Frågor och svar om kärlek

9 Jun 2014, 16:39 323
Tjej, 17 år
Question


Hej!
Idag (22/5) hade jag matte 2c NP i alldeles för varmt väder i en sal som har stora fönster, så du kan föreställa dig hur varmt det var när solen sken på. I alla fall reagerar jag när det blir varm att jag blir helt rödflammig på till exempel armarna.
Så i den här vevan som jag gör prov är jag så varm att jag blir helt skakig och inte långt ifrån att svimma. Jag går i ettan på natur och matte är väldigt viktigt för mig och vill gärna ha bra betyg helst A/B vilket jag vet att jag klarar av att få eftersom jag är duktig på matte och fick A i matte 1c kursen.
Men jag sitter i värmen och kan inte koncentrera mig någonting och hinner inte svara på hälften av frågorna på den svåra delen och det är självklart de uppgifterna som ger A-poäng. Så när tiden är ute orkar jag inte resa mig upp eftersom jag är rädd att benen inte ska bära mig eftersom jag är så skakig såmin kompis lämnar in provet åt mig. Jag lyckas ta mig ner skåpen när en av mina kompisar tittar på mig och säger:
”Hur mår du egentligen?”
Och jag bryter helt ihop så hon följer med mig in på toaletten och ser till så att jag dricker eftersom hon misstänker att jag har fått för mycket värme och försöker kyla ner mig med vatten. Och det är väl inte så konstigt, men det är det som händer sen som får mig at fundera om det är något sorts panik eller något.
För jag börjar frysa och svettas samtidigt, skakar fortfarande och får gråtattack efter gråtattack samtidigt som jag inte kan andas. Det här har hänt innan, minns i höstas när jag höll på att bli sjuk och mådde liknande.
Mina kära vänner lyckas få i mig vatten, choklad och en Ipren/Alvedon och efter en timma har jag lyckas sluta gråta efter att min kompis distraherat mig genom att få mig att prata. Även om jag fortfarande var skakig, en påbörjad huvudvärk och helt utmattad. Det jag funderar på är om det idag var på grund av värmen eller om det är någonting mer eftersom det har hänt förut. Bröt även ihop någon gång runt v.15 när en lärare ville prata med om hur jag mådde och jag bröt totalt ihop och kunde än en gång inte sluta gråta och upplevde liknande symptom. Är det någonting alla upplever eller är det något ”speciellt”?

Efter att jag pratat med läraren då v.15 rådde hon mig att gå till kuratorn så då gjorde jag det för att prata om stress eftersom vi har väldigt mycket och göra, du kan se de tre närmaste veckorna bara och det har varit ungefär likadant de tre veckorna innan.
V.21
20/5 Franska NP
22/5 NP Ma 2c
23/5 Novellanalys
23/5 Historia redovisning
V.22
27/5 Biologi prov Två kapitel
28/5 Biologi redovisning
v.23
Prov Ke 1 Sju kapitel
v.24
Fysik prov Två kapitel

Det är en del stora grejer som är avgörande för betygen. Så jag har varit hos henne två gånger och vet inte om det hjälpte så mycket för jag är bra att sätta på leendet och vara väldigt positiv och samtidigt kommer jag inte på sånt jag vill prata om.
Samtidigt börjar jag känna hur min kropp inte hänger med riktigt på grund av all stress över saker jag inte gjort, för vad jag har förstått så är att man är dålig i magen ett tecken på att man börjar bli utmattad för har varit det i över en vecka nu i alla fall och börjar känna mig orolig över det.

Blir ganska lång meddelande, men har många tankar och funderingar i huvudet. Min sista är vän situationen. Jag har gott om ganska nära vänner och vi är åtta stycken som umgås, men delar upp oss två till fyra oftast. I början året umgicks jag med en tjej som blivit tajt med en annan tjej nu de senaste månaderna. Detta gör mig lite ledsen eftersom det är omöjligt att umgås med båda dem två eftersom det blir konstigt. Sen är det tre andra tjejer som umgås, men de vill/orkar jag inte riktigt hänga med. Så då umgås jag och en femte tjej en del tillsammans med de tre killarna som är en del av vår ”grupp” och jag är medveten om att det här blev fler än 8 personer.
Så jag umgås med den femte tjejen och killarna. Och det är väl trevligt och så men det blir inte samma nära situation vilket har känts lite jobbigt men blivit bättre. För ett tag kände jag mig utanför, men samtidigt inte eftersom jag fortfarande hade vänner.

Ett tillhörande problem är att en av killarna är väldigt kär i mig och det märks på honom över tydligt och han har varit det sen vi började skolan i höstas och jag tycker det här är väldigt jobbigt för jag känner inte samma för honom, tror jag i alla fall. Har inte gillat en kille sen innan sjuan och då var det inte seriöst utan mer att det var coolt att ha en pojkvän. Så jag vet inte riktigt hur det ska kännas att vara kär.

Så jag handskas inte med det här problemet så jättebra utan ignorerar det eller killen ifråga, samtidigt vågar inte killen göra någonting åt situation. Och nu är vi ganska bra vänner och pratar nästan varje dag och jag gillar honom som vän för jag kan lita på honom på ett sätt som jag inte riktigt gör med någon annan även om jag känt dem personerna i över tre år.

Han får mig att må bra och är på något sätt det som gör att jag inte går under just nu, men samtidigt ligger den här kärlek situationen och gnager vilket är väldigt påfrestande och jag vet inte hur jag ska handskas med det för jag kan ha väldigt svårt att prata om känslor. Det är inte första gången en kille gillar mig och jag inte känt något tillbaka vilket fått mig att må dåligt. Det här har samtidigt fått igång tankar att jag kanske inte gillar killar utan är intresserad i tjejer vilket jag inte känner ett stort problem, men jag har inte varit kär i en tjej heller – inte kär överhuvudtaget av vad jag märkt eller förstått vilket är lite jobbigt när vänner pratar om killar de gillar och hur de vill ha en pojkvän och sånt vilket jag inte känner ett lika stort behov av. Som tur är alla mina vänner singlar och några av dem har inte haft pojkvän på sex år liknande mig.

Tankar funderingar från mig, hoppas du kan ge något bra svar eller tips och förstår att det kanske inte är så lätt att ge svar till bara en beskrivning 

Svar
Madeleine Boström
Föreningen Tilia

Hej fina du, tack för att du skickade in dina tankar och funderingar. <3

Jag förstår på ditt meddelande att du känner mycket oro och stress över livet just nu. Att bryta ihop, som du gjorde, är vanligt under de perioder som vi människor upplever för mycket stress/press/oro mm. Jag tror att vi behöver bryta ihop för att samla krafter och resa oss igen. Jag tänker att det fungerar som en varningsklocka till oss själva, så att vi hitta strukturer och mönster som gör att vår vardag och vårt liv fungerar bättre och hälsosammare. Ofta är dessa perioder, då vi upplever stress och oro, övergående och i bästa fall till och med kortvariga. Men även om perioderna är övergående och det finns ett slut på eländet efter en tids kämpande, så kan det vara svårt att se detta när man är i sina djupaste dalar. Därför tycker jag absolut att det är en bra idé att du tar kontakt med en kurator/psykolog. Där kan ni prata om situationen du har, hitta verktyg till hur du kan hantera den och blicka framåt på framtiden. Vill du bolla mer idéer med mig eller någon annan över nätet så vill jag tipsa dig om www.foreningentilia.se som erbjuder olika former av stöd. Både jag och Annso (som du också hittar här på ungdomar.se) är aktiva där.

Och en viktig sak, kärleken den kommer när du minst anar det! :)

Kramar Madeleine 

Vissa av svaren på Ungdomar.se är inte dagsfärska. Exempelvis så förbättras ständigt läke- och preventivmedel, så de svar vi har kan till viss del vara inaktuella. Stäm alltid av med din ungdomsmottagning, apotek eller sjukvårdspersonal. Upptäcker du felaktig information blir vi jätteglada om du rapporterar detta till oss så att vi omgående kan lägga in korrekta uppgifter.

Visa mina övriga svar