Frågor och svar om mobbning

15 Jun 2002, 19:04 168
Annat, 0 år
Question


Hej! Jag är en tjej som har gått igenom det ena och det andra. Jag kan räkna upp en del så du vet min bakgrund.
När jag började ettan blev jag mobbad för det ena och det andra, men de var så att alla retades och mobbades som små på den tiden , men jag tog åt mig. De andra lärde sig att se bort.
I 3an dog en nära vän när vi va osams, i 6an bröt ja totalt med mina vänner genom att byta till en annan skola till högstadiet.
Där blev jag istället "Psyk mobbad" och jag hade inga bevis mot de två tjejer förrens i början av åttan då min gammla pojkväns bästa vän dog i en skid olycka i sunne (vi hade gjort slut dagen innan). Mina föräldrar skiljde sig när jag var 12 år och jag fick inte ens en chans att komma över det för att morsan va med sin nya under hela den jobbiga perioden.

Jag har missbrukat både alkohol och droger. Förra året hade jag sex emot min vilja. Jag sa nej men han lyssnade inte.
Jag berättade detta för mina vänner och dom sa att de var våldtäkt. Varje gång jag hör ordet väldtäkt mår jag mycket dåligt. Jag kan klappa till människor som yttrar sig fel om väldtäkter för dom vet inte hur det känns.
Jag fick sparka dän killen som gjorde det här mot mig..

Jag har lidit av djupa depressioner i snart 20 månader.Jag var en helt psyko människa som bara ville sitta inne i mörker och lyssna på deppig musik o tycka synd om mig själv. Jag gick hos en kurator i ett år innan hon skickade in mig till BUP (barn och ungdoms psyk). Allt har gått bra därefter, tills nu. Jag känner dom "hjärtvärker" jag fick innan. Jag kan börja gråta när jag vill.. Jag har ingen ork nånstans i kroppen. Det enda jag gör på helger är festa , men jag gör det med måtta (dvs inte alkohol så ofta). Jag började röka i sexan o håller detta hemligt för mamma.. Jag känner vissa agressioner emot min morsa o skulle kunna slå till henne på käften om hon gjorde mig riktigt förbannad ...

Jag vill inte bo här längre.
Jag orkar inte. Detta tar allvarligt död på mig..

Problemet med mig är att jag har svårt att berätta som det är för min psykolog... Jag vill bo där (vet att man kan det om man har ätstörningar eller ngt annat) Jag anser inte att jag har världens största problem, men jag orkar inte bo här. Även om jag får det mesta så känner jag hålet innuti mig. Jag har lust att skrika ut "jag röker, har sex o dricker" så att jag slipper ljuga när hon frågar...

Vad fan ska jag ta mig till? Min sista gång på bup är den 11 juni, o jag vill verkligen inte sluta gå där.. Jag vågar inte heller säga att jag vill ha en annan psykolog eftersom jag inte känner mig hemma. Jag vill inte att psykologerna ska se på mig när jag talar, bara lyssna...Att dom ser att jag gråter pallar jag inte med...Jag måste bort med det hål jag haft i 20 månader, för jag orkar inte mer.

om det krävs ett problem för att få bo på BUP, så är jag beredd att skapa det. Annars tar jag livet av mig, för jag hatar min mamma...

Svar
Bo Westholm
Psykolog

Du verkar ha haft en tuff tillvaro i ditt unga liv och verkar inte riktigt ha fått rätsida på det ännu. Det som inte framgår av ditt brev är varför du skall sluta på BUP. Är det så att dom anser att du är färdigbehandlad och att du nu har möjlighet att klara dig på egen hand? Eller är det så att du har passerat 18-års gränsen och skall gå över till Vuxenpsyk, eller skall din psykolog sluta eller något annat?
Det framgår ju dock ganska klart att du skulle vilja ha en ny psykologkontakt och att du tycker att stödet från BUP har hjälpt dig att hantera din vardag, med allt som du råkat ut för. Därför tycker jag att det är viktigt att du verkligen tar dig modet och skriker ut allt det där du går och bär på men som du tydligen inte vågar berätta för din psykolog. Hur du längtar efter att bo där, att du dricker, röker och har sex, att du skulle vilja ha en ny psykolog, och allt annat som du tycker hon borde veta och hjälpa dig med. Bäst vore såklart om du kunde bara berätta det för henne, men ibland när man har svårt att få något ur sig så kan man behöva ta i och faktiskt bara skrika fram det.

Så oavsett vilken anledning det finns till att du skall sluta på BUP så är det viktigt att du får fram hur du känner. Om du inte tycker om att man tittar på dig när du pratar så kan man faktiskt be sin psykolog att vända sig åt ett annat håll när man pratar. Ibland finns det ju till och med möjlighet att ligga ner och att psykologen sätter sig bakom huvudet på en så behöver hon/han inte se ansiktet på en överhuvudtaget. Det viktiga är inte hur du får fram det du vill, utan ATT du får fram det. För om du bara får fram hur du känner så kan ni tillsammans reda ut fortsättningen och planera för hur du skall kunna få hjälp i framtiden också.
Om det nu är så att du redan har avslutat din kontakt med BUP när du läser detta, så är det inte försent att ta kontakt med dom igen och begära att få en ny kontakt om du fortfarande känner som du beskriver i brevet. Om det inte är alltför körigt med din mamma så kan du ju be henne hjälpa dig att få en ny kontakt, men annars är det inget som hindrar att du ringer upp BUP själv, eller vänder dig direkt till vuxenpsykiatrin om det nu är så att du passerat 18 års ålder.

Vissa av svaren på Ungdomar.se är inte dagsfärska. Exempelvis så förbättras ständigt läke- och preventivmedel, så de svar vi har kan till viss del vara inaktuella. Stäm alltid av med din ungdomsmottagning, apotek eller sjukvårdspersonal. Upptäcker du felaktig information blir vi jätteglada om du rapporterar detta till oss så att vi omgående kan lägga in korrekta uppgifter.

Visa mina övriga svar