Frågor och svar om självmordstankar

4 May 2002, 21:31 79
Annat, 0 år
Question


jag är en kille på 17år som antagligen har ett problem. Och det är att jag liksom har förlorat min förmåga att känna empati och att känna andra saker överhuvudtaget och ibland känns det som om hela världen hatar mig och jag hatar världen.min uppväxt har varit ganska dålig då mina föräldrar skildes när jag var åtta pga att min mor var otrogen med sin nuvarande sambo(min "plastpappa"). Till att börja med så bodde jag hos dom vilket inte var helt lätt, janne som sambon heter är väldigt barnslig,dominant,egoistisk och jag misstänker att han har nån mental störning( han är ibland helt sjukligt besatt av att jag ska göra det o det och blir svinsur om ja är lite ironisk om något) han har också påverkat min mamma så att hon till viss del är så där också. Jag flyttade hem till min pappa när jag var 15 efter att en liten incident hos mamma. jag skule nämligen bädda min säng och inte gjort det och sa att jag skulle göra det innan vi käka, när vi åt så frågade janne om jag gjort det och jag sa att men jag gör det direkt efter att jag ätit, då blev han helt galen och tryckte upp mig mot väggen, jag har aldrig gillat janne så något brast och jag försökte strypa honom om inte morsan hade gjort något skulle jag antagligen dödat honom...efter det flyttade jag och har kanppt haft någon kontakt med dom efteråt...jag mår iochförsig bättre efter jag flyttat(då hade jag självmordstankar varje dag ung.) men jag har fortfarande dom här tankarna att, jag har också ett ganska så stort problem med relationer till tjejer, iallafall långvariga efter som jag har svårt att känna mig riktigt "kär". Det börjar jättebra men efter två veckor tappar jag intresset helt och hållet. jag har ganska många kompisar och så men bara två av mina närmaste vänner vet hur det ligger till och dom e också som mig ungefär. Ibland känns det som om jag är ond i brist på ett bättre ord...

p.s. haft en psykolog men slutade gå efter ett tag kändes inte som om det hjälpte...d.s.

Svar
Bo Westholm
Psykolog

Du är inte ond på något sätt och du har inte förlorat din förmåga att känna empati, men den ligger liksom i dvala för tillfället. Alla människor har i princip en förmåga att känna empati och känslor, vi föds sådana. Men det är mycket som kan gå fel på vägen och trassla till det så att man tillfälligt måste stänga av sina känslor för att man skall överleva rent psykiskt. Detta är ett försvar när vi råkar ut för saker som gör för ont för att vi skall kunna hantera dom. Ibland är enda utvägen att helt enkelt stänga av, och det är nog precis vad du har gjort.
Relationen till våra föräldrar är den första relationen vi har här i livet, därför blir den väldigt viktig för oss. Det är i den relationen vi tränar oss på att känna och uttrycka oss, och det är också där vi skaffar oss en första bild av vem vi själva är. Just för att den är så viktigt och vi är så beroende av våra föräldrar så gör det extra ont när den relationen inte blir den där varma och trygga relationen som vi alla behöver och längtar efter. Om vi tar empati tex så är det i relationen till våra föräldrar som vi tränar vår medfödda förmåga till empati. Genom att vi känner oss förstådda och bekräftade som personer av våra föräldrar, kan vi själva få träna vår empatiska förmåga. Det är ganska enkelt: om jag känner mig förstådd av andra, har jag lättare att själv vara förstående.
När det då blir som i ditt fall, att föräldrarna inte riktigt ger den där tryggheten och förståelsen, utan istället mest tänker på sig själva så gör det självklart ont. Då är det lätt att man stänger av känslorna, för att man inte skall bli så sårad att man inte orkar längre. Man kan då inför sig själv verka kall och sakna empati, men sanningen är att empatin finns där, men det är liksom skräp i vägen för att den skall komma fram. Det är som jag sade enkelt: blir man inte själv förstådd, har man ingen förståelse att ge andra.
Men detta betyder som jag sade inte att man har förlorat sin förmåga att känna empati och andra känslor, utan dom ligger mer som i dvala. Man kan ta en liknelse med att äta. Om du själv har fått för lite mat, och är hungrig så har du ingen energi att göra något varken för dig själv eller för andra. Men så fort du får mat, så kommer energin tillbaka, och du kan återigen göra saker för dig själv och för andra.

Nu är det ju inte så att det är kört bara för att man inte fått allt man behöver av sina föräldrar. Visst är den relationen viktigt, men det finns andra sätt också att få ett bra liv, och kunna känna både empati och livsglädje. Det kräver mer arbete och är kämpigare, än om man får det från början, men det går definitivt att lösa. Jag vet att du skrev att du gått till en psykolog och att det inte gav så mycket. Jag tycker ändå inte att du skall ge upp den tanken. Det är nämligen så att man kan behöva leta ett tag och prova att gå hos några stycken innan man träffar någon som det funkar med. Dels arbetar psykologerna på olika sätt, sedan är ju dom olika människor också, och personkemin skall liksom stämma. Därför råder jag dig till att göra något, eller några försök till att få hjälp, för jag är övertygad om att du kan hitta tillbaka till dina känslor om du bara får rätt hjälp.

Vissa av svaren på Ungdomar.se är inte dagsfärska. Exempelvis så förbättras ständigt läke- och preventivmedel, så de svar vi har kan till viss del vara inaktuella. Stäm alltid av med din ungdomsmottagning, apotek eller sjukvårdspersonal. Upptäcker du felaktig information blir vi jätteglada om du rapporterar detta till oss så att vi omgående kan lägga in korrekta uppgifter.

Visa mina övriga svar