Jag är så jävla less på mina så kallade "vänner". Jag känner mej som ett "sistahands val" Vi skulle byta platser å då fick man skriva 2 st man helst ville sitta med på en lapp, å då vare 2 i klassen som skulle fixa platserna.. a då sen på rasten då dom stog där å höll på ändra platserna, gick alla å kollade vilka som hade valt vem, utom jag… kände inte för det men sen vare en kille som kom fram å sa: "haha, ingen har valt dej…" vet att han bara sa det som ett skämt, samtidigt som det var sant, ja sa inget men d kändes ändå inte bra… Ingen verkar dras till mej vet inte varför, jag är inte direkt dum lr ointressant. Jag ser väldigt bra ut och är jättepopulär kan jag säga utan skryt, men jag saknar vännen jag kan berätta ALLT för, jag litar inte på dom i min ålder för jag är inte så mkt med dom på fritiden, (man blir ju "mer vänner" då, å håller hemligheter med den) näst intill aldrig är jag med dom på fritiden kan jag säga, men i skolan är jag med dom,jag tvingas liksom på nåt sätt för jag vill ju inte va helt ensam! Jag bara föddes med att inte gilla att vara med kompisar, (föredrar ensamhet framför dom i min ålder iaf) visst skulle jag kunna tänka mej att vara med äldre tjejer för dom är mkt mer lik mej, jag är "före" kan man säga, ingen fattar något i min ålder och det känns väldigt frustrerande men jag får väll vänta på att dom ska "växa ikapp". Kom ihåg då jag var liten att jag aldrig ville va med någon, då kompisar frågade om vi kunde göra något efter skolan så sa jag bara "nääej jag har läxor" å hittade på allt möjligt för att slippa, vet inte varför men jag ville bara inte, mamma,pappa å mormor! manade mej att vara med kompisar men jag ville bara inte, mamma var typ varje dag med nån/några kompisar, så hon måste känna sej besviken på mej att jag inte är som henne… Jag är oxå besviken på mej själv, för allt möjligt… Jag läste igenom det jag skrivit nu, och kom fram till att jag nog dras fram å tillbaka mellan "vill ha kompisar å vara med" å vill inte, fan jag måste ha världens onormalaste tankar… bäst å sluta. vore iaf bra med ett svar.

---

SVAR

Vi människor är olika när det gäller det här med att umgås med andra. Vissa är helt enkelt inte så intresserade utan trivs i sitt eget sällskap, emedan andra nästan får panik om dom inte har folk runt omkring sig hela tiden. Men i skolåldern så är det ganska viktigt för dom flesta att vara med bland kompisarna då många känner sig bekräftade då. Därför tror jag att det kan vara lite extra svårt när man som du inte är så jätteintresserad. Hade du varit vuxen nu hade du sannolikt kunnat acceptera dig själv lite bättre då det finns fler vuxna som väljer att inte umgås så mycket, än vad det finns ungdomar.
Men sedan är det ju så som du säger, att även om du inte är så jätteintresserad så finns det ändå ett visst intresse hos dig att vara med andra, och det är sannolikt också något som gör det lite knepigare i din ålder. När man går i skolan så är det ju så mycket som handlar om att hänga med, och det kan hända saker från dag till dag i kompisgängen just för att man träffas så ofta och alla är så ivriga att hålla kvar sina kompisar och inte bli lämnade utanför. Har man då som du ett ganska litet intresse, och bara vill umgås ibland så är det lätt hänt att man hamnar lite utanför eftersom man missar allt som händer vid dom tillfällen man drar sig undan. Kompisarna är sannolikt inte heller vana vid att någon gör som du, är med ibland och drar sig undan ibland, varför även dom kan ha lite svårt att veta hur dom ska se på dig. Då kan det vara lätt hänt att dom väljer dom kompisar dom känner sig säkra på, framför dig, när ni nu har sådana här dumma val (enligt min åsikt) om vem ni ska sitta med.
Återigen är det så att om du varit vuxen så hade dom flesta haft sina partners, och kanske barn, vilket gör att man inte alltid umgås så intensivt med andra utanför familjen, utan det blir lite mer då och då. I ett sådant umgänge "missar" man inte så mycket på en vecka som man tex gör i skolan om man inte känner för att vara med någon.
Så du har förmodligen rätt i att du är lite före dina jämnåriga och skulle må bättre av att umgås på ett annat sätt än vad dina klasskompisar gör. Så antingen får du göra som du tänkt, nämligen att vänta på att dom ska växa ikapp. Eller så får du försöka hitta kompisar som är lite äldre och kanske har ett annat sätt att umgås. Det sista alternativet är att du helt enkelt gör ett försök att umgås mer med dina jämnåriga och lägger lite energi på att bli riktig vän med någon. I det fallet är det viktigt att du visar att du är intresserad av kontakt, och kanske kommer med förslag om saker att göra tillsammans på fritiden. Du skulle ju kunna testa den varianten om du vill, för om du tog det besvär det kanske innebär för dig att börja umgås med någon mer regelbunden, skulle du kanske tycka att det inte var så tokigt när ni väl kommit så långt så ni känner förtroende för varandra. Men hur du än väljer att göra, så tänk inte på dig själv som onormal för det är du inte.