Hej! Vet inte vart jag ska börja.. Är en tjej på 18 som sedan länge tillbaka varit väldigt deprimerad, har dessutom problem med mitt temperament och övervikt pga det och även fått problem med leder (har kraftig ångest och får ångest attacker). Jag har vuxit upp med mobbning och våld redan när jag började förskolan, och sedan uppåt. Som det känns nu när jag äntligen har flyttat hemmifrån "och" från mitt gamla ställe där jag blev mobbad så känns det jätte skönt att man får vara ensam lite och rensa luft och tankar, men jag är fortfarande så ensam och fast med mitt problem. Vill inte riktigt söka upp psykolog eller kurator (men antar att jag blir illa tvungen tillslut), jag får ångest av bara tanken att dra upp "allt" det gamla "igen". Är redan så ledsen och dränker mig själv i mina tårar. Familjen har försökt hjälpa mig, men slarvat lite och inte gett 100% på allt, kan också förstå dom på ett sätt då det måste vara jobbigt för dom och se sin egna dotter/syster deprimerad och sen att man inte vet ut eller in, men sen har dom inte heller lyssnat helt på mig (men nu börjar dom göra det lite smått). Jag har haft självmordstankar och skärt mig själv som bestraffning (familjen vet inte det, skulle få skäll av dom antar jag), och tagit ut allt på min pojkvän då jag känner mig så instängd. Jag slår honom inte, kommer aldrig på tanken att jag slår någon jag älskar. Har själv blivit slagen av familj och andra så jag vet hur det känns. Utan jag slår och gör sönder saker då hellre (kan ibland inte kontrollera min vrede). Men det sättet jag tagit ut över min pojkvän (även familj) är att jag sagt mycket dumma saker som jag inte menat och varit allmänt elak. Sen går det så fort ibland så jag får minnesluckor, växlar mellan glad och deprimerad. Blir rätt chockad ibland, känner mig matt och trött. Till naturen är jag en väldigt glad tjej som är igång hela tiden, fast temperamentet har jag alltid haft. Men nu när jag är deprimerad kan jag inte kontrollera det. Kan börja gråta och få panik ångest bara sådär, vart som helst och när som helst. Och som jag nämnde tidigare, bli lite våldsam på saker. Är tacksam för svar här då jag inte vågar fråga någon annanstans och hoppas att detta "helvete" slutar. Tänker inte ta livet av mig, jag ska kämpa med den lilla ork jag har kvar! mvh/jag

---

SVAR

Du har haft svåra upplevelser som du beskriver det, och det är sällan man bara kan lämna sådant bakom sig, även om man flyttar, eller gör andra saker för att komma bort. Sina känslor och sina upplevelser bär man med sig, varför man måste ge sig själv en ärlig chans att få bearbeta det man varit med om, och ge sig själv möjligheten att bygga upp en självbild utifrån mer positiva upplevelser.

Det är jättebra tycker jag att du har kommit iväg från den destruktiva situation där du befann dig tidigare, men dina sår från dina tidigare år, är sannnolikt inte läkta. Och det är väldigt vanligt att känslor av ångest, och depressiva tankar kan skölja över en "efteråt" när man väl fått lite avstånd till det jobbiga man upplevt. När man är mitt i det, så har man oftast fullt upp med att överleva både mentalt och fysiskt, varför man många gånger "håller mer kontroll" på sina känslor då. När man sedan kommer ifrån den jobbiga situationen är det ofta som om allting hinner ikapp en, och man kan drabbas av både depressiva tankar och ångest.

Min erfarenhet är att det brukar vara väldigt bra om man söker hjälp i en sådan här situation. Att stå ensam med alla känslor kan vara både plågsamt och svårt, och risken att man inte kommer vidare utan fastnar i en negativ livssituation är ibland stor. Du beskriver hur du har svårt att hantera ditt temperament, och hur detta går ut över din kille. Du beskriver samtidigt hur du gör illa dig själv. Allt detta är vad jag skulle kalla en negativ livssituation där du sannolikt bär på så mycket obearbetade känslor av dina tidigare upplevelser att du inte hittar andra sätt att hantera dom än att göra dig själv eller någon annan illa. Det här är ju självklart inte vad du vill, utan som du säger så är du sannolikt en annan person i botten, men ingen människa orkar bära hur mycket som helst, utan att det påverkar en själv eller omgivningen negativt enligt min erfarenhet. Det är just därför det är viktigt att man söker hjälp, för att man skall få hjälp att hitta andra sätt att hantera jobbiga känslor, vilket gör att man kan gå vidare och må bättre med sig själv. Och du verkar vara en fighter, varför jag är övertygad om att du har mycket att vinna på att söka den typen av hjälp. Men jag förstår mer än väl att du drar dig för att "gå tillbaka" i tiden och dra upp allt som varit jobbigt igen. För har man väl lyckats ta sig ur något jobbigt så vill man självklart inte tillbaka in i det igen, även om det "bara" är mentalt. Men som jag sade tidigare, så bär man med sig sina upplevelser och känslor vart man än går, och när dom "ställer" till det för en, så är det ändå klokast att försöka göra något åt det istället för att gå år efter år och kämpa med att hålla kontroll på sina känslor, för det är ett hopplöst företag, vilket du redan upptäckt utifrån din berättelse.
Så mitt råd är därför att du ringer till vuxenpsykiatrins öppenvårdsmottagning och ber om att få en tid. Sedan får du tillsammans med den du träffar diskutera hur fortsättningen skall se ut för att du skall kunna leva ditt liv på ett sätt som du själv vill.