Frågor och svar om depression

4 May 2003, 11:54 195
Annat, 0 år
Question


Hej, först vill jag säga att den här sidan verkligen är jätte bra och jag blev förvånad över hur många som sitter och funderar över samma saker som mej.
Jag hoppas att ni orkar ta er tid att läsa igenom mitt mail.
Jag är idag snart sjutton och när jag gick sista terminen på högstadiet gick jag i en klass som var lite av "klassen med psykiska problem". Det började med en tjej som fick anorexia, och sedan en tjej till (som jag idag går i samma klass som och umgås med lite grann), ingen av dem är friska idag. Sedan blev det lite av en "trend", många därbland jag slutade äta och blev mer eller mindre demprimerade. Vi hade en toppen bra ung lärare som verkligen tog hand om vår klass och var hur sjyst som helst. Men på nåt sätt så blev det nästan värre med hans uppmärksamhet. Men när jag började skära mej så smått var han den som fick reda på det och är fortfarande den enda som jag har "pratat" med. De andra i klassen (förutom de två anorektikerna) "växte ifrån" sin kris. Men jag är fortfarande kvar.

Jag är en sån där "hästtjej" med en trygg och omtänksam familj men med mycket krav från min pappa att om jag fixar skolan (går natur) betalar han hästen och kör mej landet runt på tävlingar. Men det är tufft att plugga hårt och rida o tävla på samma gång. Faktum är att skolan inte går så bra... Men mitt humör skiftar så otroligt. I början av dagen kan jag vara jätte glad och sprudlar med energi, men helt plötsligt blir jag bara helt ihopsjunken och orkeslös och bara hatar mej själv.
När jag började gymnasiet var det ju nya kompisar och så vidare men jag har ibland väldigt svåra problem att vara social och skaffa ett socialt umgänge. I stallet har jag yngre kompisar och vi har verkligen jätte kul, men jag har svårt med mina jämnåriga kompisar, är aldrig ute och festar och allt vad det innebär... Ibland får jag för mig att jag fungerar så bra ihop med dem för att jag har någon slags "kontroll", de ser upp till mej eftersom jag är äldre och vet mycket osv. Men så ska det ju inte vara…
När jag var yngre hade jag en kompis som jag var mycket med i skolan. Hon var stentuff och var alltid bäst på allting men berättade heller aldrig om hennes prestationer. Hon ringde aldrig och frågade om vi skulle leka och berättade aldrig något om vad hon skulle göra eller hade gjort. Jag var mer öppen spontan och pratsam, men det förändrades och idag är jag mer som min gamla kompis, fastän jag ogillade hennes beteende. Jag vet inte varför jag berättar det här eller om det har nån betydelse för min dags situation.
Jag har levt snart i ett år med långärmade tröjor för mina föräldrar och jag har inte berättat för någon om mina depressiva tankar. Vissa perioder tänker jag ofta på hur jag skulle kunna ta livet av mej, om jag skulle våga trycka ned rakbladet, om jag har styrkan kvar att ta den andra handleden också. Ibland vill jag inget hellre än att hitta en pistol och bara pang pang. Men sedan börjar jag undra. Varför tänker jag så här, jag har allt jag kan be om. Framgång med min häst, pengar, många omtänksamma kompisar som jag visserligen inte ”pratar” med, underbar familj……. Jag ska ju vara lycklig!
Att jag skär mej ser jag ibland som ett rop på hjälp, ett bevis på att jag fortfarande mår dåligt men det är ju egentligen så extremt patetiskt. Jag kan inte be om hjälp, jag kan inte öppna mej och berätta om vad jag har och går igenom. Ibland vill jag bara hamna på ett sån där hem där jag bara inte behöver tänka eller vara en såndär normal och glad människa. Men det sjuka är att jag innerst inne är glad, är social, är trevlig, men vet inte vad som gick fel?
Vågar inte heller släppa taget om deprissionerna, de ger mej stöd på något sätt.

Det jag vill fråga dej är
Tror du jag är psykiskt sjuk och behöver psykologisk hjälp?
Kan man söka kontinuerlig hjälp på tex BUP utan att föräldrar behöver veta om något?
Kan ”en sån som jag” enligt dina erfaranheter bli normal igen och slippa dessa tankar?
Har en kompis vars mamma är psykolog på BUP och har garanterat sett mina ärr på armarna. Hon har inte sagt eller frågat ett ord om hur jag mår eller kommenterat något över huvudtaget (har inte för den delen pratat med henne heller). Är det någon slags policy för er psykologer att man inte lägger sig i fall utanför jobbet om personen i fråga inte ber om det?

Är evigt tacksam om ni tar er tid och läsa mitt brev och hoppas jag inte tyngt ned er. Berundrar er ork att engagera sig för andra människor.
Med vänliga häsningar
(ursäkta om det är lite rörigt skrivit men jag kan inte läsa igenom mina tankar)

Svar
Bo Westholm
Psykolog

Dom flesta människor upplever sig ofta vara en glad, social, och positiv människa innerst inne, men ibland så har det hänt saker, eller man lever ett liv, som gör att allt det där störs av en massa andra känslor och tankar, som verkar ta överhanden över den person man egentligen tycker att man är. Och ibland kan det vara väldigt svårt att se vad det är som hänt, och vad som gör att man mår som man gör. Har det hänt något speciellt, tex någon form av traumatisk händelse kan det vara lättare att förstå varför man mår som man gör, även om det för den saken skull inte är enklare att hantera sina känslor. Men sedan finns det även situationer som du beskriver, där allt VERKAR vara hur bra som helst. Man har pengar, bra familj, vänner, framgång osv, men ändå mår man inte bra. I den situationen kan det på sätt och vis vara svårare att både tillåta sig själv att känna som man gör, och förstå varför. Man har ju allt, så man BORDE ju vara glad och lycklig.
Men hur klichéaktigt det än kan låta så är det inte pengar, framgång, eller en välvillig familj som skapar lycka. Visst kan det underlätta. Det är självklart svårare att växa upp under fattiga och ensamma förhållanden, men ändå, så behöver man inte känna lycka eller harmoni för att man lever i en bra social situation.

Vad är det då som skall till för att man ska bli lycklig och leva i harmoni med sig själv? Ja, hade jag svaret på det så skulle det vara enkelt, men tyvärr så finns det inte en enda människa som kan ge ett exakt svar på frågan. Det enda man egentligen kan säga är att var och en måste finna sin egen lycka. Och det är inget lätt arbete, utan en livsuppgift för var och en. För ett är säkert, och det är att varken din mamma eller pappa vet vad som är bra för dig sett ur det här perspektivet. Dom har haft ansvaret för dig och kunnat fatta beslut som sett till att du varit trygg, haft mat osv. Men när det gäller hur ditt liv skall forma sig, så vet dom mindre än du, även om dom säkert har uppfattningar, som tex att det är bra för dig att gå natur. Men det är en allmän uppfattning som föräldrar kan ha eftersom natur ger många valmöjligheter senare och dessutom har en inriktning mot yrken som brukar vara ganska välbetalda. Det är ju självklart att alla föräldrar ÖNSKAR att deras barn går en sådan linje. Men är det det som gör dig lycklig? Det har dom ingen aning om och det kan dom inte heller ha, hur bra föräldrar dom än är.
Du är nu i en ålder där du istället måste börja söka dina egna sanningar. Och det enda du då har att gå på är hur det känns. Känns det roligt, stimulerande, intressant, eller ger dig andra positiva känslor, så kommer du sannolikt att tycka att det är rätt val för dig. Överväger negativa känslor, så ger det istället anledning att fundera över om det är något du kan förändra, som tex en annan studieteknik, för att se om det negativa försvinner. Men har du försökt allt och det forfarande känns negativt så är det naturligt att fundera över ifall det här är rätt.
Likadant är det med allt annat du gör. Vilket av det har du själv valt, och vilket ger dig positiva känslor?

Jag vet att det är jättesvårt att börja ifrågasätta sitt eget liv på det här sättet, speciellt om man har föräldrar som vill "ens bästa", något som inte alltid visar sig vara det bästa i slutänden. Men du har tydliga signaler i ditt liv som talar om för dig att det är något som inte är bra och som får dig att skära dig själv, samt börja fundera på att ta livet av dig. Och det är som jag sade, en tydlig signal på att du inte riktigt känner dig hemma i ditt eget liv, hur bra det än kan verka om man tittar på det utifrån.
Att börja fundera över vad man egentligen vill, och hur mycket man vill göra av varje sak, för det är också något man måste ta ställning till då tiden faktiskt är begränsad, är något som är svårt för alla. Och speciellt svårt kan det vara när man är så ung som du och befinner sig mellan barn-, och vuxenåldern. Det kan kännas som om allt redan är förutbestämt och att man själv inte kan påverka något, för hur skulle det se ut ifall du kom på att du inte tex ville tävla mer när det nu går så bra för dig, eller om du skulle vilja byta gymnasielinje, eller något annat som skulle ändra allt som just nu verkar så perfekt? Människor runt omkring dig skulle säkert bli upprörda och tycka att du kastade bort ditt liv, dina föräldrar kanske skulle bli besvikna osv, osv. Nej, då är det lättare att bara bita ihop och försöka göra det bästa av situationen, och den lösningen hade varit enkel OM det nu inte varit så att du mådde så dåligt inom dig. Och tänker du på det så, är jag övertygad om att även du kommer fram till att dina föräldrar hellre skulle se att du finner din egen väg och blir lycklig, även om det inte alltid innebär att du gör vad dom vill, istället för att du skall skära dig själv, eller ta livet av dig. Dom vet ju inte om hur du mår nu, utan tror att allt är bra. Men om dom visste, vad tror du då att dom skulle föredra?

Jag säger inte nu till dig att det måste vara fel för dig att gå natur, eller tävla, eller göra något av det du gör idag. Det kan mycket väl visa sig vara rätt, men du beskriver en situation där du upplever att du inte styr i ditt eget liv, utan du ägnar dig istället åt att leva upp till alla förväntningar du uppfattar att omgivningen har. Och den stressen och bristen på kontroll över sitt eget liv, är inte hälsosam för någon, utan leder ofta till den här typen av problem du beskriver. Och för att komma till rätta med det, bör du få hjälp med att själv gå igenom ditt liv för att själv komma fram till hur du vill att det ska se ut, och hur du ska kunna få det dit. Detta kan vara svårt på egen hand, varför mitt råd är att du tar kontakt med barnpsyk, eller går till närmaste Ungdomsmottagning och hör ifall dom har psykolog där. Dina föräldrar behöver inte få veta det, men visst vore det bra om dom på ett eller annat sätt kunde bli inblandade med tiden då det alltid är bäst om man har deras stöd. Men det är något du kan avgöra ihop med den du träffar. Men du behöver inte oroa dig för att ditt problem på något sätt skulle vara olösligt, för det är det inte, men det krävs lite arbete.

Sist vill jag säga att vi psykologer självklart är olika som individer, varför det säkert skiftar när det gäller hur mycket man uppmärksammar problem man stöter på under sin fritid. Därför vet jag inte hur din kompis mamma resonerar, eller varför hon inte sagt något. Men det kan faktiskt vara så enkelt att hon inte vet något, för även om du uppfattar att hon sett dina armar, så kanske hon själv inte tänkt på det. Men det är som sagt bara spekulationer från min sida.
Skulle det kännas bekvämt för dig, så skulle du ju helt enkelt kunna fråga henne, och höra med henne hur du kan få hjälp om du tycker det är svårt att ringa till barnpsyk själv.

Vissa av svaren på Ungdomar.se är inte dagsfärska. Exempelvis så förbättras ständigt läke- och preventivmedel, så de svar vi har kan till viss del vara inaktuella. Stäm alltid av med din ungdomsmottagning, apotek eller sjukvårdspersonal. Upptäcker du felaktig information blir vi jätteglada om du rapporterar detta till oss så att vi omgående kan lägga in korrekta uppgifter.

Visa mina övriga svar