Frågor och svar om självförtroende

10 Aug 2002, 12:40 115
Annat, 0 år
Question


hej.
jag vet egentligen inte varför jag skriver de här brevet..förmodligen för att få en förklarning till varför livet inte va till för mej. jag är ett totalt misslyckande, jag är 20 år och inte en enda tjej har visat intresser för mej, jag var borta över 50 % sista året på gymnasiet(mina förädldrar vet inte om det..lärarna brydde sej inte), ändå började jag på högskola. Men det hoppa jag av... såklart. jag säger som B. Tyler "once upon a time I was falling in love..now i´m only falling apart. jag lirar i en lagsport även fast jag vantrivs där.. jag testade lägga ner sportne men mamma va på mej hela tiden, att jag va lat osv.. så nu e jag med där o får höra om folks "bravader", vilket bara får mej att känna mej mer utanför. jag har oxo fått massa smeknamn i mitt lag...bara för jag inte rakar mej...men varför ska jag raka mej, eju lika ful ändå :/ ... jag vet inte vad jag ska göra...har ingen lust med nåt längre, har inga pengar, inser att jag behöver gå till psykiatri mem jag harju inte råd (kan inte fråga mina föräldrar heller)... jag har gått hemma i över 8 månader nu..inte fått in ett öre, är helpank. Alla tror det är för jag inte sökt jobb, men jag har sökt över 10 jobb, ingen vill ha mej dock..såklart :/. alla andra polare fixade sommarjobb lätt. "I´ve fallen and I can´t get up". efter jag hoppa av högskola lyckades mina föräldrar knäcka mitt sista lilla sjävlförtroende, med kommentarer som "jag skäms pga av dig närjag går till jobbet", "jag vill inte gå hälsa på grannarna för jag skäms så". snälla ge mig tips på vad jag ska göra..gråter mej till sömn i princip varenda natt. de finns en tjej som jag verkligen verkligen vill ha...men såklart tycker hon inte om mej...typ har sagt o va tråkig han e osv..jag förstår henne..orkar inte ens le nuföritden. snälla ge mej ett svar. jag har slutat äta i princi, äter högst en gång om dagen, känner inte ens för o dusha, borsta tänderna osv. enda anledning til att jag lever nu är att jag inte vill att min bror ska må dåligt. *hoppas verkligen på svar*

Svar
Bo Westholm
Psykolog

Jag förstår om det är svårt att hitta någon mening med det hela när livet inte bjudit på några favörer utan mest motgångar, och man matas med negativa tankar utifrån, så man till slut börjar tänka negativt om sig själv också. Det kan göra vem som helst deprimerad och få en att tappa lusten att leva. Det är självklart allvarligt att du mår på det här sättet och att du inte längre orkar bry dig om ditt eget välbefinnande utan mer bara existerar. Och jag vet att det är svårt att av egen kraft ta sig upp ur ett sådant känsloläge, då man själv inte hittar energin, lusten och meningen med det hela.
Men samtidigt som jag vet att det är svårt, så vet jag också att det inte på något sätt är omöjligt att förändra sitt liv och sin syn på sig själv. Det är självklart tragiskt att höra vad dina föräldrar säger om dig. Ibland tror jag föräldrar inte tänker på vad dom egentligen säger och hur det uppfattas, utan tror istället att den typen av uttalanden skall ge dig kraft att göra något åt situationen. Men istället brukar den typen av uttalanden lägga lock på den egna energin och istället öka dom egna negativa tankarna man har om sig själv. Men detta är tyvärr många föräldrar inte medvetna om.

Men om du nu inte finner det stöd du behöver hemma, så är det jätteviktigt att du söker hjälp utifrån, för till syvende och sist handlar det om vad du har för syn på dig själv som människa, och inte vad dina föräldrar tycker och tror. Jag såg att du redan varit inne på att söka dig till psykiatrin, men att det finns ett hinder när det gäller ekonomin. Oftast är det dock så att det är gratis att gå till kuratorn inom psykiatrin, och dessutom tar dom flesta Ungdomsmottagningar emot personer upp till 25 års ålder och dit är det alltid gratis att gå. Så mitt råd till dig är att du ringer antingen vuxenpsykiatrins öppenvårdsmottagning och hör om dom kan ge dig en tid hos kurator och ifall det är kostnadsfritt, alternativt ringer du, eller går till närmaste Ungdomsmottagning och träffar kuratorn där. Om du inte gör det för dig själv nu i första hand så verkar du ju ha en drivkraft i att göra det för din bror. Använd den drivkraften tills du själv fått hjälp att komma på fötter och börjat hitta en mening med ditt eget liv, för den meningen finns därframme någonstans även om du inte ser den idag. Och kom ihåg, att det här livet är inte till för några få, även om det kan verka så ibland. Men man kan få kämpa länge för att hitta sin egen mening och sitt eget sätt att leva, och det gäller ibland att orka, vilket jag innerligt hoppas att du gör.

Vissa av svaren på Ungdomar.se är inte dagsfärska. Exempelvis så förbättras ständigt läke- och preventivmedel, så de svar vi har kan till viss del vara inaktuella. Stäm alltid av med din ungdomsmottagning, apotek eller sjukvårdspersonal. Upptäcker du felaktig information blir vi jätteglada om du rapporterar detta till oss så att vi omgående kan lägga in korrekta uppgifter.

Visa mina övriga svar