Frågor och svar om obesvarad kärlek

16 Jan 2015, 17:59 244

Just nu känns det som om ett svart moln är ovanför mig och som att det alltid kommer stanna, vad ska jag göra?

Tjej, 16 år
Question


Hej!

Jag heter Kristina, fyller snart 17 och går på första årskullen på gymnasiet i Norrland. Jag flyttade hit för 2 år sedan och jag bor själv eftersom mina föräldrar är skilda(mamma bor i Stockholm och pappa utomlands) så jag tog beslutet att gå ut skolan här istället för att slippa flytta runt så mycket.
Man kan säga att ”mitt problem” började när jag flyttade hit och började bo själv. Jag började känna mig ensam, konstig, den som sticker ut men ändå social, den som alla kan skratta åt och därför blev jag klassens clown. Jag började gilla en kille som jag sedan blev ihop med i ca 7 månader men det tog slut eftersom han var krävande och vi bråkade mycket. Efter detta började jag ha små ”flingar” med andra killar som höll i ca 1 månad eller mindre... Medan allt det här pågick fick jag dessutom problem hemma(blev aggressiv och nonchalant gentemot min mamma, syster och låtsas pappa), tappade vänner för att jag bråkade och mina betyg höll på att rasa men så långt gick det aldrig. Hela denna tiden kände jag riktigt nedstämd, nästan som att ingenting kunde få mig att må bättre.
Allting förändrades när sommaren kom och jag blev kär i en väldigt bra kille som skulle precis flytta till en stad som är 1 timme längre bort (vi hade planerat allting inför vintern, hur vi skulle pendla, försöka hålla ihop osv) och då tog fart min bästa sommar hittills. Vi var med varandra nästan varje dag, badade, umgicks, åkte på festivaler, var med varandras familjer och då kändes det som att vi skulle vara ihop länge. Såklart förändrades allting när skolan började. Han hörde av sig mindre, pratade sällan med mig, hittade på bortförklaringar,skyllde alla bråk på mig. började umgås med nya polare och det kändes som att han hade glömt mig. Vi gjorde slut efter 4 månader och då kom jag tillbaka till det där dåliga tillståndet som jag befinner mig fortfarande i. Jag kan inte säga att jag är deppig eller något liknande, jag känner mig bara som att ett svart moln är ovanför mig och kommer alltid att stanna där. Det är så konstigt eftersom under vissa perioder kan jag vara överlycklig och under andra tycka att allting är så trist. Nuförtiden umgås jag inte med någon särskilt mycket, det enda jag gör är pluggar och gymmar.
Jag pratar med en psykolog men det känns inte som att jag har fått någon stor hjälp, jag återgår bara till mitt gamla ointressanta jag. Det kan bero på att jag har gått igenom mycket i mitt liv som mobbning, problem i familjen(skilda föräldrar, dåliga låtsaspappor) övergrepp, psykisk misshandel, flyttat mycket osv men ärligt talat så har allt detta gjort mig bara starkare.
Jag vet att meddelandet är för långt men jag har gjort mitt bästa med att ”sammanfatta” problemet... :(

Svar
Charlotte Hallgren
Föreningen Tilia

Hej fina du

Du har gått igenom mycket redan i ditt liv och det är klart att sådana saker som mobbing, övergrepp och skijsmässor påverkar. Det positiva är dock att det går att må bra och leva ett lyckligt liv trots detta, man får kanske bara jobba lite extra på det.

Att flytta helt ensam till en ny stad är ju inte heller enkelt, av det du skriver tycker jag ändå att det låter som att du har klarat det bra. Du har haft dina svackor men ändå lyckats ta dig ur dem och jag är inte orolig att du inte kommer kunna göra det nu heller.

Det där med att du tycker att du är ointressant är jag lite nyfiken på? Varför känner du så och vad är det i ditt liv som är så ointressant? Ur mitt perspektiv verkar det tvärt om!

Livet går upp och ner och vissa perioder är lite tråkigare än andra och när man känner sig lite nere är det ganska normalt att man drar sig undan och kanske går in i sina rutiner. Dagens samhälle går ju också väldigt mycket ut på att man ständigt ska vara social och ha en stor umgängeskrets med massor av vänner och helst ska man bara göra roliga saker hela tiden. Men det är bara en bild. Ibland är livet även lite småtrist och det kan det väl få vara. Du pluggar ju nu, du är på väg att skaffa dig en utbildning, det är ju superspännande! Dessutom ändrar sig livet ständigt och rätt som det är så öppnar sig nya vägar, var nyfiken på det.

Mitt råd är att fundera lite på vad du vill i livet och vilka kortsiktiga och långsiktiga mål du har. Behöver inte vara så himla allvarligt men ibland kan det vara bra att fundera över vad man faktiskt gillar att göra, vara nöjd med att göra det och inte jämföra sig så mycket med andra.

Sedan det här med kärleken, nej det är inte lätt och det är asjobbigt att vara olyckligt kär och när det tar slut med personer man verkligen tycker om. Attt det kommer komma nya fina killar in i ditt liv vill man ju inte heller direkt höra då. Jag kan bara säga att jag förstår din känsla. Vissa personer lämnar man också och det kan gå år och sedan plötsligt möts man igen. Så kan det faktiskt också vara.

Jag tycker också att du ska fortsätta prata med din psykolog även om det inte känns som det ger något. Det är alltid bra att prata om sina känslor tycker jag och du kan väl säga nästa gång hur du känner? Kanske kan ni ändra uppägget lite då?

Ta hand om dig

Kram Charlotte

Vissa av svaren på Ungdomar.se är inte dagsfärska. Exempelvis så förbättras ständigt läke- och preventivmedel, så de svar vi har kan till viss del vara inaktuella. Stäm alltid av med din ungdomsmottagning, apotek eller sjukvårdspersonal. Upptäcker du felaktig information blir vi jätteglada om du rapporterar detta till oss så att vi omgående kan lägga in korrekta uppgifter.

Visa mina övriga svar