user-image
Okänd
Tjej

hej jag är 20, snart 21. så jag vet att det är lite fel ställe att vända sig till. men det är just det som är problemet, jag har ingen aning om vart jag ska vända mig. jag har under ett par års tid förföljts av ätstörningar som yttrat sig i både självsvält och hetsätning. jag orkar inte mer, för varje dag som går rasar världen samman mer och mer. jag har inte längre den kontroll jag förut var så stolt över. det känns som att alla vet, som att det står prykfall i pannan på mig. jag orkar inte längre våndas inför allt som ska in i min kropp. jag försöker hela tiden att börja äta ordentligt, inte väga mig så fort jag kommer åt, inte mäta mina omkretsar, men jag kan inte sluta. inte utan hjälp. jag har nått den punkt då jag kommit underfund med vad det är jag har hållit på med, jag har aldrig insett det riktigt förut. men nu har jag förstått, och nu klarar jag inte mer. på ett sätt är det en trygghet, en märklig trygghet, att vara matfixerad, men å andra sidan kollapsar jag inombords mer och mer för var dag som går. jag vill vara smal, och må bra på samma gång. jag vill veta var jag ska vända mig, jag har ingen aning. tacksam för svar.


SVAR

user-image
Nej, du har inte vänt dig till fel ställe. Landets Ungdomsmottagningar är till för alla personer upp till 25 år, och vi på nätet finns här även för dom som är äldre än så.

När det sedan gäller dina problem så är det jättepositivt att du inser att du har problem och att du behöver hjälp. Det är alltid första steget, och kanske det viktigaste att ta då det är mycket svårare att hjälpa någon som inte inser att han/hon har problem.
Det du beskriver om din ätstörning som någon typ av trygghet, samtidigt som det rasar ihop inom dig, är också en vanlig upplevelse av den här typen av problematik. Man skulle kunna säga att ätstörningen i sig är ett sätt att upprätthålla en form av kontroll i sitt liv, som man upplever sig ha förlorat i andra sammanhang. På det sättet är ätstörningen ett FÖRSÖK att lösa en psykiskt svår situation som förlorad kontroll alltid är. Problemet med den typen av lösning är dock att den samtidigt är väldigt självdestruktiv. Personen som utvecklar en ätstörning upplever sig därför oftast lösa sitt akuta behov av kontroll i sitt liv, vilket är förklaringen till varför det är så svårt att släppa taget om ätstörningen, men samtidigt så skapar han/hon andra problem i sitt liv, då hon/han sakta men säkert förgör sig själv och dessutom begränsar sitt liv till att enbart handla om mat, och hur han/hon skall undvika att gå upp i vikt och äta. Detta i sig gör ju till slut att personen som i första hand tog till den här lösningen för att återfå en känsla av kontroll, helt plötsligt befinner sig i en situation där det känns som om ÄTSTÖRNINGEN har kontrollen medan personen själv är helt förslavad under tvånget att undvika mat, fett och kontrollera sin egen vikt.

Så, det du beskriver är alltså inte alls ovanligt, utan dom flesta jag träffat med ätstörningar har samma blandade känslor inför sin egen problematik, vilket alltså är helt naturligt.

Mitt råd till dig är att du i första hand ringer vuxenpsykiatrins öppenvårdsmottagning. Det ser lite olika ut när det gäller ätstörningar i olika kommuner/landsting, varför jag inte kan ge dig exakta råd om vart du ska vända dig. Men ätstörningar behandlas vanligtvis inom vuxenpsykiatrin, men ibland så skiljer dom ut ätstörningsproblematik och skapar en speciell klinik för detta, varför du gör bäst i att ringa till dom och höra vilken hjälp som finns att få där du bor. Sedan finns det andra specialkliniker osv i landet där man kan få hjälp om man inte tycker det finns tillräcklig hjälp där man själv bor, men det kan dom också berätta för dig i sådant fall. Men sannolikt har dom möjlighet att hjälpa dig där du bor, varför jag råder dig att ringa och prata med dom. Du får sannolikt tid för ett första samtal så får du gå dit och diskutera med den du träffar kring vilken hjälp som skulle vara bäst.

Visningar : 935

Senaste frågorna

Se Alla