Frågor och svar om självförtroende

22 Dec 2014, 21:25 707

Depimerad och känner mig värdelös

Tjej, 14 år
Question


Hej
Jag vet inte riktigt vart jag ska börja...
De senaste dagarna har jag bara känt mig väldigt...deprimerad, det har märkts genom mitt beteende att jag avstår från allt som har med social kontakt att göra. Jag vet inte hur jag ska förklara min situation...varje dag känner jag mig rädd, ingenstans känner jag mig säker. Skolan är numera bara en skyldighet som jag måste gå igenom, här känner jag mig värst. Vart jag är går börjar mina tankar rulla som ett band som inte går att stoppa, "jag måste se förfärlig ut", "varför sa jag det?!", "varför gjorde jag det?!", "varför är jag så dum?!", "jag vill här ifrån..", "viskar de om mig?", "det måste vara mig då pratar om!". Detta håller på varje minut...men med dagen blir det bara värre och värre, då jag börjar tänka att alla hatar mig, min familj tycker att jag är värdelös, mina vänner tycker att jag är patetiskt. Allt detta gör att jag själv vill ta självmord, men hur mycket jag än vill göra det, så finns det en liten del av mig som inte vågar och försöker stoppa mig från att göra det.
Det känns som om mina tankar slukar mig med ord som får mig att kännas värdelös, en person som bara borde dö, någon som bara söker uppmärksamhet. Därför har jag alltid försökt hålla det för mig själv, dock jag har försökt berätta för andra...men det svar jag får är allt från "nej, jag tror inte att du har någon problem" andra ignorerar det helt och tror inte på mig. Men jag förstår helt och hållet varför de svarar på det sättet, eftersom de ser mig som en person som ler hela tiden och verkar vara positiv dygnet runt. Vilket är kanske sant till en viss del, men vad de inte vet är att varje gång de ser mig le, och varje gång de tänker att jag är så positiv....glömmer de bort att, jag är en människa trots allt. Dock en människa som är lite bättre på att gömma och låsa bort mina riktiga känslor än de jag känner (men vad vet jag? Jag känner inte många, och det kanske finns folk som känner som mig).
Jag känner mig så nere, allt jag har försökt hålla in börjar spricka snart...jag har inga vänner som jag riktigt kan prata med...för som sagt, de tror inte att det är något allvarligt.

Jag har även märkt att, de som jag brukade vara med börjar hålla sig borta eller så är det bara jag som håller mig borta.

Jag har märkt att jag känner mig inte bara mentalt men även fysiskt svagare...jag orkar bara inte med något längre.

Jag har märkt att jag inte har aptiten för att äta som innan...

Jag har märkt att jag har det svårare för att sova, dessa dagar får jag runt 5-2 timmars sömn...

Och jag kan säga att detta är inte första gången något liknande har hänt. Eftersom jag har haft samma problem sedan jag var 11. Det återkommer hela tiden, och för varje gång blir det bara värre...

Jag har försökt söka hjälp från kuratorn, men jag vara så stressad med lektioner och läxor, vilket gjorde att jag inte olydigt kunde gå till kuratorn. Samtidigt så var det så att varje möte vi hade, brast jag alltid ut med tårar...så att det slutade med att jag fick gå hem mitt i skoldagen, vilket jag inte kunde göra varje gång...så jag slutade att gå till kuratorn. Jag vet inte om kuratorns råd riktigt hjälpte heller...men imorgon har jag bokat en tid igen.

Sedan vill jag även tillägga att, anledningen till varför jag inte kan sova är för att min rutin varje dag börjar med att jag kommer hem från skolan, lägger mig, vaknar och studerar/pluggar...sedan använder jag den tiden som jag förlorade för att bara njuta av min egen tid (läsa, lyssna på musik mm). Otroligt nog...natten är den enda tiden som jag kan spendera för mig själv och slappna av. Men nu börjar jag även förlora den tiden eftersom det är då mina tankar omedvetet börjar reflektera över dagen. Där ligger jag bara och tänker och tänker tills mina tårar tvingas ut, och når jag väl sover...jagas jag bara av mardrömmar, gång på gång...

Men verkligen...jag orkar bara inte mer med detta. Att bara sitta inne i rummet utan att gå ut, inte kunna sova varje natt, ingen som jag kan vända mig till, ingen som förstår, självmordstankar, att jag konstant kollar ned på mig själv, känner mig rädd när jag är i skolan, har inga riktiga vänner...allt detta får mig bara att bli galen. Det värsta som har hänt var nog när jag fick panikattack...natten före hade jag studerat/pluggat inför prov (den veckan hade vi tre prov dagen eget varandra), och var därför uppe hela natten. Men oturen tog över och jag försov mig...på klockan var jag redan försent, jag hade bara tio minuter på mig. Men jag som inte hanterar press eller stress så bra, började få panik...mitt hjärta dunkade snabbare än förr, jag började svettas, det blev svårare att andas och tårarna bara rann samtidigt som jag fick runt huset och visste inte va jag skulle göra. Det slutade dock med att jag jag kom till skolan tio minuter försent till provet...

Jag vet inte längre vad jag ska göra...jag vill inte känna mig så deprimerad...varje dag går jag runt med denna känslan och och dessa tankar låst inuti mig. Varför jag inte öppnar upp mig är för att jag är rädd för vad folk kommer säga om detta...hälften eller mer av klassen hatar mig redan av personliga problem (viskningar bakom min rygg, andra har sagt rakt framför mitt ansikte "gå ut" eller "försvinn"...men det jag inte förstår är att, när jag inte med i en lektioner har de en tendens att tycka att man skolkar etc etc, jag kan bara tänka mig vad de skulle säga om jag bytte skola. "Svikare" eller något liknande säkert. Men...verkligen, när jag är nära de, "hora" är det enda som kommer upp i mitt huvud, mina öron är en av mina mest använda sinnen, "hora" är det enda jag hör. Dock de kanske inte säger det, men pågrund av det som har hänt som fick de att hata mig, börjar jag tänka att jag inte har någon rätt till att säga emot det, som om jag förtjänar allt ont som sägs om mig )...så varför ska jag ens försöka? Det finns så många anledningar till att inte hata mig själv...men jag ser inte de...mina tankar visar mig bara anledningar till varför jag bör hata mig själv...vilket jag gör. Min vän har även sagt till mig att jag borde sluta tänka på andras behov (känslor) och börja tänka på mig själv, tänka på vad jag behöver för att vara glad. Men allt jag får höra, vet jag redan...jag vet...jag är en sådan person som tänker djupare i olika ämnen än några andra, därför ser jag genom flera olika perspektiv, dock detta...har jag ändå svårt för att lösa min egen situation.

Snälla...jag vågar inte ens säga till min familj eftersom de tror inte på sådant "strunt prat"...de förstår inte, eftersom mina föräldrar har växt upp ett hårt liv då de fick ge upp mycket för att försöka min familj, och de förväntar sig att sina barn ska självständigt kunna klara av skolan etc. Det enda de vet är att jag har problem med att tala upp i klassen (muntliga uppgifter etc...detta är en av mina värsta rädslor...att tala framför en publik, ännu värre när det är framför killar som jag känner väl t.ex klassen...eftersom jag växte upp i en familj som bara bestod av tjejer). Jag vill inte helst att min får veta om det, för jag vet redan vad deras reaktion kommer vara...

Jag har tänkt mycket på att byta skola, till den en skola var jag kan vara tillsammans med min allra bästa vän och börja om från början och skapa nya vänner...men samtidigt så är det bara sista året, och de lärarna som går i denna skolan vet mycket väl om mina kunskaper...sedan är det inte länge kvar tills jag ska gå vidare till gymnasiet.
Men jag har märkt att...allt detta har påverkat hur jag presterar i skolan...min koncentration bytts ut till rädslan av att någon dömmer en...jag vågar inte tala framför min klass som verkar hata mig...vilket leder till att jag förlorar massor av de kunskaper som jag kunde ha fått under lektionerna...och resultatet visas sedan i mina betyg. Jag vet definitivt och är helt säker på att mina betyg har sänkts under höstterminens slut. Jag kam säga att...att ha bra betyg betyder väldig mycket för mig, eftersom jag vill inte ge mina föräldrar problem....

Sedan finns det den sidan som bara vill rymma från den skolan...men det gör inte allt bättre, det förstår jag, för allt kommer bara igen komma tillbaka på något sätt (dagens sociala medier , sidor etc). Men jag ser även ingen anledning till varför jag ska stanna kvar om målet med skolan är att utveckla sina kunskaper som man redan har och bilda/skapa nya genom att lära sig nya saker, men att jag inte är någonstans nära det målet...och kommer inte heller kunna komma någonstans längre än var jag står nu. Jag kommer bara springa efter medan andra är långt före mig.

Jag vet inte...detta är också en av mina problem, jag är så osäker...
Att jag är så osäker har skapat massor av mina problem, jag är så långt efter när det gäller att vara självständig...det stoppar bara för mig... Andra har planer för sitt liv och vilken linje de vill studera. Men jag...
Hela mig skriker osäker, deprimerad, värdelös, etc...
Förlåt... Andra har det mycket värre än mig och behöver mer hjälp än mig...jag låter så patetiskt...mitt självförtroende är krossad...jag låter så dum! Som om jag letar efter uppmärksamhet...vilket är sant till en viss del, men samtidigt....inte.

Jag är så trött på detta...det känns som om mitt liv har tappat sin mening och har blivit fången av mörkret med inget ljus. Eller vilsen i en labyrint med ingen väg ut.

Jag orkar inte mer...varje dag vill jag bara dö....det har gått så långt. Jag har massor av kunskaper och jag har sökt upp fakta om min situation...men jag inser, hur mycket jag än vet...så kommer det inte hjälpa med bara kunskaper.

Förlåt...men snälla hjälp mig...

Svar
Björn Hultman
Antimobbningsföreläsare

Hej!

Du berättar mycket om ur värdelös du känner dig och hur ofta du går runt och är osäker på hela din tillvaro. Du berättar även hur nere du känner dig och att du inte har någon kompis eller vuxen som tar dig på allvar. Du berättar även hur mycket du går och bär på självmordstankar och det är en utav de allvarligaste sakerna. Du berättar även att du hela tiden håller känslorna inom dig. Det är många problem som har lagts på hög för att du försökt trycka känslorna ifrån dig. Hur mycket du än försöker springa ifrån de jobbiga känslorna, så kommer dom förr eller senare ifatt dig och tar över.

Jag blir bekymrad över din situation, speciellt när du inte har någon vuxen att ventilera detta med. Du berättade hur du testade att gå till en kurator och hur ledsen du blev under samtalet, det är precis det de måste vara. Man måste få ut sig tårarna, ilskan, hatet inför någon annan. Jag förstår dock hur svårt och jobbigt det är att prata om detta, men det är något du tyvärr måste göra. I din text märks det ju att du börjat själv inse det att bägaren har runnit över, att det räcker och är för mycket känslor redan nu.

Det jag tycker du ska göra är att börja hos kuratorn igen och ge det en ny chans, ja du kommer börja gråta och det kommer göra ont. Men ju mer du går dit, ju lättare brukar det kännas. Du bär ju runt på självmordstankar och detta är riktigt farligt om du fortsätter bära på själv. 

Du berättar gång på gång hur osäker och värdelös du känner dig. Du är inte värdelös! Men du visar på att du har både låg självkänsla och dåligt självförtroende. Vad är då skillnaden? Självkänslan är det du anser dig vara, tex värdelös som du känner (vilket du inte är). Självförtroendet är dina prestationer, det du gör. Jag förestår att du börjar skriva en lista på positiva egenskaper och positiva saker du gör. Ja, när du läser detta kommer du säkert tänka att du inte har något positivt alls. Men vi alla har positiva saker, det gäller bara att kunna se dom. Det kan tex vara att man är en hejare på engelska, att man är bra på att lyssna på andra, bra på att måla eller kanske är bra på att ha ordning. Egenskaper kan vara omtänksam, snäll, trevlig osv. Ge denna lista lite tid när du skriver, sätt sedan upp denna lista på ett ställe du ser den varje dag, tex vid sängen eller skrivbordet. Man kan även skriva på sin spegel, "du är fin precis som du är" så att du ser detta varje dag.

Du visar tydliga tecken på en depression, vilket du även själv misstänker. En depression bör man få hjälp med att bli av med, detta kan göras dels med samtalsstöd och även med medicin som kan göra att sitt humör håller sig någorlunda stabilt, så man inte får lika många riktigt mörka perioder. Jag tycker du borde ha kontakt med BUP i din ort, så de kan hjälpa dig med detta.

Det är även viktigt att du gör saker du tycker om på fritiden, kanske börja i någon klubb eller förening, där du både gör något roligt och träffar andra i din egen ålder, samtidigt som du minskar tiden som du tänker negativa saker om dig själv på. Sök på nätet för att hitta något roligt i din ort.Promenader med musik brukar många tycka är en bra sak att göra för att dämpa sin ångest och sina tankar. När man gör något fysiskt brukar man må lite bättre. 

Du funderar på om du ska byta skola, det är inte alls säkert att det skulle göra någon skillnad, eller så kan det just vara det som krävs för dig. Det är svårt att veta, men det mesta av dina problem är ju inom dig själv. Du nedvärderar dig själv, då är det även svårt för andra att förhålla sig till dig. Tyvärr är det ofta så att människor backar och drar sig undan ifrån de som har både dåligt självförtroende och låg självkänsla, när det egentligen borde vara tvärtom. Att det är då man extra mycket behöver personer som vill gott och gillar en. Har du några vänner på nätet att prata med då? Det brukar vara ett bra sätt att hitta vänner på. 

Du berättar att du har svårt för att sova, det gör ju inte saken bättre, eftersom det leder ju till att du ännu mindre orkar av dagarna. Försök läs en bok precis när du ska sova eller lyssna på glad lugn musik precis innan du ska sova. Lös korsord eller annat precis när du ska sova. Att försöka avleda tankarna i stunden är viktigt.

Sammanfattning, försök börja hos kurator igen, testa att gör en lista på positiva saker och egenskaper, försök hitta någon aktivitet som känns rolig, kolla upp BUP i din ort och fundera på om du känner att du kan börja där.

Du är absolut inte värdelös, du har rätt att känna dig trygg och älskad. Glöm aldrig det! Tack för att du skrev och hör gärna av dig igen. 

Vissa av svaren på Ungdomar.se är inte dagsfärska. Exempelvis så förbättras ständigt läke- och preventivmedel, så de svar vi har kan till viss del vara inaktuella. Stäm alltid av med din ungdomsmottagning, apotek eller sjukvårdspersonal. Upptäcker du felaktig information blir vi jätteglada om du rapporterar detta till oss så att vi omgående kan lägga in korrekta uppgifter.

Ställ en egen fråga till mig

Visa mina övriga svar