Frågor och svar om kompis

7 Oct 2002, 10:25 177
Tjej, 0 år
Question


Hej.
Jag vet egentligen inte varför jag skriver det här. Men på något sätt så vill jag att någon ska veta. Jag mår inte bra. Har inte gjort det sen jag gick i mellanstadiet, det var 6 år sen. Jag vet inte vad jag ska göra åt det. Jag blir deppad i perioder kan man säga. Ibland så mår jag rätt okej och inte tänker på att jag någonsin mått dåligt, men sen så blir det plötsligt väldigt jobbigt igen. Vill inte leva, men vågar inte ta livet av mig. Jag har tänkt på hur jag skulle göra om jag skulle ta livet av mig. Käka några tabletter och dricka lite sprit. Men om jag skulle göra det, så är jag rädd för att lyckas, men samtidigt för att misslyckas totalt, att det inte skulle hända något. Att jag bara skulle sova ett tag och sen vakna, eller att mina föräldrar skulle hitta mig och så var det ändå ingen fara för mitt liv. De skulle bara skicka mig till psyk. Jag är rädd för vad de och mina kompisar skulle tycka. Jag vill inte ha någons medlidande, men på något konstigt sätt vill jag ändå att de ska veta att jag mår dåligt. Tänkte en gång när jag mådde som dåligast att jag skulle skära upp handlederna med ett rakblad. Kom så långt att jag satt med rakbladet mot handleden, men jag vågade inte, är inte ens helt säker på att jag ville göra det. Jag mådde bara så dåligt just då.

Egentligen vet jag inte varför jag mår så här. Men kan väl tänka mig att det handlar om mitt dåliga självförtroende. Har aldrig varit särskilt populär, bland kompisar eller killar. Har aldrig haft en pojkvän. Har ganska lätt för att bli kär, eller jag vet inte om jag är riktigt kär, eller om jag bara vill vara det och hoppas att den personen tycker om mig. Att någon ska tycka om mig. Blir då oftast kär i killar jag inte känner. Fast en kompis trodde att det var för att jag är rädd för att bli lämnad av killen, som jag blir kär i någon jag inte kan få. För om jag inte kan få honom, kan han ju inte heller lämna mig... Gillade en kille, som jag kände, väldigt mycket i ungefär 2 år, men han gillade inte mig på det sättet. I början träffade han en kompis till mig och nu är han väl nästan tillsammans med en annan. Och han och jag pratar inte längre.
Är dessutom ganska blyg, eller egentligen inte, men jag säger inte så mycket av den anledningen att jag inte tror att någon bryr sig om vad jag har att säga ändå. Är inte särskilt duktig i skolan. Har aldrig riktigt brytt mig om att gå dit. Går nu sista året på gymnasiet, men jag är inte där så ofta. Trivs verkligen inte. Jag vågar inte prata inför klassen och det är det de mesta av arbetet går ut på. Vem skulle bry sig om vad jag har att säga? Och jag vet ingenting heller. Så vad ska jag säga? Är så trött på allt. Det är mest i skolan jag känner så här. Har ingen aning om vad jag vill göra efter gymnasiet heller. Åka utomlands och bara komma bort från allt kanske. Börja om. Jag vet inte om mina föräldrar skulle bry sig så mycket om jag åkte. Har alltid kännt det som att min yngre syster är viktigast för pappa och min yngre bror är viktigare för mamma, eftersom att han är kille (skulle egentligen haft en storebror). Sen är det bara jag kvar...

Ibland när jag mår som sämst, så dricker jag, eller äter en massa, eller ingenting på några dagar. Vilket senare går ut över min träning. Jag idrottar väldigt mycket, flera gånger i veckan. Inte ens det går bra längre. Det har i många år varit det enda jag har kunnat och nu när jag inte ens är bra på det längre, känns det ännu värre. Vill prestera bra, men tänker samtidigt på att om jag blir väldigt smal eller nåt, så måste ju tränarkompisarna lägga märke till att jag inte mår bra. Så jag kanske får hjälp. Men om de frågar hur jag mår så säger jag att jag mår bra. Så de märker nog inget.
Har pratat med kuratorn i skolan, hon trodde att mina kompisar märkte men inte vågade säga något, eftersom att jag inte gör det. Men jag vet inte.
Jag vill att de ska veta, men ändå inte. Om de vet så känns det som att de har makt över mig. På något konsigt sätt... Kuratorn vet inte hälften av det jag har skrivit här. Hon vet att jag inte mår bra, men inte att det är så här. Vill inte heller berätta. Jag litar inte på henne. Litar egentligen inte på någon.
Jag gillar att festa och supa (gör det inte så ofta, eftersom att jag inte blir bjuden på så många fester, föutom när det är fest med idrottsgruppen). Älskar känslan att bara glömma sina bekymmer för ett tag. Tål ganska mycket sprit så jag måste nästan hälla i mig. Har spytt några gånger och då mått ännu sämre än innan, men när jag är som fullast är det såå skönt. Jag glömmer problemen ett tag i alla fall. En gång var jag inte full alls, hade bara druckit lite, men spydde som en gris och började hyperventilera och frysa, fast det var 25 grader ute. Alla undrade vad det var för fel på mig. Jag visste inte heller det, men jag fick uppmärksamhet för ett tag. De brydde sig verkligen. En kompis satt hos mig hela natten sen, tills han var tvungen att åka hem. Men sen när jag mådde bättre var det ingen som brydde sig längre.

Jag känner mig bara så värdelös. Som att det inte finns någon utväg. Jag kan lika gärna dö, eller bara försvinna. Jag vet inte...

Svar
Bo Westholm
Psykolog

I hela din historia finns ett tema som går igen, vare sig du berättar om dina föräldrar, skolan, idrotten, eller fritiden i övrigt. Temat verkar vara att du känner dig väldigt ensam och att du känner det som om ingen egentligen ser dig eller bryr sig om dig. Du verkar längta efter uppmärksamhet, men samtidigt får jag en känsla av att du inte vill ha "fel" typ av uppmärksamhet, och med "fel" typ menar jag medlidande, varför du mer eller mindre undviker att berätta hur du egentligen mår utan hoppas att någon skall upptäcka det ändå.

Jag har full förståelse för din längtan, för alla människor behöver uppmärksamhet för att få känna sig både älskade, bekräftade och viktiga. Någonstans har detta brustit för dig, och jag kan inte låta bli att tänka att det kanske bl a är ett utslag av det klassiska "storasysterssyndromet". Det är nämligen inte ovanligt att den som är äldst i en syskonskara får mindre med uppmärksamhet, och känner sig undanskuffad då småsyskonen tar alltför mycket tid och uppmärksamhet från föräldrarna så det inte blir så mycket över till den som är äldst. Om detta sedan fortsätter i skolan och bland kompisar så är det lätt hänt att man hamnar i din situation där man känner sig betydelselös och mer eller mindre osynlig. Att då känna sig deppig, må dåligt och ifrågasätta meningen med att leva är enligt min erfarenhet väldigt vanligt.

Vad kan du då göra åt det?
Ja, det största av dina problem är sannolikt att du idag hindrar dig själv från att få en uppmärksamhet som skulle kunna hjälpa dig ur det här. Med det menar jag att du önskar så starkt att någon skall upptäcka hur du mår UTAN att du skall behöva säga något, så du fortsätter att handla på ett sätt som inte är bra för dig i längden, dvs du tiger om hur du mår och drar dig undan. Visst kan du ha tur att någon upptäcker din belägenhet utan att du säger något. En vacker dag kanske dina föräldrar kliver över tröskeln till ditt rum och ber om ursäkt för att dom inte givit dig tillräckligt med tid och uppmärksamhet, eller så kanske någon lärare i skolan tar tag i dig och säger att hon/han förstått att du mår dåligt och frågar dig hur han/hon kan hjälpa dig. Du kanske sticker utomlands som du säger och träffar någon där som helt plötsligt ger dig både kärlek och förståelse. Omöjligt är det inte.
Men vore det inte bättre om du här och nu kunde påbörja arbetet med att skapa relationer som kanske kunde hjälpa dig där du befinner dig just nu. För tyvärr är livet ganska grymt ibland på det sättet att man själv måste söka upp hjälpen fastän man egentligen förtjänar att få den utan egen ansträngning. Och precis så är det nog för dig. Du förtjänar all uppmärksamhet och kärlek i världen, men du kommer kanske inte att få den om du själv inte talar om att du verkligen behöver den! Det kan tyckas som en hård sanning, men enligt min erfarenhet fungerar det oftast så. Och det var detta jag menade när jag sade att du handlar på ett sätt som inte är bra för dig själv när du drar dig undan i skolan, idrotten och kanske hemma också. Istället behöver du tala om för andra vad du behöver i form av uppmärksamhet och kärlek. Det är ingen lätt sak, men man får ta ett steg i taget.

Ett första steg skulle tex kunna vara att du söker upp den där kuratorn igen och berättar hur det VERKLIGEN ligger till. Du litar ju inte på henne säger du, men hur ska hon kunna bete sig rätt mot dig, när du undanhåller sanningen för henne?

Ett annat steg skulle kunna vara att du säger till dina föräldrar att du måste få prata med dom i enrum. Försök sedan berätta för dom hur du mår, och hur du upplever att dom andra syskonen är deras favoriter och att du känner dig ensam och värdelös. Det är inga lätta saker att berätta, men ibland kan det vara ett stöd om du tex i förväg skrivit ner det du vill säga. Du kan t o m lämna det här brevet till dom så får dom själva läsa. Men det är viktigt att ni får vara ostörda och ifred från dina syskon om du väljer att prata med dom. Men faktum är att du kanske skall fundera över detta alternativet, och ge dina föräldrar en chans att visa vad du betyder för dom?

Ett tredje steg skulle kunna vara att prata med någon av dina lärare. Det finns kanske någon lärare som du känner mer förtroende för än andra, och då kan du gå till henne/honom och be att få prata ostört. Om du verkligen vågade berätta varför du undviker skolan, så finns det en chans att din lärare kan hjälpa dig komma in i skolarbetet igen, och att du känner att du får både förståelse och stöd för att klara dig igenom gymnasiet.

Det här jag sagt till dig är något som inte är helt enkelt att göra. Anledningen till det är att man känner sig väldigt utelämnad när man berättar hur man verkligen mår, och det finns inga garantier för att den man berättar för skall kunna ta emot det man säger på ett bra sätt. TROTS detta måste man försöka, och inte ge upp även om första och andra gången inte lyckades. För det är ditt liv det handlar om, och jag är säker på att du kommer kunna hitta fram till ett bra liv, utan den här ensamhetskänslan du bär på nu, om du bara ger dig själv en chans att få hjälp, och ger andra en chans att både se dig och hjälpa dig. Inte bara för att dom tycker synd om dig, utan för att du är VIKTIG!

Vissa av svaren på Ungdomar.se är inte dagsfärska. Exempelvis så förbättras ständigt läke- och preventivmedel, så de svar vi har kan till viss del vara inaktuella. Stäm alltid av med din ungdomsmottagning, apotek eller sjukvårdspersonal. Upptäcker du felaktig information blir vi jätteglada om du rapporterar detta till oss så att vi omgående kan lägga in korrekta uppgifter.

Visa mina övriga svar