Frågor och svar om att gå i samtalsbehandling

15 Jul 2002, 15:01 172
Tjej, 0 år
Question


hej!jag känner mig tom men vet inte varför!min bakgrund är att en skolkompis till mig dog när jag var 8 år. var på begravning och hela köret!när jag var 10 år blev jag sextrakasserad av en ledare.träffade fel kompisar började röka och dricka vid 11 års ålder ..skapade en fobi för sprutor, kan inte ens se på en spruta.vi 14 år började jag röka marijuana och snattade mycket(det har jag slutat med,röker maja ibland)..skolan gick jag till oftast!vid 15 års ålder blev jag utsatt för ett våldtäktsförsök...efter det söp jag mer..har sedan 15 års ålder kännt mig tom på något sätt och det här tomrummet försöker jag fylla med olika saker som dagdrömmar och så vidare.är ute och träffar mina kompisar och festar mycket!gick ut gymnasiet nyss med ok betyg!för ett halvår sedan blev jag anmäld till soc för alkoholproblem..utredningen visade att de ville att jag skulle gå på samtal hos mini-maria(för ungdomar med alkohol och drogproblem)jag tackade nej och de lät mej gå!jag vill kanske prata med någon men jag vågar inte..eller orkar inte!mina föräldrar vet inget av det här. vad skall jag göra??

Svar
Bo Westholm
Psykolog

Du skall göra det som du säger att du kanske vill göra, men inte vågar, dvs prata med någon. Jag kan inte säga varför du känner dig så tom som så beskriver, eller varför ditt liv har blivit struligt med droger och annat trassel, och hur dom övergrepp du blivit utsatt för påverkat dig. Men om du går till någon och pratar så kan ni tillsammans reda ut det här så att du kan få rätsida på ditt liv och må bättre.
Visst är det ett arbete att ta tag i sitt liv och försöka få rätsida på det, så jag kan förstå att det känns tungt, men det är värt det i längden, och ju snabbare du kommer i väg, desto snabbare kommer du att kunna börja må bättre och fylla det där tomrummet med saker som inte är destruktiva för dig, som tex alkohol är. Och när det gäller att våga, så kan jag bara säga att det känns både nervöst och skrämmande för dom flesta att söka hjälp och börja våga lite på att en annan människa skall kunna hjälpa en. Men någonstans måste man inom sig själv ta ett beslut om vilket liv man vill leva, och ifall det ändå inte är värt att ta chansen och testa hur det är att få hjälp. För ofta när man är i din situation så har man svårt att lita på andra, och går ofta runt och bär på allting själv, och då känns det självklart skrämmande att börja prata med någon om sitt liv. Men livet är på det sättet att vi ibland måste göra saker fastän vi är rädda. Man behöver inte trycka undan den rädslan, utan man kan faktiskt göra något man inte tycker man vågar ändå. Det är ungefär samma sak som när man typ är rädd för höjder. Skall man komma vidare och inte leva livet med en ständig rädsla för att få svindel, så gäller det att utsätta sig för det man är rädd för. Men det betyder inte att man inte känner rädslan när man väl kliver upp på ett tak, eller vad man nu gör. Men man kan gå upp på det där taket TROTS att man är livrädd och benen skakar, och efterhand som man märker att det här fixar jag så klingar rädslan av, och det funkar på exakt samma sätt när man söker hjälp. Man märker efter ett tag att det inte var så farligt, och att det faktiskt finns någon som bryr sig och lyssnar till vad man har att säga, och då klingar rädslan av.
Så mitt råd är att du antingen tar kontakt med den där socialsekreteraren som ville att du skulle gå på samtal hos mini-maria, och säger att du ändrat dig. Alternativ kan du själv söka upp närmaste Ungdomsmottagning och söka en samtalskontakt där. Ta chansen, jag tror inte du kommer att ångra dig!

Vissa av svaren på Ungdomar.se är inte dagsfärska. Exempelvis så förbättras ständigt läke- och preventivmedel, så de svar vi har kan till viss del vara inaktuella. Stäm alltid av med din ungdomsmottagning, apotek eller sjukvårdspersonal. Upptäcker du felaktig information blir vi jätteglada om du rapporterar detta till oss så att vi omgående kan lägga in korrekta uppgifter.

Visa mina övriga svar