Frågor och svar om att gå i samtalsbehandling

19 Apr 2003, 12:18 137
Tjej, 0 år
Question


Hej.

Jag undrar vad jag ska göra åt min situation. Egentligen vet jag inte om jag behöver någon hjälp, jag ska kanske vara nöjd med mitt liv som det är men jag vill inte ha det så här, tror jag, för samtidigt ser jag en skönhet i det besvärliga. Nu ska jag berätta för dig hur jag har det och sedan kanske du kan förklara något för mig.

Så här har jag det: Jag tror inte att jag någonsin kommer att klara av att plugga eller jobba (just nu går jag i skolan men anstränger mig knappt eftersom kursen är sådan att jag inte behöver göra det), jag är inte särskilt intresserad av något och har sällan lust att göra något, har svårt att lita på människor, har cirka tre kompisar (om de hade stått mig närmare och jag hade haft bättre kontakt med dem hade det varit tillräckligt), är extremt svartsjuk på min pojkvän, bryr mig knappt om något, är blyg, blir ganska lätt sur och ledsen, i flera år har jag kännt mig tom, tänker ganska ofta på självmord (normalt några gånger i veckan) men vill kanske egentligen inte dö och jag kommer nog alltid fram till att jag åtminstone ska vänta, tycker det är jobbigt att livet är meningslöst (jag inser att nog alla människor tycker det), är rädd för mycket, är osäker, hatar mig själv, har en del tvångsbeteenden som att jag måste hosta eller knaka leder (men det stör mig egentligen inte så mycket), är orolig, tycker ibland om att bestämma medan jag annars inte kan fatta beslut i skitfrågor, har väldigt höga krav på mig själv, tycker att allt jag gör måste vara perfekt vilket det aldrig är, blir ofta irriterad över andras beteenden t ex om de smaskar eller skrattar åt sådant jag antar att de egentligen inte tycker är kul, livet känns tråkigt och jag vet inte hur ofta jag är glad, för sällan känns det som. Det här var vad jag kom på just nu. Det känns som om det är alldeles för mycket! Egentligen vet jag inte om jag är ledsen men jag känner mig död, det känns nästan som om jag inte finns... jag skulle nästan hellre vara ledsen än död... samtidigt oroar jag mig för en massa saker.

För cirka två år sedan träffade jag en psykolog men hon verkade inte riktigt förstå eller kunna hjälpa mig. Jag tror inte att jag berättade så mycket för henne heller. Därefter träffade jag en annan psykolog som verkade tro att jag inte behövde någon hjälp. Jag kände mig då utslängd och som om jag inte mådde tillräckligt dåligt för att få hjälp.

Jag tycker att många psykologer och kuratorer verkar ha inställningen att man måste veta om att man mår dåligt, att man måste ha någon idé om hur man vill ha sitt liv och att man måste kunna placeras in i ett fack för att man ska få hjälp. Hur går det då för en människa som jag som inte vet någonting om hur hon mår och som inte har en aning om hur hon vill ha det?

Ursäkta att brevet är rörigt, jag orkar inte rätta till det...

Hoppas att jag får svar.

Svar
Bo Westholm
Psykolog

För att vara en som säger sig inte veta hur hon mår, radar du ändå upp en mängd beteenden, känslostämningar, tankar och funderingar om dig själv. Så kanske är det inte just det som är ditt problem, utan snarare kanske det handlar om vad du kommunicerar till andra. Som du beskriver din situation så verkar du ha en del människor runt omkring dig, men det verkar samtidigt finnas ett avstånd, där ingen riktigt får komma in i din privata värld. Dina försök med psykolog verkar också ha försvårats av detta, även om jag självklart önskar att du träffat någon som bättre kunde hjälpt dig att ta ett steg i riktning mot att minska avståndet mellan dig själv och omvärlden, och dig själv och dig själv, hur tokigt det kanske än låter i dina öron. Sedan önskar jag självklart också att du kunde ha träffat en psykolog som kunde ha gjort en annan prioritering när det gäller ditt behov av hjälp. Men tyvärr måste jag säga, så är psykologresurserna idag så pass knappa att många tyvärr tvingas prioritera till förmån för dom som är mer eller mindre akut psykiskt sjuka, eller som har en grav psykisk störning.

Men självklart så är dina problem väl värda att tas på allvar, då psykiskt lidande är väldigt individuellt, varför var och en bäst kan avgöra om man behöver hjälp. Min förhoppning är därför att du inte ger upp när det gäller att söka hjälp för att både reda ut hur alla dom här sinnestämmningarna, känslorna och tankarna du beskriver hänger ihop för dig, och hur du skall kunna komma mer i kontakt med din egen livsenergi och minska känslan av tomhet inom dig. Vart du sedan styr, och hur du egentligen vill leva ditt liv, är något som är steg två i sammanhanget.

Vissa av svaren på Ungdomar.se är inte dagsfärska. Exempelvis så förbättras ständigt läke- och preventivmedel, så de svar vi har kan till viss del vara inaktuella. Stäm alltid av med din ungdomsmottagning, apotek eller sjukvårdspersonal. Upptäcker du felaktig information blir vi jätteglada om du rapporterar detta till oss så att vi omgående kan lägga in korrekta uppgifter.

Visa mina övriga svar