Frågor och svar om familj

15 Dec 2002, 19:28 137
Tjej, 0 år
Question


Hej
Jag är en en 2 barnsmor på 33år.
Lyckligt gift.
Jag har varit sjukskriven i 1 1/2 år pga panikångest / torgskräck. Har fått behandlings hjälp på psykiatri nu i ett års tid. Äter dagligen zoloft. Behandlingen har gått framåt och är inte lika instängd som förut, men visst går det lite upp o ner.
Min fråga är följande till er.
Min mor förstår inte hur jag mår, har otaliga gånger försökt förklara hur jag mår, men hon säger bara att så här hade hon också varit och det enda som hjälpt var att jobba !
Det är bara påhitt att jag inte klarar något. Hon bara vräker ur sig en massa saker så fort hon ringer till mig. Själv så orkar jag inte ringa eller träffa henne eftersom jag vet att det slutar med att jag själv mår så pass mycket sämre av ett samtal med henne. Det enda hon pratar om är min 7 år yngre syster som är så duktig och att de träffas o äter middagar i hop. Jag vet inte om det är medvetet / omedvetet hon håller på så här. Jag har pratat med min psykolog om detta många gånger och de vill att min mor följer med mig till dem, men jag vet att detta skulle hon aldrig göra.
Snälla har du något råd att ge mig, jag vill inte att det skall vara så här

Svar
Bo Westholm
Psykolog

Om det är omöjligt att få din mamma att följa med till din terapi, så finns det enligt min erfarenhet bara två vägar att gå.
Antingen gör du några försök till att få henne att förstå, eller så försöker du se till att ni gör en paus i er relation tills du kommit i sådan balans att du känner att du orkar med kontakten med henne utan att hennes beteende får dig att må dåligt.

Det första alternativet handlar om att du ser till att prata med henne öga mot öga, och att du berättar för henne hur du känner dig, och hur hennes prat och beteende får dig att må. I ett sådant samtal är det viktigt att du markerar att du inte accepterar att bli avfärdad, utan vill att hon lyssnar och försöker förstå vad du har att säga, ifall hon är intresserad av att ni två ska kunna ha en bra kontakt. Sedan gäller det att du verkligen försöker berätta hur du känner det när hon lyfter fram din syster, och avfärdar dina problem med att du måste jobba mer och att du hittar på. Berätta också för henne att du skulle må bra av om hon kunde förstå och ta dig på allvar, då du behöver allt stöd du kan få för att klara av det här, och att hon har en viktig roll att fylla i detta. Du kan också försöka ge henne lite informationsmaterial kring panikångest som du kan hitta på nätet bl a. Gå in på tex www.google.com och sök på panikångest så får du fram flera länkar där du kan hitta bra information.
Att ta ett sådant här samtal med din mamma ska du endast göra ifall du känner att du har ork, och ifall du vill ge henne en chans till. I annat fall har du alternativet att faktiskt ta en paus helt, eller delvis, i er relation så får du se längre fram när och om du vill ta upp kontakten till fullo igen. Ibland kan det nämligen vara enda sättet att få så pass mycket lugn och ro så man själv kommer på fötter igen, även om det sällan är första utvägen. Men kommer man till en punkt där man känner att kontakten med någon närstående blir så destruktiv att den hindrar en själv från att bli frisk, så kan man bli mer eller mindre tvungen att ta det här steget. I ett sådant läge brukar det funka bäst om man verkligen försöker förklara för personen ifråga varför man väljer att ta den här pausen. Det är inte alltid den här personen förstår ändå, men för en själv kan det kännas viktigt att inte ta paus i vredesmod, eller någon annan upprörd känsla, utan att man verkligen tänkt igenom det så man kan förklara lugnt och sansat, och känna att man står för sitt beslut och veta att man gör det för sig själv.
Hur lång pausen sedan blir beror på hur snabbt man själv kommer i balans igen. Det kan ta några månader, eller flera år, men det viktigaste är att man inte utökar kontakt igen förrän man känner sig redo för det och vill det.

Nu har du fått några saker att fundera över. Det bästa vore ju att få med din mamma till din psykolog, men om det är omöjligt så bör du börja fundera över vilken typ av relation som är möjlig för tillfället, och acceptera den nivån tills du känner dig frisk nog för något annat, eller fundera över ifall du skall satsa energi på att försöka prata med henne. Men diskutera detta med din psykolog om ni inte kommer fram till någon annan lösning på problemet.

Vissa av svaren på Ungdomar.se är inte dagsfärska. Exempelvis så förbättras ständigt läke- och preventivmedel, så de svar vi har kan till viss del vara inaktuella. Stäm alltid av med din ungdomsmottagning, apotek eller sjukvårdspersonal. Upptäcker du felaktig information blir vi jätteglada om du rapporterar detta till oss så att vi omgående kan lägga in korrekta uppgifter.

Visa mina övriga svar