Frågor och svar om framtidsoro

21 Aug 2002, 13:46 203
Annat, 0 år
Question


Jag har mått skitdåligt en längre tid. Allt känns meningslöst. Det började i 9an då jag blev skoltrött.men sen kom jag in på den linjen jag ville på gymnasiet och jag trivdes jättemycket tills själva pluggadet började.
Jag har jättesvårt för att prata inför folk för jag blir jätteröd i ansiktet(tomatröd) och på halsen å armarna. Jag blev mobbad för detta i hela grundskolan av killarna varje dag. Dom gick inte med på att jag kunde slippa redovisa i gymnasiet så jag skolkade mer och mer. Jag har alltid haft lätt för att äta sjukt mycket när jag är ledsen eller uttråkad.(jag var väldigt smal då som ett streck och blev inte tjockare så inhgen märkte nått) Så jag började låsa in mig på mitt rum. Jag sova kanske 16 timmar om dygnet och hetsåt tittade på tv. Tillslut efter jag gjort bort mig totalt i skolan genom att aldrig plugga, komma dit en dag i månaden övertalat lärarna 10 grr attjag skulle få börja om och att jag kan ta igen så slutade jag efter ett halvår. Jag åt minst en 300 gr chipspåse om dan mm och fick gråt attacker jätteofta. Mina föräldrar är jättebra men dom har så fullt upp med jobb och syskon att dom inte tod tag i vad jag höll på med. (min stora syster var jättebråkig och knarkade som yngre så mamma har liksom låtit mig få ta hand om mig själv). Dom är jättebra när jag är glad men när jag mår dåligt ignonerar dom mig bara. Jag satt inlåst i mitt rum ett och ett halvt år och tittade på tv och lyssnade på musik, drömde att jag hade ett annat liv i huvet. Ibland glömde jag bort vad som var på rikitgt och inte. Jag skrek jättemycket på mamma ett tag varje dag för att få ut mina agrretioner (jag blir lätt arg.har typ högt blodtryck tror jag)men efter ett tag orkade jag inte mer för mamma tog ingentig jag sa på allvar. Hela familjen började typ hata mig och prata bakom ryggen.
Jag har inga kompisar kvar och har aldrig haft en pojkvänn. sen efter ett halvår.
Sen ett halvår tillbaka började jag jobba på mcdonalds, totalt kaos. Jag hade ingen som helst dygnsrytm eller självförtroende. Min kropp var helt forstörd då jag bara hade legat och sovit och ätit)alla där ville typ ´bli kompisar i början men jag fattade inte det. Två gonger jag jag bråkat med en skiftledaere som ochså har skitlätt för att bli arg och jag börjat storgråta inför alla. Så nu tycker alla att jag är konstig. Jag blir röd i ansiktet så fort nån skiftledare ens tittar på mig.
Jag är bara helt tom. Jag kommer inte ihåg hur jag var innan eller hur man blir normal igen. Jag har jätte ångest för att jag tycker attjag bara har slösat bort två år. Och jag önskade att jag gick in skolan. Nu om ett år tar alla studenden och då kommer jag dö eller nått. Familjen har blivit bättre ingen bråkar längre allt är glömt. Jag jobbar heltid och gör inget när jag kommer hem. jag vill inte ha det så. Hela tiden händer et saker jag vill göra men jag har ingen att ringa till.
Jag vill börja skolan men jag är för gammal för gymnasiet men för ung för komvux. Jag vet inte hur jag ska göra.
Jag vet inte om jag klarar det heller. Jag har jättelätt för att ge upp vid minsta motstånd.

Snälla svara jag har aldrig berättat allt för nån.

Svar
Bo Westholm
Psykolog

Det är ledsamt att höra att du inte kunde få någon hjälp i skolan att klara av det här med redovisningarna. Det finns ju många som är i din situation och som känner obehag för att prata inför människor, och blir man då retad för det så ökar ju bara stressen varför man oftast behöver hjälp för att lära sig hantera dom situationerna. Tyvärr tvingas jag dock konstatera att man inte alltid tar det här på allvar i skolorna, med stora konsekvenser som följd.

Det låter i ditt brev som om du skulle behöva stöd framöver för att få rätsida på ditt liv igen och för att du skall ha en chans att bygga upp ditt självförtroende. Det är ju inte ovanligt att barn som växer upp i familjer där någon av familjemedlemmarna har drogproblem, får klara sig själva ganska mycket, beroende på att föräldrarna av naturliga skäl inte räcker till och klarar av hur mycket som helst. Men bara för att din syster hade stora behov av hjälp så minskade ju inte dina behov av stöd, omsorg och hjälp. Jag tycker därför inte det är konstigt att du kanske ger upp tidigare än andra och känner dig osäker både inför skolan och på arbetet. Alla människor behöver nämligen någon/några som kan ge en stöd och peppa en när man börjar tvivla på sig själv och sin egen förmåga. Det är helt enkelt svårt att hela tiden peppa sig själv och bibehålla sitt eget självförtroende utan stöd utifrån. Men utifrån detta tycker jag ändå att du skall vara stolt över dig själv. Du har trots bekymmer i skolan och brist på stöd i svåra stunder lyckats att både få, och klara av ett arbete trots att du är så ung. Det visar att du har en styrka inom dig som du kan bygga vidare på inför framtiden. Men jag tror att det är ganska viktigt att du nu till att börja med använder den styrkan för att skapa en situation där du kan jobba med att få rätsida på ditt liv igen. Du har ju uppenbarligen både en längtan efter att klara av din utbildning, och en rädsla för att något skall hända som gör att det går fel denna gången också. Eftersom du även känner en ångest inför att ha kastat bort dom här åren så tycker jag att du snarast möjligt skall försöka ta tag i detta så du inte känner att du halkar efter mer och mer.
Mitt råd blir därför att du vänder dig till närmaste Ungdomsmottagning och att du tar mod till dig och berättar för kuratorn där vad du just har berättat för mig. Tillsammans kan ni sedan diskutera vad som är vettigt för dig att göra, och han/hon kan fungera som ett stöd för dig när du arbetar med att få ditt liv att ta den vändning som du önskar. Jag tror nämligen att det är jätteviktigt att du tex har fått en samtalskontakt innan du ger dig in i skolan igen. För om det börjar strula igen så kommer du då att ha någon att prata med och som kan ge dig det stöd du behöver för att du inte skall behöva ge upp. Så se till att sök upp kuratorn på Ungdomsmottagningen så kan ni tillsammans planera nästa steg.

Sist vill jag säga till dig att livet kan vara ganska märkligt i ett avseende, och det är att man aldrig riktigt kan avgöra vad som är bortkastad tid och inte när man är mitt uppe i det. Det är så många gånger som jag sett att det som verkat vara bortkastad tid, istället kanske varit en oerhört utvecklande tid när man tittar på det några år senare. Och om du ser till att skaffa stöd så du klarar av att få rätsida på ditt liv, tror jag att även du om några år kan se att du under dessa två åren som gått, skaffat dig erfarenheter om dig själv och om livet som du kommer att ha nytta av vad du än kommer att jobba med i framtiden och vilka människor du än möter. Men det ser man som sagt aldrig när man är mitt uppe i det, utan först efteråt, varför det sällan i mina ögon är så att vi människor kastar bort tiden.

Vissa av svaren på Ungdomar.se är inte dagsfärska. Exempelvis så förbättras ständigt läke- och preventivmedel, så de svar vi har kan till viss del vara inaktuella. Stäm alltid av med din ungdomsmottagning, apotek eller sjukvårdspersonal. Upptäcker du felaktig information blir vi jätteglada om du rapporterar detta till oss så att vi omgående kan lägga in korrekta uppgifter.

Visa mina övriga svar