Frågor och svar om depression

5 Feb 2014, 20:39 341
Tjej, 16 år
Question


Hej!
Jag har en familj som bråkar hela tiden. Du förstår pappa och mamma var skilda nu har de flyttat ihop. De snackar skit om varandra hela tiden och jag skall höra på det jävla snacket. Sen hatar jag min syster. Hon är så jävla dum i huvudet, min pappa med. Det är liksom dom mot mig och pappa.

Jag brottas med anorexia symtomen och blir inte frisk. Har inte haft mens på snart ett år vilket ger ännu mer ångest. Blir jag inte frisk så förlorar en av mina föräldrar jobbet. Känner en jävla press.
Innan var jag överviktig för jag hetsåt utan att spy upp det. Sen åt jag och spydde ut det, sen gick det över till otrorexi och nu anorexia.

Trivs inte i skolan, för det är så många elaka där. Har några vänner med inte många, men det är mest på och efter skolan jag mår dåligt. Jag brukar ofta få åka buss själv hem och träffar på massvis av mobbare som kollar på mig, det är hånfulla blickar.
Jag kommer aldrig in i klasserna eftersom jag är så ''tråkig'' och ingen lyssnar på mig när jag talar. Bara ibland om jag har tur vill säga.
På fritiden är jag hemma. När jag tränar på gymmet är jag alltid själv och alla kollar på mig som om jag är en loser. Alla har vänner med si utom jag och gamla tanter eller gubbar. Jag vill inte prata med dom men jag känner deras elaka blickar. Nej jag har inte social fobi, jag blir bara riktigt trött på folk och deras skitsnack. Ju mer jag lär känna människor, desto mer älskar jag djur.

Håller precis på att göra slut med min kille, men han vill inte göra slut med mig, men vill fan inte vara med honom.. Orkar verkligen inte, men han skiter i det. Jag sa till och med det till honom i början att jag inte ville men han tjatade och jag gav med mig. Men det kan ju inte vara ett förhållande om jag inte gillar honom?
Jag gör slut med alla mina killar, för jag får inga känslor. Jag försöker men jag känner verkligen inget annat än avsky när de börjar gilla mig. Jag gillar att vara på G med någon men så fort det gäller förhållande.
så bangar jag, får panik. Har aldrig känt kärlek, bara hat och svek. Visst glädje och kompiskärlek men ingen riktig kärlek. Jo till mina bästisar, men alla svek mig.

Jag känner fan inget annat än smärta i mitt liv. Jag har roliga saker, men det är några saker som tynger mig riktigt rejält.

Jag gillar djur och vill jobba med det, men nu är det så att jag bor väldigt långt bort från allt. Affärer, sociala livet, Skolan... Allt.
Jag ville gå en linje med djur, men har hund och dagarna är sjukt långa, samt det går inga bussar här ifrån, eller så måste jag åka typ 6 på morgonen och så kommer nästan försent ändå. Det är inte värt det. Så jag måste gå kvar på den skolan jag gör nu och den är verkligen inte nära.
Jag bad inte om att bli född, men nu är jag ju tyvärr det och behöver hjälp.

Min familj är inte bra, just nu bråkar vi. Men mamma och pappa bor ihop och hatar varandra... Mobbad och ignorerad i skolan. Jag blir aldrig bjuden på fest och liknande. Anorexia, depression/ångest, ensam, talsvårigheter med ( pratar tyst, sluddrigt och folk skiter fullständigt i mig, även när jag pratar högt så nu är jag tyst) ?
Alla hackar på mig, det är hur jag gör något, vad jag säger och hur jag ser ut. Mina betyg är medel fast jag kämpar som ett djur, ger snart upp. Har aldrig fått över betyg C men jag kämpar som en som får betyg A.
Fan va orättvist. Jag har många bra saker i livet, men detta tynger så jäkla mycket och det negativa väger över det positiva om man säger så..

Intressen är djur, men jag går redan i kurser, köp och sälj och Jag försöker skaffa vänner men alla lämnar mig efter max ett år.

Svar
Björn Hultman
Antimobbningsföreläsare

Hej!

Jag blir mycket berörd och bekymmersam kring det du berättar. Det låter som att du är en förvirrad ensam själ, som varken har någon vuxen att prata med eller inte ens någon vän i din ålder. 

Det är ju inte så mycket jag kan råda kring dina föräldrars relation, de är vuxna människor och ska kunna hantera det där själva. Men jag tycker det låter mycket skumt att de först skiljts sig för att sedan flytta ihop och fortsätta bråka. Jag tycker ni alla ska sätta er ner och prata om hur situationen ser ut. Förklara för dem hur jobbigt du tycker det är när de bråkar. Vad har egentligen orsakat din konflikt med din syster? Du berättar att hon inte förstår och är dum, vad är det hon inte förstår? Hur agerar hon och vad gör hon?

Jag fick inte någon uppfattning om du får någon hjälp och stöd i skolan av lärarna? Vet de om att du är utsatt? De måste nämligen hjälpa dig, så försök hitta någon du känner du kan prata med. Vågar du inte prata öga mot öga, så skriv ett mail eller brev till läraren. Du nämner heller ingenting om du haft kontakt med tex bup eller en kurator för dina problem. Är det något du testat? Får du ingen hjälp kring din anorexi? Man brukar förlora sin mens under en anorexi period, det är en utav symtomen.

Du berättar även att du inte har så mycket vänner, bara någon. Vad är orsaken till att ni inte umgås på fritiden då? Är det att de inte vill göra de sakerna du vill eller har dom aldrig tid för dig?

Din fritid kan ju faktiskt förändras, på nätet kan du söka lite aktiviteter som finns i ditt område, kanske det finns någon fritidsgård i närheten av skolan/orten som fixar aktiviteter för ungdomar? På internet kan man ju även hitta nya vänner som man kan börja umgås med. Det finns olika forum och sajter där man träffar de med samma intressen. Du berättar ju tex ditt stora intresse för djur, det borde ju finnas något hunddagis du kan vara på och hjälpa till, eller så kanske det finns ett stall du kan hjälpa till med hästar. Jag tycker du ska använda dig av ditt djurintresse mer än du verkar göra. Vad är det för personer på kurserna då och är det kurser du verkligen är intresserad av?

Det verkar som att du har både låg självkänsla och dåligt självförtroende. Det kan man förbättra, det finns olika hjälp att få kring det. Men främst låter det som att du behöver ventilera dina tankar regelbundet med en kurator eller psykolog för att reda ut vad du har för tankar och som kan hjälpa dig att fokusera på det viktigaste. Det märks på ditt mail att du har mycket tankar och kan inte riktigt sortera dem själv. 

Du berättar själv om att du vet att du har saker som är bra, du har tex en kille som faktiskt gillar dig. Du har svårt att hantera att ha ett förhållande, kanske för att du är rädd att han ska såra dig? Men jag tycker ändå du ska försöka se honom för den han är, se det han gör för dig, se att han faktiskt vill dig väll. Jag är övertygad om att om du bara vågar släppa in honom i ditt liv tillräckligt, så kommer han få dig att må bättre. Jag vet att det är svårt, det krävs att man kämpar och att man försöker flera gånger. Tänk istället om det inte skulle vara någon kille som visade intresse för dig, skulle det kännas jobbigare? Du berättar att du inte har några känslor för honom, är det för att du förnekar dem för att du inte tycker du är värd att någon älskar dig, eller är det för att han inte alls är rätt för dig?

Det är så mycket tankar du har och det är mycket som kräver mer förklaring kring hur du tänker, för att jag ska kunna stödja dig mer än såhär. Har du inte redan en kontakt med en kurator eller psykolog, så är det nog det en utav de första stegen du behöver göra.

Hör gärna av dig igen om vill ge svar på det jag frågade.

Vissa av svaren på Ungdomar.se är inte dagsfärska. Exempelvis så förbättras ständigt läke- och preventivmedel, så de svar vi har kan till viss del vara inaktuella. Stäm alltid av med din ungdomsmottagning, apotek eller sjukvårdspersonal. Upptäcker du felaktig information blir vi jätteglada om du rapporterar detta till oss så att vi omgående kan lägga in korrekta uppgifter.

Ställ en egen fråga till mig

Visa mina övriga svar