Frågor och svar om framtidsoro

13 Jul 2002, 12:14 210
Tjej, 0 år
Question


Jag är 18 år. Jag vet inte om jag lider av social fobi. När jag var liten vågade jag inte ens fråga om hjälp på slöjdlektionerna. Det är bättre nu, men om det gick skulle jag hellre välja att betala till en automat än till en levande människa i affären. Det är jobbigt att säga hej. Jag har känt mig ensam nästan hela livet, känns det som. Jag kan inte få nya kompisar. Det är aldrig nån som kommer riktigt nära och lär känna mig. Jag reflekterade inte så mycket över det innan jag började högstadiet. Då upptäckte jag att jag inte lärde känna nån, jag var i min egen värld. Det kändes helt naturligt. Jag började tänka på det här, och jag mådde väldigt dåligt. Jag hatade dom andra i klassen för att dom inte älskade mig, ungefär, och visst var flera av dom riktiga idioter som var taskiga, dock inte främst mot mig, men en del var rätt schyssta. I nian hatade jag att gå till skolan nästan jämt, tror jag, men ibland var jag jätteglad. Jag kände ofta att jag inte stod ut, jag ville bara ställa mig upp och skrika eller hoppa ut genom ett fönster och springa iväg och aldrig komma tillbaka. Skolsköterskan trodde att jag var deprimerad, jag vet inte om jag hade rätt. Fick snacka med kuratorn och fick en remiss till BUP, men det var visst för lång kö. Borde jag inte ha fått komma dit till slut? Jag fattar ingenting. Sen var det dags att börja gymnasiet, och jag var rädd för det. Jag var rädd att det skulle bli precis som förut, och jag tänkte att jag skulle försöka vara annorlunda. Dock visste jag inte precis hur jag skulle göra, och så gick det som det gick. Efter ett tag insåg jag att allt var nästan som förut. Jag pratade med några i parallellklassen som jag redan kände lite grann, men min egen klass kändes främmande. Det blev ett helvete igen. Jag kände att jag inte stod ut, jag kände att jag ville få ett utbrott. Klättra upp på ett tak och vråla ”See me, feel me, touch me, heal me!”, vad som helst! En gång började jag gråta, och min lärare såg mig. Vi pratade om det, och det kändes lite bättre. Men när jag började trean kändes det ändå skit. Skolkade ibland, men det blev inte mycket bättre för det. Jag kunde ju inte fly från mig själv. Gick till kuratorn. Det gav väl inte så mycket, jag kanske fick lite hopp. Men det förändrade ju inte den djupt rotade rädslan i mig. Hon undrade om jag ville prata med en psykolog, men jag trodde inte att jag behövde det. Jag kanske hade fel. Till slut kände jag faktiskt gemenskap med dom andra, att jag var en del i gruppen. Jag kunde prata ensam med en del människor utan att vara rädd och känna mig obekväm. Men jag trodde inte att jag hade övervunnit mitt problem. Jag skulle ju snart sluta gymnasiet. Jag kände att jag inte ville sluta nu när jag trivdes bra, att jag var rädd för att börja i en ny skola. Dessutom blev jag kär i en kille i klassen som jag hade tyckt om länge. Jo, jag är nog kär, men jag vill bara vara hans vän. Det här fick mig att börja tänka extra mycket på mitt problem. Om jag bara hade varit annorlunda, om jag hade varit lättare att nå, då kanske vi hade varit vänner. Eller? På studentnatten tappade jag bort honom, han bara försvann. Träffade några andra från klassen, och jag grät lite, kunde inte säga varför, och en tjej tröstade mig och sa att jag var en jättebra människa och så vidare. Ja, dom tyckte om mig, men jag kom ändå aldrig helt över det här avståndet, den här muren. Jag lärde aldrig känna dom på riktigt. Och därför önskar jag att jag vore annorlunda. När jag blev ensam sen bröt jag ihop och stod och grät utan att nån brydde sig. Till slut gick jag hem. Kunde inte göra nåt annat. Några dagar senare sökte jag till en folkhögskola. Jag höll på att börja gråta nästan hela tiden. Kände att det var omöjligt, att jag skulle bli ensam igen. När vi sen skulle ha enskilt samtal med läraren kom allt fram. Vi hade värsta psykologsnacket. Det slutade i alla fall med att jag inte kom in på skolan på grund av hur jag mådde. Jag blev jätteglad, för jag hade fått idén att praktisera på min gamla skola, precis som den här killen jag älskar. Men jag vet inte om det blir så. Jag måste ringa honom, men jag vågar inte. Jag måste ändå. ”Du är underbar och bäst, älskar dig” skrev han i min studentmössa. Och ändå... Jag har så dålig självkänsla. Jag vågar inte tro att andra kan älska mig. Jag tänker en massa negativa tankar. När jag är med människor jag inte känner är det väldigt obehagligt, jag vill bara därifrån. Om jag bara kunde bli fri från dessa tankar skulle allt vara så mycket lättare. En annan grej är att jag ofta känner mig frustrerad eftersom jag inte kan förmedla mina känslor till andra. Jag vågar inte ens försöka. Jag är ofta full av känslor som jag vill få ut, men det går ju inte. Ofta är det att jag mår dåligt. Det är svårt, för man kan ju inte släppa ut sina tårar. Det är ändå ingen som är beredd att ta emot dom. Folk säger alltid att jag är väldigt tyst (och då vill jag bara döda dom, för det påminner mig om vem jag är, den jag inte vill vara), men frågan är om dom skulle vara beredd att lyssna på det jag verkligen vill säga. Jag letar efter en riktig vän, jag vill inte nöja mig med att snacka om oviktiga saker. Det är alldeles för jobbigt att lära känna människor. Jag lyckas aldrig heller. Nu tänker jag massor på den här killen, jag vill komma nära honom. Det kunde ju ha blivit så, men... Jag vet inte. Måste man vara helt jävla sjuk i huvudet för att man ska få en remiss till vuxenpsykiatrin? Jag är väl varken deprimerad eller självmordsbenägen... Men jag har ett problem som hindrar mig från att leva. Jag vill inte fortsätta såhär, jag orkar inte. Egentligen mår jag väl ganska dåligt. Jag har legat ihopkrupen på golvet och gråtit och ropat ”Jag behöver hjälp!”. Jag har skurit mig i armarna också. Fast inte så mycket.

Hey you, would you help me to carry the stone? Open your heart, Im coming home. But it was only fantasy. The wall was to high as you can see. No matter how he tried he could not break free. And the worms ate into

Svar
Bo Westholm
Psykolog

Det låter inte som om du lider av social fobi, utan istället som om dina problem mer handlar om att du inte känner dig bekräftad av andra, och inte vågar lita på att det du har att säga, och det du känner och tycker är värt något i andras ögon, vilket verkar få dig att gömma dig för andra människor. Kanske är det även så att du i grunden inte tycker att du själv är någon att räkna med, och att du är oviktigt, varför du väntar och hoppas på att någon annan skall "upptäcka" ditt riktiga jag, bekräfta dig och älska dig för den du är, vilket kanske skulle ge dig en chans att börja tycka om dig själv och sluta gömma dig.
Detta är en tänkbar förklaring till det du beskrivit i ditt brev, men om det stämmer eller ej, vet bara du själv.
Det jag dock tycker du skall ta fasta på är din önskan att komma till rätta med detta som du upplever hindrar dig från att leva ditt liv fullt ut. Det verkar har varit många oturliga omständigheter som gjort att du inte fått den hjälp du behöver tidigare, men det är inte så att man måste vara helt knäpp för att få en remiss till Vuxenpsyk, utan dom som går dit är precis som vem som helst, även om dom för tillfället har problem i sitt liv. Jag tycker du skall ringa själv till Vuxenspykiatrins öppenvårdsmottagning och höra om du inte själv kan beställa tid hos psykolog. Om dom kräver remiss, vilket inte alls är säkert, så kan du först gå till en läkare på vårdcentralen och begära att få en sådan. Jag tror nämligen att det vore väldigt bra för dig att få komma till en pyskolog så ni tillsammans kan komma fram till vad det egentligen är som står i vägen för dig idag, och vad du skall kunna göra för att våga dig ut i livet tillsammans med andra människor. Så lägg din energi under ett tag på att försöka ordna en psykologkontakt även om det kan vara väntetid innan du får komma till.

Vissa av svaren på Ungdomar.se är inte dagsfärska. Exempelvis så förbättras ständigt läke- och preventivmedel, så de svar vi har kan till viss del vara inaktuella. Stäm alltid av med din ungdomsmottagning, apotek eller sjukvårdspersonal. Upptäcker du felaktig information blir vi jätteglada om du rapporterar detta till oss så att vi omgående kan lägga in korrekta uppgifter.

Visa mina övriga svar