Hej jag är en tjej på 12 år jag har blivit mobbad sedan jag var 4 år i 8 år alltså. Jag har alltid blivit gråtande i mammas famn på kvällen men nu börjar jag bli så konstig det är precis som en annan person styr min hjärna. Så fort någon säger t ex. -Vad tjock du är! Då slår jag han/hon tills han/hon börjar gråta och det värsta är att ingen står på min sida och säger -Men han/hon var också elak. utan alla står på hans/hons sida och det är ju klart att våran lärarina inte tror på mig. Och jag har svårt att koncentrera mig på lektionerna.

---

SVAR

Jag är helt övertygad om att det inte är någon annan person som styr din hjärna. Istället är det förmodligen så att mobbningen du blivit utsatt för under så lång tid har förändrat dig som person och att du nu inte tål mer kränkningar utan att ge tillbaka. Dom flesta som blir mobbade vänder det hela inåt. Det betyder att dom själva börjar tycka att dom är värdelösa och att dom nästan förtjänar att bli mobbade. I vissa fall blir det som för dig, att en dag så vänder det bara, och personen som alltid tagit emot dom kränkande kommentarerna och/eller slagen och lidit i tysthet, vänder allting utåt istället och börjar tycka illa om, ja till och med hata dom som mobbar och slår helt enkelt tillbaka. Att vända det utåt mot dom som mobbar är ju på många sätt mycket bättre än att vända det inåt och börja tycka att man själv är inget värd. Men det finns faktiskt risker med att vända det utåt också och börja slå tillbaka. Risken är att man har gått under en lång tid och byggt upp så mycket sårade känslor och hat mot dom som mobbar att när man väl börjar slå tillbaka så kan man inte riktigt kontrollera vad man gör. Man slår som du nu gör, tills någon börjar gråta och ibland ännu mer. Risken finns självklart att man kan skada någon, men förutom det så är faktiskt risken att man till slut blir en mobbare själv. Det är nämligen svårt att sluta när man väl har börjat att ge tillbaka för det finns som jag sade tidigare så mycket sårade känslor hos någon som blivit mobbad så länge som du blivit. Det svåra blir då att veta vart gränsen går mellan att försvara sig (vilket man faktisk gör till viss del när man slår tillbaka) och att faktiskt vara en mobbare själv. Nu tror jag inte att du har blivit någon mobbare än bara för att du försvarar dig, eller slår tillbaka när någon mobbar dig, men du kanske närmar dig den gränsen och tydligen börjar andra se dig som den skyldige i detta och det kommer inte att hjälpa din självkänsla i framtiden.
Nu är det så här att barn i din ålder skall aldrig behöva vara i din situation, men tyvärr är ju allt för många det idag ändå. Men det hindrar inte att man faktiskt måste försöka göra något åt grundproblemet, dvs att du blivit mobbad så länge att du nu ser som enda utväg att slå tillbaka. Jag antar att både du och din mamma har pratat med lärarinnan om detta, men här tycker jag att ni skall göra ett nytt försök. I första hand tycker jag du skall be din mammma att prata med din lärarinna och förklara för henne varför du har börjat att slå andra. Om inte detta hjälper så tycker jag att du själv, eller du och din mamma, skall gå till skolkuratorn och berätta för henne/honom om hur din situation ser ut. Säg till henne/honom att det nu gått så långt att du börjat slå tillbaka och att du behöver hjälp med detta. Du/ni kan även ta med ditt brev och mitt svar till henne/honom. Om du tycker det skulle kännas okay kan du även göra samma sak med din lärarinna, nämligen visa henne/honom brevet och svaret så kanske hon förstår vad hon skall göra. Du och din mamma kan också försöka prata med rektorn om inget fungerat. Hjälper inget av detta så tycker jag att du skall gå till närmaste Ungdomsmottagning och prata med deras kurator. Du skall inte behöva lösa detta själv, utan måste få hjälp från någon vuxen, varför jag hoppas att du och/eller din mamma kan göra ytterligare försök att få slut på mobbningen så du slipper välja mellan att svälja det hela, eller slå tillbaka, för inget av dom valen är speciellt bra för dig själv i längden.