Frågor och svar om självmisshandel

14 Aug 2002, 14:41 114
Annat, 0 år
Question


jag har länge kännt att jag är på väg neråt, det började i mellnstadiet när jag började banta. Man kan väll säga att jag har gjort det i perioder. sen har allt bara gått snett, mina föräldrar skilde sej, släktingar dog. När jag vägde som minst förra sommaren vägde jag 43 kg, jag är 160cm lång och 16 år. Sen efter det började jag träffa "fel" människor, dricka sprit varje helg, röka, ha sex m.m. Men nu har jag slutat med allt det nästan iallafall. Jag har nu börjat få såna konstiga tankar, om varför jag överhuvudtaget ska finnas, jag har börjat att skära mej i armarna och sånt. det kanske låter löjligt, för mitt liv är egentligen inte jobbigt längre. Kan det vara att jag inte har bearbetat mina känslor och sånt, för det sa min skolsyster, men hon har slutat på min skola, så vad ska jag göra? Jag vill inte prta med nån det känns så dumt. Kan jag försöka att må bättre på egen hand? snälla hjälp mej!

Svar
Bo Westholm
Psykolog

Visst kan det vara som din skolsyster sade att du inte har bearbetat dina upplevelser kring både skilsmässan och dom dödsfall du varit med om och att detta ledde dig till att både banta, och umgås med ”fel” människor. Och även om du lyckats sluta till stor del med det så verkar det som om det dykt upp något annat istället, nämligen när du skriver att du börjat misshandla dig själv. Och visst kan det vara så att det fortfarande är obearbetade känslor från förr som trasslar till det för dig nu, alternativt så handlar det om något helt annat. Men oavsett varför du känner som du gör, och börjat skära dig själv, så är det ett tecken på att du inte är i balans med dig själv. Att skära sig själv gör man oftast för att dämpa en inre ångest som upplevs mycket värre än smärtan från skärsåren, och i den ångesten kan finnas känslor av att man hatar sig själv, inte tycker man är värd någonting, ensamhet osv. Men detta är väldigt individuellt eftersom varje människa skär sig av sin alldeles speciella anledning, vilket gör att jag inte kan säga varför just du gör det utan att du och jag har suttit ner och pratat ett antal tillfällen. Och eftersom jag inte vet vad det är som gör att du får dom här tankarna och varför du skär dig är det svårt för mig att säga vad du kan göra på egen hand för att må bättre. Men en sak kan jag säga i alla fall och det är att du definitivt inte är löjlig utan det är uppenbarligen något som plågar dig.
Jag vet inte varför du inte vill prata med någon om dina problem, men tydligen känns det dumt för dig på något sätt. Mitt råd är ändå att du prövar denna lösning och tex går till närmaste Ungdomsmottagning eller till skolkuratorn. Det kan kännas konstig för många att sätta sig och prata med en helt främmande person på detta sättet, men det är sällan så dramatiskt som det kanske verkar. Man pratar och berättar själv i den takt man vill och orkar med, och den man träffar hjälper en på traven genom att ställa frågor och på olika sätt stötta. Så jag tycker i alla fall att du skulle ge dig själv chansen att prova det alternativet för du har ju gått med dom här känslorna ett bra tag nu, och även om du på egen hand lyckats sluta med det destruktiva liv som du beskrev i ditt brev, så har problemen dykt upp på annat sätt istället, varför det kanske vore all idé för dig att söka hjälp utifrån.

Vissa av svaren på Ungdomar.se är inte dagsfärska. Exempelvis så förbättras ständigt läke- och preventivmedel, så de svar vi har kan till viss del vara inaktuella. Stäm alltid av med din ungdomsmottagning, apotek eller sjukvårdspersonal. Upptäcker du felaktig information blir vi jätteglada om du rapporterar detta till oss så att vi omgående kan lägga in korrekta uppgifter.

Visa mina övriga svar