Jag maste vara helt sjuk i huvet. For 2 ar sen hade vi en intern pa min skola som var jatte schyst och en av mina vanner och jag blev lite kara i henne, eller nagot i den stilen. Mot slutet av aret var jag sa deprimerad av att hon skulle sluta att jag hittade pa att min pappa hade misshandlat mig- jag malade blamarken pa mig sjalv. Manga larare undrade vad som hade hant men hon var den enda som sa att jag kunde prata med henne. Efter nan vecka och en massa pahittade historier sa berattade jag tillslut for henne vad min pappa hade "gjort." Vi har blivit bra vanner men jag mar sa daligt av min logn, men den har blivit sa riktig att jag sjalv nastan tror pa den. Jag vet att jag borde beratta sanningen for henne, men jag kan inte. Jag vill bara veta varfor jag hittade pa alltihopa. Hur fan kan jag vara sa hemsk?

---

SVAR

Ibland kan man hanmna i situationer där man så gärna vill uppnå något så en lögn inte verkar så farlig. Ofta tänkar man i sådan situation inte på konsekvenserna utan man ser bara det man vill uppnå just nu. Och då är man så uppfylld av det man önskar eller vill, att lögnen får mindre betydelse.

Men lögner har en tendens att växa efterhand som dom får fortleva. Och dom flesta som gjort en sådan här sak (och det är faktiskt ganska många) brukar bli plågsamt medvetna om att lögnen inte bara försvinner av sig själv, utan man kommer till en punkt där man trasslat in sig så mycket att man inte vet hur man skall komma ur det hela med äran i behåll och utan att skada andra. Man blir också rädd för vad andra skall tycka om man avslöjar att det man sagt är en lögn. Kanske förlorar man en relation eller något annat som lögnen bidragit till att man fått.
Och visst är det så, att man kan mycket väl förlora det man uppnått med hjälp av lögnen, när man väl avslöjar att allt är en lögn. Men å andra sidan så är man oftast i den situaionen att man ändå mår så dåligt av att allt är uppbyggt på en lögn, att det oftast känns som en befrielse att bara få berätta. Sedan är det också så att om man försöker förklara hur gärna man vill något så den andra förstår varför man tog till lögnen, så behöver det inte bli så katastrofalt som man tror, utan många kan ha förståelse för det här, då många själv gjort det, eller åtminstone varit lockade att ljuga ihop något ibland.

I din situation så är lögnen tämligen allvarlig, då den kan drabba din pappa på ett mycket obehagligt sätt. Det kan ju gå så illa att hon eller någon annan anmäler din pappa för den påstådda misshandeln, och då har du verkligen trasslat till et för dig. Så i ditt läge bör du defintivt berätta sanningen. För även om man själv tar till en lögn någon gång, så är det aldrig för sent att ta ansvar för det, varför jag tycker att du skulle fundera på det. Om du tog ansvar och redde upp hela situationen skulle du säkert inte heller fastna i tankarna kring hur hemsk du är, utan du skulle visa dig själv att du faktiskt också kan reda ut saker du ställt till, och en sådan person är inte hemsk, eller hur?