Frågor och svar om Ätstörningar

31 May 2003, 11:08 176
Annat, 0 år
Question


Hej
Jag är en tjej på 17 år och jag har problem med maten. Jad är underviktig enligt BMI-värdet, ligger just nu på 17 men jag vill gå längre, helst till 15. Men samtidigt vill jag bli frisk och kunna äta en glass utan att få dåligt samvete, eller varför inte kunna äta frukost utan att få ångest. Jag har varit såhär i ett par månader och när jag örjade var jag inte ens överviktig, låg på undre gränsen av normalvikten. Som sagt vill jag bli frisk, men jag är rädd att jag inte är tillräckligt sjuk, jag har ju läst att köerna är väldigt långa för att få hjälp, och jag utgår ifrån att de som är sjukast får förtur. Jag vet inte vad jag ska göra! Jag är så rädd för att ta kontakt med skolsköterska, ungdomsmottagningen, BUP eller ens berätta för någon. Jag vill höra att jag inte är tillräckligt sjuk, eller "men du ser ju frisk ut" - vilken förnedring! Vad skulle hända om jag tog kontakt med t.ex. BUP eller en ungdomsmottagning?

Svar
Bo Westholm
Psykolog

Jag tycker för det första att det är jättebra att du vill göra något åt det här, och det är inte alls så att du ska behöva bli jättedålig innan du ska kunna få hjälp, för det är allvarligt nog som det är.

Du har ju dock helt rätt i att det oftast är lång kö till BUP och du är nu 17 år, varför det ibland kan vara så att dom vill att du ska ta kontakt med vuxenpsykiatrin istället eftersom man tillhör vuxensidan när man fyller 18, och då ändå måste byta över. Men om det är så, eller om dom kan ta emot dig relativt snart på BUP berättar dom för dig om du ringer dit.
Andra alternativet att vända dig till Ungdomsmottagningen kan annars vara ett bra första steg. Dit kan du oftast komma ganska direkt, och där finns både läkare och kurator, och ibland också psykolog. Skulle det vara så att dom sedan anser att du ändå behöver hjälp av psykiatrin så kan dom hjälpa dig med den kontakten, genom att läkaren tex skriver en remiss, vilket gör det hela lite enklare för dig.

Men oavsett vart du börjar, så är det första som händer att du får en tid, och då får träffa någon som frågar dig om dina problem, och som tillsammans med dig försöker komma fram till vad det är du skulle behöva hjälp med och hur den hjälpen skulle se ut. Vid ett sådant första samtal är det därför ett jättebra tillfälle att ta upp det som du är orolig för, nämligen att inte bli tagen på allvar. Mitt råd är alltså att du ganska direkt tar upp din oro och berättar att du varit rädd för att söka hjälp, för att du är rädd för att inte bli tagen på allvar, och inte vara tillräckligt sjuk.
Nu skulle jag bli förvånad ifall den du träffade inte tog dina problem på allvar, då dom flesta som jobbar med sådant här vet att ätstörningar är svåra att hantera och har en tendens att bli värre och värre, varför man bara är glad för att någon söker hjälp innan allt gått helt över styr och det är direkt fara för livet. Men oavsett detta är det ändå bra för den personen du träffar att få veta att du oroat dig för att inte bli tagen på allvar, för då får han/hon en chans att bemöta det så att det inte uppstår några missförstånd mellan er, och så att du kan känna dig lugn. Och det är ganska vanligt att personer känner som du, så du behöver inte oroa dig för att vara konstig på något sätt. Men det är många som inte tänker på att säga det, eller som tror att man inte kan säga sådana saker. Men det är just det man kan, och det brukar bli jättebra om man kan ta upp sådana här saker ganska direkt, för då kan man klara ut det och sedan koncentrera sig på det som är det egentliga problemet, och det är ju det du vill.

Vissa av svaren på Ungdomar.se är inte dagsfärska. Exempelvis så förbättras ständigt läke- och preventivmedel, så de svar vi har kan till viss del vara inaktuella. Stäm alltid av med din ungdomsmottagning, apotek eller sjukvårdspersonal. Upptäcker du felaktig information blir vi jätteglada om du rapporterar detta till oss så att vi omgående kan lägga in korrekta uppgifter.

Visa mina övriga svar