Frågor och svar om att gå i samtalsbehandling

26 Jan 2003, 11:35 211
Annat, 0 år
Question


Det här med tystnadsplikt... Även om det kanske känns rätt att "rädda" en människa, när denna berättar om något som kan hända eller skada någon. Så är det ju fel? Man går ju till psykologen för att PRATA, inte för att ANMÄLA eller låta resten av omvärlden veta vad som pågår. Hade jag velat att Soc eller polisen skulle bli indragen skulle jag väl förfan gå dit själv.
Känns bara så snevridet.
Jag har absolut ingen att tala med, så jag funderar starkt på att gå till en psykolog...men tillochmed där kan jag INTE prata ut om ALLT. Vad är då meningen? Ska jag bara berätta hälften av allt jag vill få ur mig så är det ju inte värt besväret, bara för man är rädd att någon annan ska få reda på det.
Du tror inte att ni förvärrar saken ibland, ni psykologer...genom att låta en 3e part veta? Då är det som att ni strör salt i såren, ni går emot allt det man kämpat för. Jag vet att jag aldrig skulle klara av att polisen eller föräldrarna blev inkopplade med det jag varit med om/är med om. Det skulle vara droppen...då skulle man behöva förklara allt, och blablabla...det skulle aldrig försvinna för det skulle bli en tidsperiod som skulle vara så jäkla intensiv att det inte funkar.

Nae, tystnadsplikt borde fan gälla till 100% UTAN några som helst undantag.
Det är vad jag tycker, eller har jag fel?
Så därför nu tänker jag hålla mig undan från dessa psykologer och leva med bördan, för det är så fan mycket lättare att ta itu med än att resten av världen får veta.
Ni kan ju trots allt inte ALLTID veta vad som är bäst, eller vad som pågår i någonshuvud. Hur proffsiga ni än är.

Svar
Bo Westholm
Psykolog

Nej, psykologer och andra inom vården vet inte alltid vad som är bäst, och fattar inte alltid heller rätt beslut. Men när det gäller det här med tystnadsplikten så är det inget som psykologer eller andra sitter och bestämmer för sig själva. Att inte tystnadsplikten gäller till 100% är istället något som är lagstiftat i Sverige eftersom vi i detta landet anser att allt måste göras för att rädda liv, eller stävja alllvarliga brott, även om det ibland innebär att bryta ett förtroende osv.
Detta är en grund som hela vårt samhälle vilar på, men därmed inte sagt att detta är enkelt att hantera i praktiken. För dom som jobbar med människor i svårigheter är detta med tystnadsplikt, kontra anmälningsplikt, något som ibland utgör ett dilemma. Att man bryter ett förtroende är inget som någon tar lätt på, varför det snarare är så att dom flesta som jobbar inom vården drar sig för detta. Därför har det visat sig i en rapport nyligen utkommen från socialstyrelsen att många försöker klara upp svåra situationer på egen hand just för att inte bryta ett förtroende dom fått. Nu gällde förvisso rapporten personal som jobbar med barn, och deras benägenhet att anmäla misstankar till socialtjänsten, men det finns nog anledning att tro att man skulle få liknande resultat om man tittade på andra yrkeskategorier och vårdinstanser. Men sedan är det självfallet stor skillnad på när du har misstankar om att ett barn far illa, och när du misstänker att en vuxen personen gör det. Anmälningsplikten för barn som far illa säger att personal skall anmäla till socialtjänsten vid misstanke om att barnet far illa, och så hårt reglerat är det inte när det gäller vuxna. När det gäller personer som räknas som vuxna finns det istället en praxis inom vården, vilket i princip går ut på att man endast bryter tystnadsplikten om det finns direkt fara för någons liv och hälsa.

När man som psykolog stöter på en person som tex har akuta självmordsplaner, eller planerar allvarliga brott mot andra, försöker man därför alltid först motivera personen att själv lägga in sig för vård om det nu tex är frågan om självmordsförsök. Endast i extremt akuta situationer förekommer det att vårdgivarna på eget bevåg kopplar in andra utan att patienten själv vet om det, och då är det som jag sade tidigare när det finns direkt fara för någons liv och hälsa.
Men om vi tex tar en situation där man träffar en person som blivit utsatt för något övergrepp, vilket i sig är ett allvarligt brott, så är det inte så att psykologen med automatik går och anmäler detta. När jag arbetade inom psykiatrin diskuterade vi mycket kring hur vi skulle hantera den typen av situationer. Efter diskussion med landstingsjuristen kom vi dock fram till att om övergreppen inte pågår för tillfället, och om patientens liv och hälsa inte är i direkt fara så anmäler man inte, utan håller på tystnadsplikten. Sedan kan man diskutera med patienten ifråga och försöka förmå henne/honom att anmäla, men man går alltså inte och gör det på eget bevåg om det inte finns någon direkt fara för liv och hälsa. Enligt vår juriskt var inte lagstiftningen helt klar på denna punkt, varför det kan förekomma andra tolkningar, men enligt min erfarenhet så delar många inom vården uppfattningen om att tystnadsplikten i mångt och mycket är helig, varför det skall mycket till innan man bryter den, och då helst med patientens medgivande.

Nu vet inte jag hur din situation ser ut, och vad det är som du är/varit med om, och som du tror att en psykolog skulle anmäla mot din vilja. Men utifrån ditt brev kan jag åtminstone förstå att du är i behov av hjälp, varför jag ändå skulle råda dig att gå till en psykolog. Berätta för henne/honom om din rädsla för att hon skall anmäla saker ifall du berättar allt för henne/honom så får du höra vad han/hon säger. Du kan ju tex ta en påhittad situation som är liknande din egen och helt enkelt fråga huruvida han/hon skulle anmäla en sådan sak. Förhoppningsvis kan ni båda komma fram till ett sätt att arbeta som gör att du kan känna dig trygg med att prata om din situation, och kanske är det så att det du behöver prata om inte alls är något som man generellt anmäler och bryter tystnadsplikten för. Jag skulle önska att du ville prova detta, så du ger dig själv en chans att få hjälp, vilket du verkar behöva.

Vissa av svaren på Ungdomar.se är inte dagsfärska. Exempelvis så förbättras ständigt läke- och preventivmedel, så de svar vi har kan till viss del vara inaktuella. Stäm alltid av med din ungdomsmottagning, apotek eller sjukvårdspersonal. Upptäcker du felaktig information blir vi jätteglada om du rapporterar detta till oss så att vi omgående kan lägga in korrekta uppgifter.

Visa mina övriga svar