Frågor och svar om mobbning

4 Sep 2002, 08:43 156
Tjej, 0 år
Question


hej.. jag tycker jag är konstig eller nåt. alla hatar mig.. ser ner på mig.. har varit mobbad sedan sexan.. blev misshandlad, blev kallad massa saker, inputtad i skåp, tog mina saker å gömde dom.. har börja gymnasiet nu (iv..).. jag har inga kompisar, eller jo.. men dom bor 75 mil ifrån mig.. jag har endast festarkompisar här och vågar inte försöka skaffa nya.. vågar inte gå till ica eller nånting.. ensam.. jag har försökt tagit självmord några gånger.. men aldrig lyckats.. jag funderar på att försöka igen, inatt..
jag vet att haf borde söka hjälp, men vågar inte.. det blev så fel sist.. dom på socialtjänsten hittade på massa saker i sin utredning om mig som inte vara sant.. dom på bup berättade för min mamma och pappa exakt vad jag sagt till dom.. fast dom sa att dom hade tystnadsplikt..
jag känner mig så ensam.. det enda som får mig att skratta å vara social är min vän alkohol..
mamma och pappa vill inte lyssna på mig längre heller.. dom skiter fullständigt i vad jag säger, endå älskar jag dom, men endå inte.. blev väldigt ledsen när jag hörde av dom på soc att mina föräldrar var dåliga föräldrar bara för att dom ej fick mig till skolan.. (gick inte till skolan på hela nian ungefär..) har vänner på internet som säger att jag har ångest, depprison och social fobi..
skär mig i armar och ben och även på magen.. har inte badat på hela sommaren för det.. visar aldrig min kropp för någon.. är så rädd... mina armar ser hemska ut, jag vill verkligen sluta, men vill inte att mamma och pappa ska veta något.. hjälp mig! jag vet inte vad jag ska ta mig till... skolan är fortfarande hemsk.. jag har ingen framtid, ingenting alls.. dom tror att det är så lätt... snälla svara nu.. saknar mina riktiga vänner... men får inte träffa dom så ofta.....

Svar
Bo Westholm
Psykolog

Det verkar som om du hamnat i en väldigt jobbig situation och att du har många dåliga erfarenheter av både skolan och av att söka hjälp. Nu har du börjat på en ny skola och förhoppningsvis blir situationen lite annorlunda för dig än vad den varit tidigare och du känner att du kan vara i skolan och få en liten grund att stå på. Det är ju nämligen inte konstigt att man skolkar och mår dåligt när man blir utsatt för mobbning och trakasserier på det sätt som du beskriver. Men självklart sätter sådana erfarenheter också djupa spår och jag tror att tyvärr att din upplevelser av mobbningen har stor del i att du idag känner att alla hatar dig eller ser ner på dig. Självmordstankar och självmisshandel hänger ju nära ihop med detta då självmord kan upplevas som en utväg ur eländet medan självmisshandeln dämpar ångesten och smärtan man känner inom sig för en liten stund. Men det är ju ingen långsiktig lösning på problemen utan du behöver stöd och hjälp för att få en tro på dig själv, andra människor, och livet igen, och det kan vara svårt att ge sig själv det stödet och den hjälpen. Det kan också vara svårt för föräldrar att ge det stödet även om dom inte behöver vara några dåliga föräldrar för det.

Du är nu lite äldre än vad du förmodligen var när soc var inne och gjorde sin utredning, och du hade kontakt med BUP. Jag vet att många kan uppleva det som du när det gäller kontakten med soc, och det kan i många fall bero på att det oftast inte är man själv som gått till dom och begärt hjälp utan dom har fått in en anmälan från annat håll, varför man kan känna det som om man blir påtvingad en utredning man inte vill ha. Därför känns det ofta negativt och det kan vara svårt att få någon bra start på kontakten. När det gäller BUP så känner du tydligen att dom svikit dig när dom berättat för dina föräldrar. Jag kan självklart inte svara på varför dom gjorde som dom gjorde, men ibland kan det vara så att dom blir tvungna att prata med föräldrarna. Jag önskar bara att dom hade talat om för dig först att dom skulle prata med dina föräldrar så du visste om det, om det nu inte var så att dom gjorde det.
Men som jag sade tidigare så är det en ny situation nu. Du har börjat på en ny skola, och du är äldre nu, vilket liksom öppnar nya möjligheter för dig att söka hjälp mer på egen hand. Och även om du inte är 18 år och myndig så är man inte lika beroende av föräldrarnas hjälp som man var när man var yngre. Därför tycker jag att du skall ge det hela en chans till och söka upp skolkuratorn eller skolpsykologen om ni har någon sådan. Alternativt kan du gå till närmaste Ungdomsmottagning och prata med kuratorn eller psykologen där. Jag tror nämligen att du skulle må bättre i längden om du fick en samtalskontakt med en annan vuxen än dina föräldrar, där du kan prata om din situation och få hjälp med att både bearbeta dina hemska upplevelser av trakasserierna i skolan, och dom känslor som du bär på nu när det gäller skolan, kompisar, föräldrar och dig själv som person. Men det första jag tycker du skall göra då när du väl träffar någon är att helt enkelt fråga dom ifall dom tänker berätta vad du sagt för dina föräldrar? Berätta om dina erfarenheter från Soc och BUP och säg som det är att du är rädd för att det ska hända igen, varför det är viktigt för dig att det som sägs stannar er emellan. På det sättet reder ni ut det här på en gång och du kan kanske lita på personen så mycket att du vågar berätta hur du har det och hur du mår. För ensam klarar man inte allt, det gör ingen!

Vissa av svaren på Ungdomar.se är inte dagsfärska. Exempelvis så förbättras ständigt läke- och preventivmedel, så de svar vi har kan till viss del vara inaktuella. Stäm alltid av med din ungdomsmottagning, apotek eller sjukvårdspersonal. Upptäcker du felaktig information blir vi jätteglada om du rapporterar detta till oss så att vi omgående kan lägga in korrekta uppgifter.

Visa mina övriga svar