Frågor och svar om mobbning

9 Jun 2002, 15:14 148
Annat, 0 år
Question


Hej, det är såhär att jag mår väldigt dåligt. Jag typ skulle vilja ta livet av mig om det inte va så att det är så jäkla själviskt att göra det. Så ifall det inte hade funnits nån som brydde sig om mig så hade jag troligtvis gjort det. Men iallafall, jag är inte speciellt smart och ser inte speciellt bra ut och tycker att hela livet är en enda plåga. Lite halvmobbad (fast dom som gör det fattar nog inte att dom gör det) dom retar mig lite då och då för olika saker. men dom förstår nog inte att jag tar så allvarligt på det. Och jag vet inte vad jag vill göra med mitt liv. Slutar skolan nu och vet inte var jag ska ta vägen. Jag känner mig typ som den mest värdelösaste personen i hela världen. Vill inte att nån ska få reda på det heller. Och jag vill inte gå till en psykolog för jag har typ väääääldigt svårt att prata med folk om vad jag tycker och känner. Eller rättare sagt, jag kan inte göra det. Går inte. Men vill ha hjälp innan jag dör av ångest eller nått.

Svar
Bo Westholm
Psykolog

Det verkar som om du hamnat i en liten återvändsgränd när det gäller både din uppfattning om dig själv, och livet som du har framför dig. Att sluta skolan är ju något stort eftersom vi alla gått i skolan sedan vi varit små och då inte behövt tänka på vad vi skall fylla vår vardag med, eller vad som kommer sedan. Men när man sedan slutar och helt plötsligt står där och det är upp till en själv vad man skall fylla sina dagar med så är det många som känner en ångest. Och dina erfarenheter av att vara lite halvmobbad som du uttrycker det hjälper ju knappast till i detta läget. Sedan är det ju också så att eftersom skolvärlden har varit i princip hela livet fram till man är 18-19 år, så tror man att allt utanför skall funka likadant som i skolan. Det betyder ofta att om man varit väldigt "lyckad" och populär i skolan så tror man självklart att man skall vara det utanför skolan också. Och har man som du fått uppfattningen att man inte är så smart, inte så populär för att man inte ser bra ut, så tror man självklart att man kommer fortsätta med det utanför skolan.
Visst kan det vara så att det går bra för dom som det gick bra för i skolan, men det är ingen självklarhet. För i världen utanför skolan så finns det olika sätt att vara smart på, och inte bara det som gäller i skolan. Enligt min erfarenhet så är det nämligen så att man i skolan fortfarande betonar det här med att kunna lära sig fakta snabbt. Vare sig det gäller att lära sig engelska glosor eller om det gäller att kunna redovisa hur våra fysiklagar hänger ihop. Sällan eller aldrig finns det utrymme för andra typer av begåvningar än just det här att kunna nöta in fakta snabbt så man kan göra bra ifrån sig på prov och annat.
När jag jobbade som psykolog inom AMI (arbetsmarknadsinstitutet) jobbade jag med att hjälpa människor att hitta sina olika begåvningar, och försöka matcha ihop deras begåvning med ett yrke. Dom flesta som kom till mig för utredning hade uppfattningen att dom inte var smarta, och det var nästan det första jag fick höra när dom kom in genom dörren. När vi sedan gjorde test tillsammans och pratade igenom vad dom sysslade med i arbetet (om dom hade något arbete) och på fritiden så var det alltid så att dom visade sig vara smarta på en massa sätt, men inte just på det sättet som krävts när dom gått i skolan, varför dom levt i hela sitt liv med uppfattningen att dom inte var smarta. Det kunde handla om att dom var smarta när det gällde att utföra praktiska uppgifter. Dom kunde vara kreativa när det gällde konstnärliga områden. Dom kunde vara smarta rent känslomässigt, dvs att dom hade en fallenhet för att förstå mänskligt beteende och känna empati (typ medkänsla) för andra. Ja, det fanns massor av områden där var och en visade sig ha en begåvning, men gemensamt för alla vara att dom inte hade varit så kallade smarta i skolan.
Jag berättar detta för dig för att jag tror att du kanske är just en sådan person. Du kanske har klarat dig hyfsat i skolan, men aldrig kunnat känna dig smart som dom som klarat sig bra och haft lätt för sig. Jag vet att många känner som du och vill därför verkligen påpeka att skolans "smarthet" inte är det enda sättet att vara smart på. Och när man går i skolan har man ju inget val. Alla måste gå där och det är liksom lärarnas ord som gäller. Men om du visste vad jag kan tycka att det är slöseri med mänsklig begåvning när så många går runt precis som du och tror att dom inte är smarta för att dom inte lyckats så bra i skolan. För när man slutar skolan så finns det så mycket annat att göra, där det krävs att man är smart på så olika sätt, så att alla kan hitta någonting som dom är bra på. Det sorgliga är att om man känner sig misslyckad i skolans värld, så tror man att man är det för resten av livet och då försöker man inte ens hitta det där som man själv passar för, utan man är liksom nertryckt från början, precis som alla som kom till mig på AMI var. Så många år dom hade förlorat för att dom trodde att dom inte var smarta när dom gick ut skolan.
Min förhoppning är att du skall ta mig på orden och verkligen börja tänka efter vad du är bra på, istället för att fastna i det som du inte tycker att du har lyckats med. Jag vet att du sa att du har svårt att prata om hur du känner, så du skulle visst kunna sätta dig ner själv och försöka fundera ut vad du tycker är roligt, och samtidigt gå igenom vad det är för saker som du tycker att du brukar klara ganska bra. Det kan vara allt från att slå i en spik, till att du är bra på att förstå djur, duktig med barn, kombinera färger, eller vad som helst. Om du verkligen går igenom ditt liv så är jag säker på att du hittar något som du faktiskt är bra på. När du hittar detta så ta fasta på det och försök hitta vägar att utveckla den förmågan. Det kan vara allt från att söka in på en folkhögskola för att utbilda sig till silversmed (om du nu skulle komma fram till att du är skaplig rent praktiskt och att du tycker sådant är roligt) till att du söker dig till någon förening för att lära dig väva (om du nu kommer fram till att du har ett sådant intresse).
Sedan gäller det att bygga upp självförtroendet därifrån och skapa en liten plattform som du känner att du kan stå på för att gå vidare med nästa sak. Skulle du vilja så kan du gå ner till arbetsförmedlingen och fråga någon handläggare om du skulle kunna få hjälp från dom med att göra en så kallad arbetspsykologisk utredning (APU). Det var ett sådant typ av test som jag pratade om tidigare, och det kan vara bra för att just kunna lyfta fram sina positiva sidor och veta vart man skall börja. För dom här testen är verkligen till för att se vilka positiva sidor man har och inte för att tala om vad man är mindre bra på. Men du kan göra ganska mycket på egen hand också som jag sade tidigare.
Jag hoppas att du tar mitt råd och verkligen börjar söka efter dina positiva sidor, för alla människor är smarta i något avseende. Låt aldrig någon få dig att tro något annat. Och när man hittar sin plattform att stå på så lovar jag dig att det märks både inombords och utåt. För det finns ingenting som gör en människa vackrare än när hon utstrålar självförtroende och stolthet över sig själv....

Vissa av svaren på Ungdomar.se är inte dagsfärska. Exempelvis så förbättras ständigt läke- och preventivmedel, så de svar vi har kan till viss del vara inaktuella. Stäm alltid av med din ungdomsmottagning, apotek eller sjukvårdspersonal. Upptäcker du felaktig information blir vi jätteglada om du rapporterar detta till oss så att vi omgående kan lägga in korrekta uppgifter.

Visa mina övriga svar