Frågor och svar om att vara gravid

20 May 2002, 11:35 80
Tjej, 0 år
Question


Jag är en 19-årig tjej som är gravid och ensamstående, men bor med mina föräldrar. (pappan till barnet är en god vän som tar sitt ansvar) Tanken är den att jag ska flytta innan september då bebisen kommer. Jag jobbar och går i skolan samtidigt nu, kämpar så gott det går. Det är så att det känns som om allt jag gör är fel i mina ögon, mamma klagar på allt jag gör, och köper jag nya saker till mig förstår hon inte hur f*n jag är funtad, att jag är sjuk i huvudet, jag måste ha pengar till bebisen. Och visst hon har väl rätt, men nåt måste jag väl få köpa? Hon blev tex arg när jag hade köpt mamma-byxor, något jag måste ha nu när magen växer och jag inte kommer i andra byxor... När jag sedan blir ledsen och gråter över att hon alltid klagar frågar hon varför jag gråter, hon har ju rätt ju, typ. Hon säger att barnavårdsnämnden borde komma redan nu och ta barnet ifrån mig om det var möjligt. Det känns så hopplöst alltiho, kanske det hade varit bäst om jag gjort abort, så att alla andra skulle bli nöjda, men samtidigt vet jag att detta vill inte mamma heller, hon har sagt att hon ser fram emot det, men det känns så hopplöst! Jag jobbar och jobbar, jag måste väl få köpa kläder om jag behöver! Hon säger också till min lillebror på 3 år att jag bara är sjuk i huvudet om jag gråter efter att vi bråkat. Hon vill mer eller mindre slänga ut mig på gatan känns det som, så att hon kan få lugn och ro nån gång. Jag menar, jag gör så gott jag kan, jag kan inte göra mer, eller? Snälla svara, jag vet inte vad jag ska göra snart!

Svar
Bo Westholm
Psykolog

Det låter som om din mamma brottas med olika känslor inför det här med att du är gravid. Å ena sidan verkar hon tycka det är roligt att få ett barnbarn som vilken mormor som helst, men å andra sidan verkar hon väldigt orolig inför hur du skall klara av det hela. Jag tror nämligen att hennes förmaningar till dig är ett utslag av oro för hur du skall klara av det och nu försöker hon in i det sista att försöka undervisa dig i hur du skall sköta pengar osv. Problemet är inte att hon försöker ge dig goda råd, utan snarare att det kanske inte är läge för det nu, eftersom jag tror att du har nog med oro i dig själv utan att utsättas för hennes oro också. Många föräldrar som är oroliga kan bete sig såhär eftersom dom fastnar i sin egen oro. Sedan kan det också vara så att din mamma inte var riktigt inställd på att bli mormor nu. Din lillebror är ju inte mer än 3 år och hon är alltså själv förälder till ett litet barn och har precis tagit sig igenom spädbarnstiden, med allt vad det innebär. Att då direkt få ett nytt spädbarn i familjen som hon antagligen tror att hon måste hjälpa till med en hel del, kan göra att hon blir stressad och slänger ur sig sådana saker som att hon vill ha lugn och ro någon gång, och att barnavårdsnämnden borde ta barnet. Du känner ju din mamma bäst och vet om detta jag skrivit stämmer på henne eller inte, men det är mina tankar efter att ha läst ditt brev.
Nu är det ju inte så att det räcker med att ge tänkbara förklaringar till din mammas beteende, utan frågan är ju istället vad du skall göra. Jag tror att det vore bra för dig att få någon utanför familjen att ha som stöd. Du själv har en både spännande, rolig och jobbig tid framför dig när du skall föda ditt barn och hitta ett eget liv tillsammans med barnet. Men det faktum att du är både ganska ung och ensamstående gör enligt min erfarenhet att du kommer behöva en hel del både hjälp och stöd. Du verkar kämpa på för att sköta både jobb och skola och det är ju jättebra, och självklart kan jag förstå att du vill unna dig något när du nu kämpar som du gör. Och kanske är det så att du känner att du måste passa på och köpa lite till dig själv nu för att du någonstans inom dig vet att det kanske kommer bli knapert med pengar framöver. Det är i så fall helt förståeligt för en av omställningarna med att bli förälder är just att man ibland måste bortse från vad man själv vill för att istället ge barnet det som han/hon behöver. Bäst är ju självklart om alla hade tillräckligt med pengar för att både föräldrarna och barnen skulle kunna få sina behov tillfredställda men så ser det ju inte ut i verkligheten. Men som sagt, jag tycker att du skulle försöka finna någon som kan vara ett stöd för dig nu, och efter att du flyttat. Du kan förvisso försöka prata med din mamma om hur du känner det och bäst vore ju om hon kunde förstå att det du behöver nu är kanske inte så mycket råd, utan mer stöd och att du får prata om din egen oro istället för att få höra hennes. Om du tror att det finns en chans att hon kan ändra sig så sätt dig ner med henne vid ett lugnt tillfälle och gör ett försök att prata med henne. Men om du gjort det och det inte funkar så tycker jag att du skall prata med din barnmorska på mödravårdscentralen. Det kanske finns någon grupp för unga mammor som du skulle kunna gå med i, eller att barnmorskan själv kan ge dig det stöd du behöver. Ett annat alternativ är att gå till skolkuratorn. Hon/han skulle också kunna vara ett stöd för dig framöver och fungera som en motvikt till allt det negativa du upplever nu. Ett tredje alternativ är att du går till Ungdomsmottagningen och pratar med antingen barnmorskan eller kuratorn. Det viktiga för dig nu tror jag är att få någon som kan ge dig stöd och som kommer med lite mer positivt än vad din mamma klarar av nu. Och som sagt, även efter att du har flyttat så är det både viktigt och bra om man har någon att vända sig till. Det behöver alla, inte bara unga mammor.

Vissa av svaren på Ungdomar.se är inte dagsfärska. Exempelvis så förbättras ständigt läke- och preventivmedel, så de svar vi har kan till viss del vara inaktuella. Stäm alltid av med din ungdomsmottagning, apotek eller sjukvårdspersonal. Upptäcker du felaktig information blir vi jätteglada om du rapporterar detta till oss så att vi omgående kan lägga in korrekta uppgifter.

Visa mina övriga svar