Frågor och svar om depression

18 May 2002, 18:54 98
Tjej, 0 år
Question


Min mamma har varit deprimerad så länge jag kan minnas. Flera gånger har hon försökt att begå självmord. Hon åker in och ut på sjukhuset som nån himla jojo. Det har blivit som en del av vardagen. Jag är alltid orolig för mamma. På skolan går det inte att koncentrera sej för att jag hela tiden tänker: lever mamma???? Har hon tagit sitt liv??? Inte ens under dom perioder som mamma mår lite bättre kan jag slappna av......då väntar jag bara på att hon ska falla tillbaka ner i avgrunden. Jag har slutat att hoppas på att hon någonsin ska bli bättre. Man ska inte hoppas för man blir bara besviken.
Jag har levt i det här helvetet i hela mitt liv. Jag har fått ta hand om mina syskon eftersom mamma o pappa inte har orkat. Men nu orkar jag inte längre. Jag är rädd för att jag håller på att bli som mamma......deprimerad alltså. Jag orkar inte göra någonting. Är jämt trött och less. Vill inte träffa mina vänner, vill inte göra nånting som jag brukade tycka var roligt, vill ingenting. Jag har nästan slutat att äta oxå. Ingen frukost, ingen lunch och oftast ingen middag heller. Brukar komma med massa ursäkter om varför jag inte ska äta. Jag känner mej så värdelös. Är jag det? Finns det nån som bryr sej om mej?? Är depression ärftligt??? Snart försvinner jag.....

Svar
Bo Westholm
Psykolog

Det låter som om din situation är alltför påfrestande för att du skall klara av det på egen hand. När det gäller dina frågor så ska jag svara på dom en i taget.
Nej, du är definitivt inte värdelös. Du har i mina ögon varit otroligt stark som orkat ta det ansvar du tydligen gjort i din familj. Att du har tagit hand om dina syskon samtidigt som du lyckats ta hand om dig själv är väldigt starkt och det finns inget värdelöst i det. Många i din situation hade klappat ihop för längesedan, speciellt som du tvingas leva med en ständig oro för dina mamma också. Men tyvärr är det så att om man som barn fått ta för mycket ansvar och inte själv fått den omsorg och hjälp som alla barn behöver, så är det lätt hänt att man vänder det mot sig själv och börjar tro att man är värdelös. Jag beklagar självklart att du tvingats ta hand om så mycket, och att du inte fått vara barn utan fått axla en vuxens roll, men det beror som du själv vet på att dina föräldrar inte varit friska nog eller vuxna nog att axla sitt ansvar utan lagt över det på dig. Tro dock aldrig att detta betyder att du är värdelös, för det stämmer inte. Du har haft otur som råkat ha en mamma som är deprimerad och en pappa som inte orkar med, något annat fel är det inte på dig.
När det gäller din andra fråga om det finns någon som bryr sig om dig, så är mitt svar, att det finns det garanterat, men du måste förmodligen själv söka upp dom. Det finns människor med både stor kunskap och stor vilja att hjälpa utsatta barn och ungdomar, och jag lovar att dom bryr sig. Men dom måste få veta hur du har det och hur du mår för att kunna både bry sig och hjälpa till. Bara det faktum att du skrev hit gjorde att jag brydde mig, men eftersom jag inte finns på plats där du finns, så behöver du hitta andra som kan bry sig och hjälpa dig på hemmaplan. Jag skulle önska att du vände dig till närmaste Ungdomsmottagning för att prata med någon där om hur din situation ser ut. Det kanske är den enklaste vägen, men det finns andra sätt också. Det är förmodligen så att din mamma har någon kontakt med psykiatrin, och om du känner till vem hon har kontakt med skulle du kunna ringa denna personen och berätta som det är, nämligen att du inte orkar ta ansvaret längre och att du och din familj behöver hjälp. Jag önskar att din pappa hade kunnat gjort detta för länge sedan, men eftersom det nu verkar vara så att ingen av dina föräldrar orkar så måste du sannolikt göra det själv. En tredje väg är att du ringer eller går upp till socialförvaltningen och ber om att få prata med någon där. När familjesituationen ser ut som den gör hemma hos dig, så kan ibland socialförvaltningen hjälpa till med en stödperson som kommer hem och hjälper till för att få familjelivet att fungera och för att du inte skall behöva ta allt ansvar. Du får känna efter vilket av alternativen du tror att du orkar med. Det viktiga är att du får hjälp, för du skall inte behöva ha det som du har det nu.
Som svar på din tredje fråga om depression är ärftligt så finns det vad jag vet inga säkra vetenskapliga belägg för detta. Däremot är det tungt att som barn växa upp med en eller två föräldrar som är deprimerade, varför barn i sådana familjer kan hamna i depressioner själva, men det beror som sagt var inte på att man ärvt sjukdomen, utan mer på att familjelivet är så jobbigt att barnen själva har svårt att orka med och kan därför känna sig nerstämda. Du beskriver ju idag att du känner dig nerstämd och att du inte tycker någonting är roligt längre. Detta är varningssignaler på att du har haft det för jobbigt för länge och att du därför behöver hjälp. Men om du bara får hjälp, och då menar jag hjälp med att slippa ansvaret för syskon, och hjälp med att hantera din oro för din mamma, så kommer din nedstämdhet att gå över. Men om du inte söker hjälp utan fortsätter att gå med det här för dig själv, finns självklart en risk för att du själv hamnar i en allvarlig depression eftersom ingen människa klarar hur stora påfrestningar som helst. Så för att undvika detta uppmanar jag dig att ta ett krattag och gå till någon och berätta och be om hjälp.

Vissa av svaren på Ungdomar.se är inte dagsfärska. Exempelvis så förbättras ständigt läke- och preventivmedel, så de svar vi har kan till viss del vara inaktuella. Stäm alltid av med din ungdomsmottagning, apotek eller sjukvårdspersonal. Upptäcker du felaktig information blir vi jätteglada om du rapporterar detta till oss så att vi omgående kan lägga in korrekta uppgifter.

Visa mina övriga svar