Frågor och svar om depression

28 May 2002, 19:55 146
Tjej, 0 år
Question


Jag vet inte riktigt vad som är fel med mig, om något är fel över huvud taget. kanske det är såhär att vara ung. Ungefär för tre år sedan blev jag medveten om min kropp och beslöt mig för att jag var för fet och började banta. Nu efteråt kan jag ärlig tala om att jag då hela tiden var underviktig. Jag lyckades gå ner några kilo och glömde snabbt bort hela saken. Jag levde lungt en period tills jag började banta igen. men snabbt efter att jag fått av de oönskade kilon fortsatte jag leva normalt igen. Detta fortsatte period vis. Upp och ner. Aldrig hade jag någon ätstörning, bara några patetiska försök. För ungefär ett år sedan började jag skära mig på magen och låren och senare också på armarna. Jag vet inte varför jag började, jag hade och har fortfarande ett konstigt passivt hat mot mig själv. Mina bantnings perioder var alltid i varje fall under vintrarna. Vintrarna har alltid varit mentalt jävla jobbiga tider för mig. Någon talade om för mig att somliga helt enkelt lider av vinter depression. Alltid när solen började visa sig igen och allting började vakna upp i liv gjorde jag det självklart också. Men inte denna vår. Nu får jag bara ännu mer angst av att hitta nya tecken på att sommaren närmar sig. Förra vintern tog min bantnings period en annan form. Jag kunde liksom inte hålla ut med bantandet längre utan började hetsäta och kräkas i stället. I bland kan jag egna hela dagar åt att äta. För att bevisa åt mig själv att det inte är något fel på mig. Jag har tappat en del med vikt nu igen. Min bästa vän vet hur jag har det och hon bara tjatar, jag önskar att hon bara skulle försvinna! Hon hotar med att tala om för någon utomstående!! Det har hon väl ingen rätt till! Jag önskar att jag bara slapp se henne! Vintern är över men denhär gången vill inte allt detta gå bort. Min kompis säger att det värsta är att jag inte vill att det ska gå bort. Hon tycker att jag borde tala med någon men hon vet ingenting. Jag tycker att det skulle vara onödigt att prata med någon. Man kan ju alltid fråga sig varför jag skriver detta då...Min vänstra arm ser förjävlig ut och jag kan inte ha på mig kort ärmat. Tror du ärren någonsin kommer att gå bort? Det är så många tankar som snurrar, alla på varandra.... Det tar ont att leva, det låter kanske patetiskt men det är massor mörker innom mig som inte försvinner om jag inte ser bort. Jag vill bara spy upp allt som känns fel. jag spydde tills jag märkte att felet var jag. Det känns som om all nyckfull glädje skulle gnaga på mig. Men det som irriterar mig mest i det här är min kompism som jag förr brukade älska som en syster. Hon borde skaffa sig ett eget liv att pyssla om och sluta bry sig. Det uppskattas inte. Det blev långt och fumligt.... Hoppas någon skulle vilja svara på det här. det känns så jobbigt, jag vet inte hur länge jag orkar med det här. tack...

Svar
Bo Westholm
Psykolog

Efter att ha läst ditt brev tycker jag mig förstå att du är kluven till dina problem. En del av dig själv verkar vilja att dina problem skall försvinna och att du skall se en ljusning, emedan en annan känsla i dig säger att du egentligen inte är värd att få någon ljusning eller hjälp överhuvudtaget.
Det kanske låter konstigt, men alla sådana här saker som många unga gör, som att hetsäta, svälta sig, eller skära sig är faktiskt ett uttryck för en vilja att må bättre. Genom att svälta sig, hetsäta eller skära sig försöker du och många andra att hantera känslor av ångest, panik, meningslöshet, självhat osv och hitta ett sätt att få bukt med det hela. I ditt brev nämner du tex ditt hat mot dig själv och lite senare hur du vill spy upp allt som känns fel. Och det är inte så konstigt att man kan ta till ganska dramatiska grejor som att hetsäta, svälta sig eller skära sig när man bär på en känsla av hat mot sig själv inom sig. För hur ska man bli av med den annars?
Jag tror att du kanske fått en idé om vad jag menar med att alla som gör som du och spyr, svälter och misshandlar sig själva faktiskt gör det i ett försök att må bättre och lindra den inre smärtan. Problemet är alltså sällan att du och andra i din situation inte vill bli bättre. Tvärtom skulle jag vilja säga så finns det hos dig och andra i din situation oftast en stark vilja att bli bättre, problemet är bara att man kört fast. Att hetsäta, svälta sig, eller skära sig hjälper inte mer än korta stunder, det vet du, och det vet andra som gör samma saker som du. Att spy, hetsäta eller tillfoga sig själv smärta lindrar ett litet ögonblick, men en stund efter att maten är uppspydd, nerpressad, eller smärtan efter skärsåret börjar lägga sig, så dyker samma malande känslor upp igen. Ångesten, smärtan, självhatet är tillbaka igen, och nu kanske till och med starkare, eftersom besvikelsen över att man inte lyckades lösa det denna gången heller plussas på, och självhatet kan därför bara öka istället för att minska. Och när självhatet och ångesten ökar vad händer då? Jo, istället för att du och andra då börjar förstå att det är något som är fel med det ni gör, så försöker ni ännu hårdare, svälter er ännu hårdare, hetsäter ännu mer, skär er mer och mer. Det du beskriver med att det har ökat i styrka och att det numera inte bara är på vintern som det här kommer är troligtvis ett bevis på att du har hamnat i den här rundgången som jag försökt beskriva.
Vad kan man då göra istället?
Jo, jag sade ju att det inte är något fel på viljan att bli frisk, men det är fel på sättet som du och andra använder för att försöka må bättre. Ett sätt som fungerar mycket bättre enligt min erfarenhet är att jobba i en samtalsterapi. Tillsammans med någon som är professionell kan man nämligen komma till rätta med sådana här problem och bryta den onda spiralen, men man behöver som sagt hjälp. Nu vet jag att det är så att just självhatet är den värsta fienden när det gäller att söka hjälp. För någonstans inne i dig och andra som gör som du, finns oftast en stark känsla av att man inte förtjänar varken hjälp eller ett bra liv, och det hindrar personer som du från att söka hjälp. Så nu kommer jag att säga något som du överhuvudtaget inte kommer att gilla, och det är att din kompis förvisso kanske är en tjatig person, men hon har rätt i att du behöver hjälp. Och eftersom jag vet att du förmodligen kommer ha väldigt svårt att gå iväg till Ungdomsmottagningen, eller öppenvårdspsykiatrin på egen hand, så tycker jag att du skall utnyttja din kompis envishet till att ge dig en knuff i rätt riktning. Låt din kompis fixa en tid åt dig och ta med dig henne om du vill när du går dit första gången. Ibland kan det nämligen vara bra med envisa kompisar, och jag tycker att man skall låta vänner hjälpa till med sådana praktiska saker som att ordna en tid osv när man själv inte riktigt fixar det. Låt vara att du tycker det känns onödigt som du nu skrev, men som sagt, du har sannolikt en stark vilja att bli frisk, och det är nog svaret på varför du ändå skrev det här brevet....

Vissa av svaren på Ungdomar.se är inte dagsfärska. Exempelvis så förbättras ständigt läke- och preventivmedel, så de svar vi har kan till viss del vara inaktuella. Stäm alltid av med din ungdomsmottagning, apotek eller sjukvårdspersonal. Upptäcker du felaktig information blir vi jätteglada om du rapporterar detta till oss så att vi omgående kan lägga in korrekta uppgifter.

Visa mina övriga svar