Frågor och svar om incest

3 May 2003, 16:01 623
Tjej, 0 år
Question


Jag mår asdåligt psykiskt. När jag var mellan 12-15 så gjorde min pappa så tafsade min pappa på mej.. De kom ut när ja bråkade med min mamma. (min pappa och mamma bodde inte i samma stad) och jag fick gå till en psykolog som ja vart hos när ja va mindre. Han skickade vidare mej till en kurator. Dom lovade mej att allt ja sa skulle dom inte säga till någon annan för dom har tystnadsplikt. Sa dom. Men när ja sen berättade så gick dom direkt till polisen och socialen utan min tillåtelse. Det blev polisförhör och sedan rättegångar. Den första i tingsrätten vann jag men min pappa överklagade och ja förlorade i hovrätten. De i hovrätten skickade papper hem där de stod att de inte visste vem som ljög av mej å min pappa. Men dömde ändå till hans fördel. Allting tog jättelång tid. Jag undrar, kan man lova ett barn att man har tystnadsplikt och sedan svika de? Och min andra fråga är Varför dömmer hovrätten oftast inte till offrets fördel?

Svar
Bo Westholm
Psykolog

Det är ju en oerhört jobbig upplevelse du varit med om och jag kan förstå om du känner dig både sviken och ledsen. För att bli utsatt för att ens pappa tafsar på en är ju en jättesvår sak, och att sedan dessutom bli sviken när det gäller tystnadsplikten och att domstolen dessutom dömer till din pappas fördel är ju inte bara ett svek utan flera.
Jag kan självklart inte göra allt det här ogjort, utan det enda jag kan göra är att förklara för dig hur det kan bli så här.

Tystnadsplikten i sig gäller alltid och är något som dom allra flesta som jobbar med människor tar på största allvar. Men sedan finns det något som heter anmälningsplikt och det är att alla som jobbar i sådana här yrken är skyldiga att anmäla till socialtjänsten och polisen om det är så att en underårig far illa eller om man får vetskap om att ett allvarligt brott har begåtts. Särskilt viktigt blir alltså detta om det handlar om ett barn, varför tystnadsplikten sätts åt sidan i ett sådant fall. Den här lagen om anmälningsplikt finns alltså till för att skydda barn och unga i första hand, och anmälningsplikten är inget som någon psykolog eller kurator kan smita ifrån.
Nu vet jag självklart inte exakt hur det hela gick till i ditt fall, varför jag inte kan ge dig en garanterat korrekt förklaring till varför man gjorde som man gjorde. Men jag kan gissa att kuratorn du pratade med inte visste till att börja med vad du råkat ut för, och inte heller tänkte på att det kunde handla om att din pappa tafsade på dig. Därför lovade han/hon dig tystnadsplikt precis som man gör med vem som helst man träffar, vilket han/hon sedan var tvungen att bryta när han/hon fick reda på något som han/hon var tvungen att anmäla.
Jag kan ju bara hoppas att kuratorn ifråga pratade med dig innan han/hon gjorde anmälan så du visste och förstod att han/hon var tvungen att bryta tystnadsplikten och anmäla det han/hon fått höra, men något i ditt brev säger mig att detta tyvärr kom som en överraskning för dig. Ibland går det inte att säga i förväg att man kan bli tvungen att bryta tystnadsplikten varför det kan bli så här ibland, men enligt min erfarenhet är det alltid bäst att berätta det för den det gäller, åtminstone i efterhand så den som känner sig sviken får en chans att få en förklaring.

När det sedan gäller din andra fråga så är det tyvärr så att många domstolar dömer till den anklagades fördel. Jag är ingen jurist så jag kan inte säga exakt vad detta beror på, men jag vet att det alltid är svårt med bevisen i ett sådant här fall, varför man ofta väljer att fria istället för att fälla.
Ett problem är ju nämligen att det sällan finns några vittnen till sådana här händelser, då det sker inom hemmets fyra väggar när ingen ser på. Då hamnar man i en situation där offrets ord står mot den anklagades. Och för att inte riskera att döma en oskyldig väljer många domstolar att fria. På det här sättet försöker man garantera den så kallade rättssäkerheten genom att se till att ingen oskyldig döms. Men tyvärr så drabbar det här offrens rättssäkerhet då dom blir svikna för att samhället inte vill riskera att döma någon som man inte kan bevisa är skyldig. Det här är ett jätteproblem i mina ögon, och säkert i många andras också, och jag är verkligen jätteledsen för din och andras skull som tvingas råka ut för det här. För som jag sade i början så är händelsen i sig jobbig nog, utan att man dessutom inte skall bli trodd i en domstol. Det gör ju tyvärr att många också drar sig för att anmäla då många nästan tycker det är värre att inte bli trodd än att leva med såren som en sådan här upplevelse ger.

Det jag säger är säkerligen ingen tröst i sammanhanget, utan är mer en förklaring till dina frågor. Och jag kan bara hoppas att du har någon som stödjer dig i din närhet, och att du vågar att söka hjälp en gång till för att få hjälp med att bearbeta allt du varit med om. För tystnadsplikten gäller som sagt alltid om det inte är frågan om något sådant här som man måste anmäla, varför du i fortsättningen inte behöver oroa dig för att inte kunna prata i förtroende, då det hela nu är utrett rent rättsligt, även om det också blev en besvikelse för dig.

Vissa av svaren på Ungdomar.se är inte dagsfärska. Exempelvis så förbättras ständigt läke- och preventivmedel, så de svar vi har kan till viss del vara inaktuella. Stäm alltid av med din ungdomsmottagning, apotek eller sjukvårdspersonal. Upptäcker du felaktig information blir vi jätteglada om du rapporterar detta till oss så att vi omgående kan lägga in korrekta uppgifter.

Visa mina övriga svar