Frågor och svar om självförtroende

17 Oct 2002, 15:10 154
Annat, 0 år
Question


Hej.
Jag har gått ca 5 år nu med ångest och humörsvängningar. Jag har gått hos psykolog men det kändes som om hon bara förminskade mina problem. Jag är väldigt lättsårad och vågar inte göra saker längre, med rädsla för att folk ska kolla snett på mej. Jag vågar knappt gå och handla eller ta kontakt med folk! Jag kan heller knappt se nån med bra utseende utan att få en klump i magen. Jag klagar ständigt på min pojkvän pga av svartsjuka, trots att det inte finns nån anledning alls. Det känns som om jag aldrig kan vara helt 100% nöjd med mej själv, om jag en dag gillar mitt utseende så är det mit sätt jag hatar istället. Jag har också nu på senaste fått kraftiga humörsvängningar (liknande depressioner, stunder då jag inte alls ser nån glädje i framtiden) från att vara på toppen till att nå botten på bara några minuter, utan att nånting speciellt har hänt. Både min expojkvän och min nuvarnade pojkvän har tagit upp att jag borde prata med en läkare om "gladpiller". Å innerst inne vet jag att ag kanske borde, men jag vågar helt enkelt inte, med risken att bli förminskad. Humörsväningrna har ingen som helst regelbundenhet och har inte med p-piller att göra, och på senaste tiden har nästan varenda misstag, jag tror mej ha gjort, lett till självmordstankar. Jag skulle aldrig våga begå mitt liv, eller vilja, men det känns som om det krävs för att tex mina föräldarar ska förstå vad som försiggår. Jag har försökt att prata med dom, nån enstaka gång, men vi har så dålig kontakt sen tidigare så dom bara avfärdar mej med att jag är överkänslig. Jag känner att det här håller på att gå för långt, okontrollerbart. Men samtidigt så känns det som om jag borde kunna klara mej själv, utan piller, och inte vara så mesig. Jag vet inte hur jag ska göra, mina timmar hos psykologen har bara hjälp resten av dagen, eller bara för stunden. Jag är så lätt intalad så när hon kom med en lösning till mina problem så gick det upp ljus för mig, som sedan slocknade när jag förstod att det inte alls var så lätt. Tack för eran sida!

Svar
Bo Westholm
Psykolog

Ett genomgående tema i ditt brev är rädslan för att bli avfärdad, förminskad och inte tagen på allvar, dvs att ingen riktigt ser dig, och hur du mår. Förminskningen går även igen i dina känslor mot dig själv. Med det menar jag att alla dina känslor kring din egen person som du beskriver handlar om att du på ett eller annat sätt hittar fel hos dig själv, och avfärdar dig själv som svag, ful, dum osv.

Jag vet för lite om dig för att kunna hjälpa dig att reda ut varför du känner att du måste trycka ner dig själv, eller varför du är så rädd för att andra ska göra det. Men förmodligen ligger förklaringen i din bakgrund där du sannolikt upplevt att du blivit avfärdad, förminskad och inte sedd och bekräftad av dom som funnits runt omkring dig. Har man tillräckligt många sådana upplevelser som yngre är det nämligen väldigt vanligt att man till slut börjar uppfatta sig själv som mindre värd, och att man själv till slut faktiskt tar in omgivningens budskap så mycket att man börjar tycka illa om sig själv och förminska sin egen person.
Hamnar man i det läget, vilket jag tror att du gjort, är det dessutom väldigt lätt hänt att man fortsätter att tolka alla människors kommentarer och handlande mot en, på samma sätt som man är van vid, dvs man upplever det som att alla är ute efter att trycka ner en, och man har lätt för att känna sig missförstådd och förminskad. Jag undrar om det inte var detta som hände när du påbörjade din psykologkontakt?

Vad kan du nu göra då för att komma ur detta, och hitta en mer balanserad syn på dig själv och därmed också kunna umgås med människor utan att känna dig förminskad och värdelös?
Mitt råd är att du gör ett nytt försök med tex en psykolog. Du behöver inte gå till samma psykolog som tidigare om du inte känner för det, utan välj någon annan i sådant fall. Men det viktiga denna gången är att du ganska omgående berättar för den nya psykologen att du haft en psykologkontakt tidigare, och att du också berättar varför du slutade. Om den nya psykologen får veta ganska direkt att du har lätt för att känna dig förminskad och att du då gärna vill dra dig undan har hon/han en bättre chans att hjälpa dig med just den här problematiken. Så försök att berätta ganska omgående hur du känner dig och vilka erfarenheter du har av din tidigare kontakt. Samma sak gäller om du ändå tar upp kontakten med din gamla psykolog. Förklara vad det var som kändes fel för dig då, och hur du kände att du blev förminskad och inte tagen på allvar, så tror jag att ni kommer en bra bit på väg tämligen snart.
Alternativet med det du kallar "gladpiller" finns ju också, och det finns inget som hindrar att du både tar medicin och tar upp din terapi igen. Det brukar ge bra resultat. Detta alternativet kan du diskutera igenom med psykologen du i sådant fall träffar, alternativt vänder du dig direkt till en läkare och diskuterar saken.

Jag tror att du har en stor chans att hitta en balans i din tillvaro inom överskådlig tid om du söker hjälp som jag föreslagit. Risken just nu är bara att du låter dina gamla erfarenheter, och rädsla för att få uppleva dig själv förminskad igen, styra. Dessutom har du sannolikt en tendens att förvägra dig själv hjälp också för att du någonstans inom dig inte känner att du är värd den, och att du borde fixa det här på egen hand. Om det är så som jag säger, tycker jag att du skall låta din pojkvän läsa detta brevet så kanske han kan fortsätta peppa dig att söka hjälp.

Vissa av svaren på Ungdomar.se är inte dagsfärska. Exempelvis så förbättras ständigt läke- och preventivmedel, så de svar vi har kan till viss del vara inaktuella. Stäm alltid av med din ungdomsmottagning, apotek eller sjukvårdspersonal. Upptäcker du felaktig information blir vi jätteglada om du rapporterar detta till oss så att vi omgående kan lägga in korrekta uppgifter.

Visa mina övriga svar