Frågor och svar om krav

22 Oct 2002, 11:19 126
Annat, 0 år
Question


För det mesta tycker jag att mina föräldrar bryr sig tillräckligt mycket om mig, men det är ofta som det går till överdrift. Jag tycker att de, speciellt min mamma, är väldigt överbeskyddande när det gäller många saker. Det är så att jag bor lite utanför stan och ungefär 7km från alla mina vänner, och det de flesta "bråken" här hemma brukar handla om är just det. När jag ska komma hem på kvällarna när jag varit ute med kompisarna, ofta måste jag åka tidigare än alla andra bara för att mina föräldrar säger att de måste hämta mig en speciell tid. Det är heller inte okej att jag sover över hos någon kompis och jag får absolut inte cykla senare än 21.30 tillsammans med en tjejkompis. Argumentet till att jag inte får sova över brukar vara så vekt som "vi vill att du kommer hem nu". Jag förstår det till en viss del eftersom att jag är hemma väldigt sällan, det beror mestadels på att jag inte hinner hem mellan mina aktiviteter. Jag har pratat om detta, och resten av de problem jag har, med min närmaste tjejkompis och med min pojkvän och de förstår att det är jättejobbigt och de säger även att de märker det på mig- att jag ofta tänker "snart ringer hon och säger att hon ska hämta mig" och att jag därför inte kan ha lika kul som jag borde ha. Det märker jag själv väldigt mycket också, jag känner mig ofta instängd och kontrollerad av mina föräldrar. Jag har funderat på att tala med dom, det är ju trots allt så vi människor ska kommunicera, men jag är rädd att allting bara ska bli fel. Att tala med dom en och en skulle inte fungera eftersom att ingen av dom har en egen vilja, de har en vilja tillsammans som dom utvecklar genom telepati eller något.. märkligt är det iaf. Att prata med dom tillsammans är därför som att prata med en tegelvägg. Därför funderar jag på att be min pojkvän eller min kompis att vara med och diskutera, så att det blir 2 mot 2 liksom, men jag tror att mina föräldrar inte skulle våga säga allt de skulle säga till mig om jag vore ensam. Det hela känns därför väldigt komplicerat. Jag skulle bli väldigt glad för svar eftersom att jag inte alls vet vad jag ska göra och vad som vore bäst för oss alla. Ja just det ja, jag är 16 år.

Svar
Bo Westholm
Psykolog

I det här läget tycker jag att du får försöka lite olika alternativ. Börja tex att prata med dom båda två. Men ett tips i det sammanhanget är att du förbereder dom på vad det hela handlar om, och att du är orolig för att dom ska bli den där tegelväggen som inte går att prata med.
Säg tex till dom att du gärna vill prata med dom om något som gäller dom regler som dom sätter upp, och att du vill att ni sitter ner ostört och snackar om detta.
När ni väl satt er ner och du ska börja, så tycker jag att du kan börja säga att du känner dig orolig för det här samtalet, för du kan känna det som om dom bara gaddar ihop sig så dina argument bara försvinner. Säg då också att du funderade på att du skulle be en kompis eller pojkvännen att vara med för att du skulle känna det som om det vara mer lika, men att du samtidigt tycker att det borde gå att prata med dom utan att ta till sådana åtgärder. När du har sagt det här så kan du be dom att därför vara lite försiktiga och verkligen anstränga sig för att lyssna och höra på dina argument, för annars kommer du bli väldigt besviken och känna att det inte är någon idé att ta upp saker med dom.

Du behöver självklart inte säga exakt dom här orden, men poängen är att du verkligen berättar för dom om din oro inför det här samtalet så dom förstår att dom verkligen måste anstränga sig nu och inte bli den där tegelväggen som du kör huvudet i hela tiden. Min erfarenhet är nämligen att det bästa sättet att förhindra att något sådant uppstår, är att man gör föräldrarna uppmärksamma på hur dom kan te sig i dina ögon, så dom får en chans att tänka över detta innan man går in på själva ämnet man ville ta upp.
Förhoppningsvis kan ni därefter ha en vettig diskussion kring dom regler som du vill förändra framöver. Skulle det nu vara så att dina föräldrar glömmer bort sig och helt plötsligt blir den där tegelväggen igen, så kan du stoppa diskussionen och påpeka detta för dom genom att säga typ: Nu blir ni så där som jag pratade om från början, så nu får ni bara mig att känna att det inte är någon idé att prata med er för ni lyssnar ändå inte!

Om du försöker detta alternativet i första hand, och diskussionen ändå spårar ur, eller det blir inga förändringar osv, så kan du börja fundera över om du skall ta med pojkvännen eller kompisen nästa gång. Samma sak gäller då, att du berättar för dina föräldrar att du nu tagit med kompisen eller pojkvännen, för att du kände att förra diskussionen inte gick bra, varför du bestämt dig för att göra ett nytt försök på ett nytt sätt nu.
Med tiden kommer då dina föräldrar sannolikt förstå att du menar allvar och verkligen vill ha en diskussion kring detta, varför du inte ska ge upp om nu inte första diskussionen blir lyckad. Var därför inte rädd för att prova alla dom idéer du har, och i det ingår även att du kanske skall pröva prata med dom en och en. Håll på tills du når resultat, och känner att ni hittat en lösning som alla kan vara nöjda med.

Vissa av svaren på Ungdomar.se är inte dagsfärska. Exempelvis så förbättras ständigt läke- och preventivmedel, så de svar vi har kan till viss del vara inaktuella. Stäm alltid av med din ungdomsmottagning, apotek eller sjukvårdspersonal. Upptäcker du felaktig information blir vi jätteglada om du rapporterar detta till oss så att vi omgående kan lägga in korrekta uppgifter.

Visa mina övriga svar