Frågor och svar om självskadebeteende

12 Sep 2014, 05:29 662

Hur ska jag sluta skära mig?

Tjej, 19 år
Question


Hej!

Jag vet inte riktigt var jag ska börja så jag kör helt enkelt en sammanfattning av mitt dåliga mående i kronologisk ordning.

Ända sedan jag kan minnas så har mina föräldrar slagit och skrikit på varandra. När jag säger slå så snackar vi brutna ben, blåtiror och sår. Har starka minnen från att jag satt under ett bord skrikandes och gråtandes när de började bråka. De bråkade alltid när de druckit alkohol men nästan aldrig annars.

När jag var runt 8 år gammal så blev jag utlurad i skogen av min storebrors kompis där han sedan våldtog mig. Vid denna tidpunkt visste jag inte ens vad sex var och antog att jag gjort något fel och vågade inte berätta för någon. Det var runt denna tidpunkt jag första gången skar mig. Var då inte medveten om vad det innebar. Tog bara en glasbit och tyckte det kändes bra.

När min lillebror kom när jag var 10 så slutade jag att gömma mig när det blev bråk, då jag insåg att min lillebror behövde mig hos honom. Min storebror som vid denna tidpunkt blivit 13 år hade blivit helt känslokall och brydde sig inte längre. Han var dock ett stort stöd för mig under de senare tonåren då vi kunde prata ut om det vi vart med om. Han förblev dock känslokall, visade aldrig en känsla och blev helt handfallen när jag började gråta och kramade honom. Den dagen han fick reda på vad hans kompis hade gjort mot mig ca 9-10 år efter händelsen så sade han bara coollugnt att om han någonsin träffar honom så skulle han döda honom. Så min storebror har alltid funnits lite i bakgrunden trots att de människor som skulle vara mina föräldrar gjorde honom helt apatisk.

När min lillebror började nå 2-3 års åldern så lugnade det ned sig i något år då det bara hände då och då att de slogs. Jag längtade aldrig efter lov eller helger av rädslan för vad som pågick hemma. Samtidigt var jag totalt utmobbad i skolan och blev två olika tillfällen strypt, en gång med en bandyklubba mot strupen och en gång av att en kille höll strypgrepp på mig och pressade tummarna mot svalget. Liknande händelser av liknande kaliber hände utan agerande från skolans sida trots vetskap om detta. De förklarade bort mobbingen med att det var mitt fel då jag blev så agiterad av mina klasskamraters behandling av mig. "De tycker det är kul när du blir arg".

Allt som pågick gjorde att jag mådde väldigt dåligt.

Jag klarade mig genom högstadiet genom att ha ett fåtal vänner som jag litade till 100% på och sova hemma hos dem ofta.

Sommarlovet innan gymnasiet mötte jag min pojkvän för första gången. Detta var sommaren 2010. Han bodde 30 mil ifrån mig och jag ville uppenbart flytta hemifrån och behovet ökade då han flyttade ut till en egen lägenhet. Fick inte för mina föräldrar då de tyckte att jag inte kunde bestämma det, jag var bara 16 och gick i gymnasiet.

Under mitt första år på gymnasiet så började mitt självskadebeteende ta fart och jag började skära mig med en slö kniv jag hade gömd i det oisolerade vindsutrymme som var mitt rum. (Vi var 2 vuxna, 3 barn, 2 hundar och 3 katter som bodde i en tvåa så jag knep det enda skrymsle man kunde hitta.) Med denna kniv så kunde jag inte skära djupt fastän jag tog i allt vad jag förmådde, så när jag sedan fick tag i ett rakblad så skar jag direkt djupt då jag var van vid den slöa kniven. Hur min kropp reagerade på behandlingen skrämde mig då jag njöt av att se blodet rinna och känna den surrande känslan i huvudet då panikångesten sakta rann av mig. Började skära mig allt oftare.

När jag var 17-18 år så slutade jag med självskadandet då jag märkte att min kille blev mycket ledsen och upprörd, lovade honom den dagen vi förlovade oss 2011 att jag skulle sluta skada mig.
Runt 2-3 året på gymnasiet så blev jag skickad till en psykolog då jag besökte vårdcentralen för mina sömnproblem och ångestattacker.
Detta gav inte så mycket, ingen tog mig på allvar, jag fick atarax och sertralin utskrivet, piller jag kände inte alls fungerade för mig, kände ingenting, men jag hade inget att säga till om. "De skulle ju fungera".

Samma dag som jag tog studenten så körde jag och min kille ner mina få ägodelar till honom och jag flyttade in.
I samma veva började jag må bättre, slutade med sockerpillren (ja, det kunde lika gärna vart det i vilket fall...), jag slutade få ångestattacker och jag började bli mer utåtriktad och social igen. Började då ta upp ett gammalt intresse jag tidigare lagt ner.

Jag började i våras på högskola där jag studerar för att bli lärare och jag trivs men jag har börjat må dåligt igen.

Jag har nu fått sömnproblem igen, kan inte somna på kvällarna då jag vet att när jag slappnar av och låter min hjärna spinna iväg fritt så uppstår tankar om att jag är helt värdelös, hopplös, talanglös, ful, fet och så vidare. Detta utlöser ångestattacker och panikångest, vilket gör att jag bara vill gå och självskada (en ovana jag återupptagit på senaste tiden). De kvällar jag inte känner mig ångestfylld så är jag rädd för mina drömmar.. Drömmer mardrömmar, oftast minnen från när jag var liten. Mobbingen, våldtäkten, slagsmålen. Detta gör att jag somnar sent, sover ytligt och sedan måste jag gå upp tidigt för att komma till skolan. Vaknar ofta många gånger de mornar jag kan sova ut och känner mig lika trött när jag vaknar som jag var när jag lade mig. Min sambo förstår dock inte och ifrågasätter logiken i att jag inte kan somna på kvällarna om jag sover dåligt och går upp tidigt.

Mitt självskadande har blivit värre, skär nu mig flera gånger om dagen och ibland kan jag göra det bara för att det känns bra, lite som ett beroende. Oftast gör jag det på kvällarna då min sambo sover och döljer det sedan med långärmat. Händer även att jag gör det nu på dagarna när han är på jobbet och mitt sommarlov inte slutat än. Går dock inte lura honom och han känner till mitt självskadebeteende, bara inte att jag har gjort det flera gånger sedan vi pratade... Gör honom bara besviken när jag berättar och för någon vecka sedan så skrämde han mig rejält. Vi chattade över facebook fastän han bara var i andra rummet, kändes lättare att beskriva hur jag kände över datorn och slippa se besvikelsen i hans ögon. Han kom efter en stund ut med sin fickkniv sedan satte han bladet mot sin arm och frågade mig om jag ville att han skulle skära sig själv. När jag blev hysterisk så förklarade han att det låg en symbolik bakom det han sade och gjorde, om jag skadar mig så skadar jag honom på samma sätt som han hade skadat mig om han skurit sig själv vid det tillfället.
Senare den kvällen bråkade vi över att han inte ville att jag skulle dricka mer (jag har de senaste åren fått kraftiga panikångestattacker när jag druckit för mycket alkohol. Vid dessa tillfällen blir jag okontaktbar, hyperventilerar, skakar och gråter hysteriskt.) så jag gick ut, satte mig i en dunge och skar mig igen...djupare.

Jag har en viss kontakt med en kurator på UM och tja... jag har träffat honom en gång men varje gång jag får en ny tid via mejl så intalar jag mig själv att jag inte orkar just då eller inte har tid. Jag vet själv att jag ljuger för mig själv för jag har problem med kuratorer och psykologer. En likadan irrationell rädsla som jag har för att prata i telefon.

Senaste gången jag skar mig var precis innan jag skrev detta meddelande och hela insidan av min vänstra underarm är sönderskuren. Vet helt ärligt inte vad jag ska göra. Det är ju egentligen ingenting som händer runt omkring mig nu som får mig att må såhär. Min sambo förstår mig inte heller fullt ut och jag kan inte klandra honom...det är så fruktansvärt ologiskt. Hur ska jag kunna komma ifrån detta, sluta skada mig själv, sluta må dåligt om det jag mår dåligt över, fysiskt slutade hända för 1-2 år sedan? Det känns som om allt bara lever vidare inom mig, varför gör det det? Varför kan inte dessa minnen sluta hemsöka mig?

Det blev en kortare novell av min text men det var skönt att skriva av sig... Om du känner att du har någon tanke kring mina frågor så uppskattar jag all hjälp jag kan få.

Mvh / Ångestfylld

Svar
Annesofie Blixt
Föreningen Tilia

Hej,

kära kära du. Tack för förtroendet kring allt det du beskriver. Jag vill börja med att säga att jag faktiskt inte alls tycker att det är ologiskt att du har använt självskadebeteende eller att du mår som du gör nu, att minnen kommer tillbaka. Allt det beror på det du har varit med om. Jag skulle gärna vilja prata vidare med dig men jag tycker inte det är ett bra forum att göra det öppet här. Av det jag har läst skulle jag såklart kunna rekommendera att du ska ta tag i ditt förflutna och få riktig hjälp för det, men jag antar att det finns en anledning kring att det inte blivit en varaktig kontakt med dem du skriver om. Jag tror det är jätteviktigt att du får prata med någon som förstår. Jag klandrar inte din sambo att hen inte gör det, dessa saker är inte alltid lätta för utomstående att förstå. Jag har däremot jobbat med liknande "fall" i flera år även om jag har stor respekt för att du är en egen individ. Jag skulle gärna vilja att du kikade in på foreningentilia.se och där ska du känna att du är varmt välkommen att kontakta mig eller någon av de andra om du hellre vill det. Vi finns där för att hjälpa och stötta. Du ska inte behöva ha det som det är nu. Du ska inte behöva vara ensam om det. Ok? Kram på dig!/Annso

Vissa av svaren på Ungdomar.se är inte dagsfärska. Exempelvis så förbättras ständigt läke- och preventivmedel, så de svar vi har kan till viss del vara inaktuella. Stäm alltid av med din ungdomsmottagning, apotek eller sjukvårdspersonal. Upptäcker du felaktig information blir vi jätteglada om du rapporterar detta till oss så att vi omgående kan lägga in korrekta uppgifter.

Visa mina övriga svar