Frågor och svar om Ätstörningar

2 Jul 2002, 11:18 136
Tjej, 0 år
Question


hej!!!!usch...jag vet inte ens hur jag ska börja...ja har så mycke ja skulle vilja prata om..men att fixa en psykolog blir aldrig av...min mamma tar inte mina probem på allvar...ja e en 17årig tjej som va rätt mullig som liten...ja har alltid haft en bra personlighet, social, rolig mm o populär bland kompisar..när ja kom upp i högstadiet började mina ätstörningar..ja började spy upp min mat.sen slutade ja äta helt..i gymnasiet var jag alltid helt blå i ansiktet och frös vad jag än gjorde...var ute dygnet runt för att slippa tänka på mat...festade mycke, gör det fortfarande...ja har många bra kompisar och killar blir kära i mej, ja vet att ja e söt..men ibland kan ja bara gråta över att ja tycker ja e så ful..ja har nu gått upp o väger 57 kg..vägde som minst 49..inte SÅ lite lixom..men ja äcklas av me själv nu...ja äter inte särskilt mycke, bara ibland när ja riktigt vräker i mej..har svårt at hejda mej när ja väl börjar, men spyr inte mer iallafall...utåt sett trot alla att ja e översocial o d e ja!men ibland vill ja bara gråta över allt...mejsjälv allt...ja har allt, utom självkänslan för mej själv..alla säger att ja verkar ha mycke självförtroende, men innerst inne bara hatar ja mej själv..ja måste ha hjälp ja orkar inte detta själv...har en mega-bästis som ja berättar allt för, ett otroligt stöd men det räcker inte längre..ja vill veta varför ja hatar mej själv så mycket!!klarar ibland inte ens att se mej i spegeln...kramar

Svar
Bo Westholm
Psykolog

Det låter som om din situation är jobbig, och du har rätt i att det kan vara svårt att orka med att reda ut sådant här själv. Jag kan inte säga varför du hatar dig själv så mycket utifrån vad du skriver, men det är något som jag tycker att du skall söka hjälp för att både kunna reda ut och ändra på. Det är tråktigt att höra att din mamma inte tar dina problem på allvar, men min erfarenhet är att många bedrar sig på personer med din typ av problematik just för att många med din typ av problem är sociala, trevliga, populära, ser bra ut osv, och då luras många att tro att det nog inte kan vara så illa ställt som det är. Men jag tycker inte att du för tillfället skall lägga alltför mycket energi på att försöka få din mamma att förstå, utan istället koncentrera dig på att få hjälp utifrån. Det är ju jättebra att du har din bästis och att du verkligen vågat öppna dig och berätta om hur du mår. Jag vet att många i din situation har väldigt svårt att göra det, så där har du verkligen gjort något bra.
Mitt råd till dig är därför att du tar hjälp av din bästis för att se till att du får psykologhjälp. Du kan givetvis göra det själv också men risken finns alltid att det inte blir av, varför du kanske kan behöva någon som tar tag i saken. Det finns några alternativ dit du/ni kan vända dig/er. Antingen ringer du/ni till närmaste Ungdomsmottagning och beställer tid, eller så kan du/ni också ringa till Barn-, och Ungdomspsykiatrin. Ibland har dom även en speciell mottagning för personer med ätstörningsproblematik och det kan man få reda på om man ringer landstingets växel (finns under blå sidorna i telefonkatalogen). Jag tycker att du kan be din bästis att ringa och beställa en tid hos något av alternativen och din bästis kan även gå med dig, om hon och du vill, första gången du går dit. Så koncentrera dig alltså på att skaffa hjälp, för det finns hjälp att få så du inte skall behöva tycka så illa om dig själv.

Vissa av svaren på Ungdomar.se är inte dagsfärska. Exempelvis så förbättras ständigt läke- och preventivmedel, så de svar vi har kan till viss del vara inaktuella. Stäm alltid av med din ungdomsmottagning, apotek eller sjukvårdspersonal. Upptäcker du felaktig information blir vi jätteglada om du rapporterar detta till oss så att vi omgående kan lägga in korrekta uppgifter.

Visa mina övriga svar