Frågor och svar om relationer

22 Jun 2014, 14:41 205
Tjej, 16 år
Question


Hej! Jag har ett väldigt stort problem. Jag är jämt arg på mina föräldrar. Jag kan tycka att de hostar för högt, smaskar för mycket eller bara är i vägen och då bli vansinnig. De är rädda för att göra mig arg och därför tassar de alltid omkring mig, vilket jag tom. blir irriterad av.
Det går inte en dag utan att jag bråkat på dem ett x antal gånger, vilket jag alltid mår dåligt över. Jag vill ju inte bråka och vara arg.

De som gör allt hemskare (om de nu kan bli det) är att min mamma redan mår VÄLDIGT psykiskt dåligt pga. sitt jobb, och behöver då all kärlek och stöd hon kan få hemifrån. Hon har det jobbigt där och brukar gråta mycket på kvällarna. Ändå är det henne jag bråkar och stör mig som mest på, jag förstår inte varför. Jag älskar min mamma (och pappa) så otroligt mycket. De är världens bästa föräldrar och mina förebilder. De ställer alltid upp, vad som än händer så finns de där. Vår relation har försämrats kraftigt och fortsätter att bli sämre och sämre för varje dag.

I skolan är jag den glada och den som aldrig tappar humöret. Den som aldrig skulle säga ett ont ord till någon. Men när jag kommer hem förvandlas jag till ett monster som bara förstör för andra. Jag förstår inte varför det blir såhär. Jag har ju ingenting som jag kan må dåligt över, inget som jag kan komma på. Känner mig lite utanför i skolan/klassen. Lite utstött, men de är ingenting som kan påverka mitt humör så(?).

Jag hatar mig. Jag hatar mig för hur jag behandlar mina föräldrar. Jag är en hemskt äcklig människa, som gör såhär mot min mamma som mår så dåligt. Min älskade mamma som skulle kunna gå igenom eld för mig. Ändå fortsätter jag att sabba och bråka. På senaste tiden har jag börjat tänka självmords tankar, att mina föräldrar (och syskon) skulle må bättre av att jag tog mitt liv, att de slapp dras med en sådan äcklig människa som mig. Jag vet att så inte är fallet, att inget blir bättre av att ta sitt liv. Men jag vill inte fortsätta vara en sådan här, jag orkar inte såra mina föräldrar gång på gång...

Vad kan jag göra för att bli mindre arg, typ tips på hur man kan tänka? Kan jag ha någon sjukdom eller är jag bara dum i huvudet? Snälla behöver hjälp, kan inte leva såhär!

Tacksam för svar :)

Svar
Annesofie Blixt
Föreningen Tilia

Hej fina du,

vilket bra förklaring du gjort, och vad medveten du är om hur du beter dig. Det är väldigt moget av dig. Jag skriver lite hur jag tänker om det du beskriver. 

Jag tycker inte det är en liten sak att vara utstött. Även om det "bara" är lite är det en känsla ingen ska ha. Om det nu har gått till den punkt att du känner dig fel, att du hatar dig själv och att andra skulle ha det bättre utan dig, förstår jag att det påverkar ditt humör. Det är knepigt med relationer, särskilt att bo nära andra när man känner sig irriterad eller trött. Oavsett hur dålig din mamma är, och oavsett hur psykiskt nedbruten hon är, är hon ändå din mamma. En mamma ska finnas där och stötta sina barn, inte tvärtom. Att du tar ansvar för hennes dåliga mående är inget du ska behöva göra. Vad jag förstår av det du skriver försöker hon så gott hon kan trots att hon inte mår bra, vilket är väldigt fint, MEN det hjälper ju inte dig om inte du också får utrymme för det du mår dåligt över.

Om du också har pressen från dig själv att alltid hålla en fasad i skolan som den glada, är det för mig självklart att du är helt slut när du kommer hem, och blir arg och irriterad på dem som är nära dig och som du vet att du kan vara arg och irriterad på utan att de kommer lämna dig - dina föräldrar. Nånstans måste ju allt komma ut, som du bär på dagtid, för dig gör det det genom att du blir arg.

Men du skriver också att du innerst inne inte vill vara arg och bråka, och det förstår jag. Det är ju också väldigt energikrävande och ger ännu mer ångest och man känner sig ännu sämre över saker än vad man gjort från början. 

Om jag vore du skulle jag testa med att lägga korten på bordet, och förklara för dina föräldrar att det är så här det känns. Att du inte menar något illa, men att det blir fel för att du tar ut ilska som egentligen inte är riktad mot dom. Kanske be om ursäkt för det som varit, vilket jag tror skule få dig att må bättre, men att inte klandra dig själv så hårt, utan sedan lämna det. Det finns förklaringar till att du varit arg och irriterad. Kanske kan ni tillsammans försöka prata om vad ni alla kan göra för att det ska bli bättre. Oavsett om det blir inom hemmets väggar eller om ni ska ta någon hjälp utifrån som familj att kunna vara bra för varandra, kan det vara skönt att rensa luften. 

Nu blev det ett långt svar, så jag hoppas du orkat läsa enda hit. Var inte så hård mot dig själv och tänk att det finns en anledning till saker och ting. Och att saker har en tendens att lösa sig om man vågar uttrycka dem, och inte bara bära på egna tankar som blir värre när man är ensam om dem. Därför tycker jag att det är så himla bra att du skrivit till mig nu. Det är ett första steg till att du inte är ensam, för nu vet även jag. Fortsätt med att försök nå dina föräldrar också. Det tror jag på! En stor kram till dig, ta hand om dig. Kram/Annso

Vissa av svaren på Ungdomar.se är inte dagsfärska. Exempelvis så förbättras ständigt läke- och preventivmedel, så de svar vi har kan till viss del vara inaktuella. Stäm alltid av med din ungdomsmottagning, apotek eller sjukvårdspersonal. Upptäcker du felaktig information blir vi jätteglada om du rapporterar detta till oss så att vi omgående kan lägga in korrekta uppgifter.

Visa mina övriga svar