hej. jag är 16 år, och blir rätt deprimerad ibland, när jag är stressad och inte räcker till. men jag har en snäll familj, och många kompisar, och jag är oftast en glad person, men mamma säger att jag ska skrubba mig på halsen och armarna för annars får jag bruna fläckar, och hon säger alltid att jag tycker att det ska bli skönt att någon ska ta en titt på mina ben (som är väldans håriga). det tycker jag också, men jag gillar inte när hon tittar med den där lidande blicken på mina ben och säger: det ska bli skönt för dig. okej om jag inte gillar det, men när mammma ältar det! hallå? ibland får jag såna agressioner (oftast när jag är själv) så jag vet inte vad jag ska göra, och då kan jag slå in i en vägg, eller skära mig i armarna. alltså jag försöker inte ta livet av mig, men det är lättare att hanteras med ilskan om jag skär mig i armarna. jag har en bra killkompis som är väldigt söt, men jag är rädd att jag ska bli kär i honom, så då skär jag mig också i armarna för att inte ha sådana jävla tankar. man ska ta mig fan inte tro att man är något. särkilt inte när man är så jävla ful och värdelös som jag. men jag har aldrig varit med om något traumatiskt

---

SVAR

Man behöver inte ha varit med om något traumatiskt för att känna som du, utan det låter mer som om du kanske saknar det stöd som du skulle behöva ibland. Din mamma är sannolikt inte ute efter att göra dig nedstämd, men det är ändå tydligt att hennes kommentarer kring din kropp gör att du känner dig ännu mer värdelös. Jag vet inte vad det där med bruna fläckar på halsen handlar om, eller vad det är som gör att dina ben är håriga som du beskriver det. Men om det är något som du tror kan vara ett medicinskt problem så bör du självklart söka upp en läkare.

Psykiskt däremot verkar det hela ge dig en känsla av att vara ful, annorlunda och värdelös, och jag undrar om inte din ilska har mycket med detta att göra? Att känna sig annorlunda, ful och värdelös gör ju oftast att man blir deppig, men samtidigt kan man känna väldig ilska över sitt öde, och förbanna både andra och sig själv för att det blivit så här. Nu vet jag som sagt inte om det är så här du känner, men om du gör det så är det en vanlig känsla när man upplever sig själv som avvikande på något sätt. Att du skär dig själv i sådana lägen beror då sannolikt på att du både vill straffa dig själv, och att du hanterar ilskan på det sättet precis som du beskriver det. Och i det här läget som du befinner dig, så hjälper ju inte din mammas kommentarer upp det hela som jag sade tidigare.

Finns det någon chans att hon skulle kunna förstå det här om du pratade med henne och berättade hur du känner och hur du upplever hennes tjat om din kropp? Finns det en chans till det så tycker jag att du skall ta den, för ibland kan ju föräldrar vara så där obetänksamma och då kan det hjälpa om man berättar hur man faktiskt känner.
Jag tror nämligen att du skulle kunna komma en bra bit på vägen om du fick förståelse och stöd istället för att det ältas kommentarer som du upplever som kritiska.
Men känner du att detta inte är en framkomlig väg så låt bli.

Oavsett så tycker jag att du skall prata med typ en kurator på Ungdomsmottagningen eller i skolan om du nu fortfarande går i skolan. Jag vet att många i din situation tycker det är oerhört jobbigt att prata om hur man känner inför sin egen kropp och att man skär sig, men man kan ta det ett steg i taget och vänta tills man känner ett förtroende för personen man träffar. Men jag tror att du skulle behöva någon som kunde hjälpa dig med en mer positiv självbild och ge dig lite självförtroende. För jag är säker på att du är värd både kärlek och att hitta en kille att vara tillsammans med även om du inte känner så själv. Så tveka inte att gå iväg till en kurator och ge dig själv en chans att få lite stöd och inte bara negativa kommentarer.

Sist vill jag säga att du kanske också borde fundera över att berätta för den här killkompisen du har och som du kanske börjar bli kär i. Du behöver ju inte berätta om dina känslor för honom men om du berättade om hur du känner inför dig själv så tror jag att även han skulle kunna vara till hjälp för dig. För jag är säker på att andra inte upplever dig som värdelös bara för att du själv gör det, och det tror jag att du skulle behöva höra lite mer.