Jag tror att jag är deprimerad, går det att komma över ? Jag är en tjej på 22 år som känner att jag inte kommit nånstans i livet.(Kommer nog aldrig att göra det heller)Inget jobb,ingen pojkvän och jag är på väg att misslyckas med studierna. Jag vill göra jättemycket, men på nåt sätt kommer jag aldrig i gång. Vet inte om det är rädsla för att misslyckas kanske? Känner nog att allt jag gör bara blir fel. Och varför ska man då försöka sig på saker? Det är ingen som vet hur jag känner. Dom flesta tror nog att jag är "perfekt". Men dom vet inte att jag ljuger om t.ex hur mycket jag pluggar osv. Har skolkat från skolan ett antal gånger. Nåt som jag trodde att jag aldrig skulle göra. Jag behöver nog mycket hjälp för att komma över saker från barndomen osv. Kan man gå till ungdomsmottagningen fast man är 22? Jag tror inte jag har råd att gå till en psykolog. Måste det kosta?

---

SVAR

Jag tror inte utifrån det du skriver att du lider av depression då det är en psykiatrisk diagnos som bla innebär att man tex är så kraftigt nedstämd att man sover mest hela dagen, har svårt för att sköta sina dagliga sysslor och sin dagliga hygien, talet kan bli sluddrigt och långsamt med långa uppehåll mellan orden, osv. Jag tror att du förstått bilden även om det finns en mängd andra symptom också. Jag säger inte det här för att på något sätt förringa dina problem och känslor, då du säkert känner dig väldigt nedstämd emellanåt. Men man kan känna som du utan att det för den sakens skull behöver handla om en regelrätt depression.
Dom problem du beskriver är tyvärr alltför vanliga idag. Egentligen är du precis i början av ditt liv, och ändå sitter du med en känsla av att inte ha lyckats med något och att du inte har några möjligheter. Jag vet inte om det är vårt samhälle som idag ger unga människor uppfattningen om att man måste lyckas med något direkt och att man i princip är förbrukad om man inte hunnit åstadkomma något till man är 30. Jag vet inte som sagt vad det är som gör att många har sådana krav på sig idag att dom känner liksom du att dom borde ha lyckats när dom är 22 år istället för att se att det är nu hela resan början. På ett sätt blir det bakvänt eftersom du och andra har en känsla av misslyckande som man normalt återfinner hos personer som går i pension och som inte är nöjda med hur som har levt.
Ja, jag vet inte som sagt vad det hela beror på utan din gissning är nog lika god som min, men synd är det i alla fall. För något som jag vet är att livet långt ifrån är spikrakt, utan många gånger kan upplevelsen vara att man inte åstadkommer någonting, och att allt står stilla, emedan man i andra lägen tvingas konstatera att allt går så fort och det händer så mycket att man knappt hinner med. Men eftersom vi inte har facit på förhand, så vet vi ju inte hur våra liv kommer att gestalta sig, varför vi liksom är fast i det som vi känner och ser just nu.
Men oavsett vad orsakerna till din känsla är så kan du självklart söka hjälp, för enligt min erfarenhet brukar det vara väldigt bra att få prata om sådana här saker så man inte fastnar i en negativ spiral. Och alla människor har precis som du saker att reda ut sedan tidigare, varför det kan vara bra av den anledningen också. Så svaret på din första fråga är att det går att komma över, och det gäller även om du skulle ha en depression också.

Just i ditt fall så kanske det är som du säger att du är så rädd för att misslyckad att du inte vågar göra något överhuvudtaget, och sådana låsningar är jättebra att få hjälp att ta sig ur. Nu är det ju bara frågan om vart du skall vända dig för att hitta den hjälpen. Det finns ingen tydlig åldersgräns hos Ungdomsmottagningarna, men dom flesta jag pratat med tar emot personer till och med 20 år, vilket skulle innebära att du är för gammal. Men för säkerhets skull så ring till din mottagning och kolla. Andra alternativ är att du söker dig till öppenvårdspsykiatrin. Att gå till psykolog där brukar kosta runt 80-100 kr/gång, men det kan skilja sig åt mellan landstingen. Men i ditt fall så tror jag att du skulle ha stor hjälp av en kurator också och dom finns också inom öppenvårdspsykiatrin, eller på vårdcentralen. Detta är också olika för olika landsting så ring landstingets växel och fråga vart man kan vända sig för att få kuratorshjälp. Att gå till kurator är oftast gratis, men för säkerhets skull så fråga vad som gäller i ditt landsting.
I ditt brev låter det som om du går i skolan och där brukar oftast finnas någon kurator eller studenthälsa vare sig du går på komvux, högskola, folkhögskola osv. Detta är alltid gratis.
Hoppas att det funkar med något av alternativen för dig.