, för jag vågar knappt erkänna för mig själv att det faktum att jag jämt och ständigt tänker på personen i fråga är en gammal man som jag älskar fullkomligt. Samtidigt som jag fylls av glädje och min kropp säger: ”Jag vill ha dig”, försöker jag tänka i psykologiska banor om hur sjuk jag är. Om jag visste att jag skulle blivit kär i honom för några år sedan skulle jag garanterat blivit äcklad som vem som helst.
Jag lever med en förälder, den andra dog för några år sedan. Familjen är bra, men vi bråkar ofta. Jag har alltid känt att jag inte riktigt duger, och ja, jag är en bekräftelsesökare. Första gången jag fick kontakt med honom, var på telefon. Jag är vanligtvis ganska blyg av mig, men jag hade blivit tipsad av en vän att ringa honom eftersom han var författare och han skulle kunna titta på mina dikter… Jag föreställde mig honom som lite hård, eller märklig person. Men samtalet med honom gjorde mig förvånad; jag hade aldrig så lätt kunnat prata med en annan person. Han dömde mig inte som jag upplevt att så många andra gör, och han verkade väldigt snäll och omtänksam. Jag fick träffa honom och han kollade på mina dikter och sa att han aldrig hade varit med om att en tjej i min ringa ålder hade skrivit något så djupt och vacker, vilket förstås gjorde mig väldigt smickrad. Vi träffades fler gånger och ju mer jag lärt känna honom desto mer har jag övertygats om hur mycket jag tycker om honom. Han är den första som ”sett” mig. Jag har aldrig kunnat definiera mig med andra människor i min egen ålder, eftersom jag inte tycker om att supa eller dansa till House-musik. Det han gillar, gillar också jag oftast. På ett sätt är han lik mig, som att se sig själv i en spegelbild fast ljuset reflekterar snabbare och vackrare och han har liksom levt längre än mig och på så sätt blivit bättre… Han är väl så klart inte kär i mig. Det skulle ju varit förödande och äckligt. Du kan ju bara tänka er hur det skulle se ut om en man är tillsammans med en tjej som nästan skulle kunnat vara hans barnbarn… Jag förstår hur sjukt det här är, men jag behöver hjälp… Jag har fått bekräftelse från många när de säger hur bra jag är. Men bekräftelsen från honom kan jag leva på i många månader. Jag tänker så mycket på honom så när min mamma nämner hans namn så blir jag irriterad. Jag älskar så att jag hatar. Och i den konflikten står jag. Författaren och den unga poeten. Jag har försökt att skriva om det här, men det går inte. Det är ju så långt från ordet verklighetstroget som det kan vara. Det stora problemet är att det faktiskt är sanning. Vad ska jag göra? Är det någon annan på denna jord som någonsin försatt sig lite i samma situation som jag?
Och jag är nog inte så märklig egentligen. Jag har varit kär i killar i min egen ålder, så att du vet….
Tack för att du tar dig tid att läsa och svara på det här!
/ Från den mest förvirrade flickan i universum

Svar
Karin Borgström
Diakon, Fryshuskyrkan

Hej förvirrade lilla flicka!

Förvirring är ett stadium vi alla hamnar i förr eller senare, och inget att rädas för även om det är jobbigt.  Det är när alla våra invanda mönster och begrepp inte längre räcker till, utan vi måste ta in och lära oss hantera nya, och hittills okända delar av verkligheten. Det är jättetufft ett tag men så småningom hittar vi nya sätt och nya vägar som fungerar och då känner man sig inte så förvirra längre. 

Jag hör att din pappa inte finns i familjen längre, och tänker att det är en så stor sorg och förlust som ett barn någonsin kan drabbas av, att förlora en förälder.  Föräldrarnas viktigaste uppgift är att SE sina barn, att notera deras personligheter, deras styrkor och svårigheter, deras behov och möjligheter, och bekräfta att dessa är legitima och giltiga.  Att barnets egna upplevelser och känslor är giltiga och relevanta.  Att barnet är värdefullt och viktigt och kan bidra till vårt gemensamma goda. ALLA människor behöver bekräftelse, och söker efter den där man kan få den.

 Under barndom och ungdom utvecklar vi våra olika sidor och rollidentiteter.  En identitet vi behöver utveckla är den som man eller kvinna, som sexuell varelse.  I vår kultur kopplar vi också ofta sexualiteten till kärleken, den speciella varma känsla vi kan känna för en annan människa. Även om kärlek lika gärna kan handla om kärlek mellan barn och föräldrar, mellan vänner, till och med mellan ett husdjur och dess matte eller husse..... 

Alla flickor har på något sätt sin pappa som referensram när man mognar och blir vuxen kvinna (man läsa spalt-kilometer om sådant i psykologisk facklitteratur).  I vuxenblivandet ingår alltså att vara lite (förbjudet) förälskad i sin pappa, vilket ju känns dubbelt och motstridigt, och  inte alltför sällan visar sig som konflikter och bråk mellan pappor och döttrar i den här åldern.  

Du har, vad jag kan förstå, inte längre din pappa hos dig.  Oavsett hur relationen till honom såg ut, kan man säga att "en pappa" saknas dig.  En pappa som kan bekräfta dig, en pappa att jämföra med, en pappa att vara lite motvilligt småförälskad i.  

När du i denna situation träffar en annan äldre man, som ser dig och bekräftar dig,(som en god pappa), som delar dina intressen och tankar, som du känner varmt för och blir fäst vid, är det väl inte så konstigt att det som, om det handlat om din ursprungliga pappa, skulle blivit en motstridig och förbjuden kärlek, istället "blommar ut" till en förälskelse av alldeles medveten art.  En förälskelse som "får finnas" eftersom mannen det handlar om ju faktiskt inte är din pappa även om har är gammal nog att vara det.

Jag tänker att du kan känna kärlek för din äldre författarvän, en kärlek som för en pappa som ser dig och bryr sig om dig, som förstår vad du pratar om och delar dina intressen,  men att den inte alls behöver konkurrera med den andra kärleken, den sexuellt orienterade kärleken för unga  män i din egen ålder.  Jag tänker att det du nu känner har med den där "referensramen" att göra, du behöver din äldre vän för att kunna bilda dig en uppfattning om hur en bra man kan vara, en som du kan leva med och ha ett sexuellt kärleksförhållande med, utan att du egentligen behöver ta steget och inleda ett sådant förhållande med just honom i verkligheten, utan kan fortsätta att växa och utvecklas och småningom hitta den man du kan leva med.  Var lugn, du är inte konstig.  Det är inget fel.  Du är helt normal.  Det är din livssituation som är lite annorlunda och det gör att sedvanliga mönster inte riktigt fungerar.  Då blir man förvirrad!

Det kommer att klarna.  Var rädd om dig!

Allt gott!

Karin



Vissa av svaren på Ungdomar.se är inte dagsfärska. Exempelvis så förbättras ständigt läke- och preventivmedel, så de svar vi har kan till viss del vara inaktuella. Stäm alltid av med din ungdomsmottagning, apotek eller sjukvårdspersonal. Upptäcker du felaktig information blir vi jätteglada om du rapporterar detta till oss så att vi omgående kan lägga in korrekta uppgifter.

Visa mina övriga svar