Jag är en tjej på 19 år som har ett sommarjobb. Jag har hamnat i en svår situation som jag inte vet hur jag ska lösa. För ett tag sedan var det personalfest och många drack sig mycket berusade. Jag blev på natten våldtagen på efterfesten i en mörk park av en kille (arbetskollega). Jag har inte anmält honom och vill/vågar inte göra det heller. Det som gör det så komplicerat är att den här killen har en storebror som också arbetar på det här företaget och han är min chef! Hjälp, vad ska jag ta mig till? Jag älskar mitt jobb och vill helst inte säga upp mig. Att gå till min chef och be honom att säga upp sin lillebror är inte direkt aktuellt. Har du någon lösning?

---

SVAR

I det här läget tycker jag inte att du i första hand skall fokusera på ditt jobb, utan istället fundera över vad du själv behöver för att den här upplevelsen inte ska förstöra ditt liv för många år framöver, vilket inte är ovanligt vid våldtäkter enligt min erfarenhet.

Att bli utsatt för ett sådant här övergrepp är en traumatisk upplevelse, varför man kan behöva hjälp både att bearbeta det hela, och med att skapa någon form av rättvisa genom att anmäla det hela.
Av erfarenhet så vet jag också att många tjejer tar själva på sig skulden för det som har hänt, varför känslorna vänds inåt istället emedan gärningsmannen går fri. Av erfarenhet vet jag också att många känner sådan skam att man inte vill gå ut och öppet säga att man blivit våldtagen, varför steget till att anmäla känns långt.
Men av erfarenhet vet jag också att dom här tjejerna oftast far ganska illa då känslorna inte bara försvinner för att man försöker glömma och gå vidare. Deras självkänsla blir också påverkad i en negativ riktning och förtroendet för andra får sig en rejäl törn, något som påverkar hela fortsättningen i deras liv.

Nu säger du inget om hur du själv ser på den här våldtäkten och hur du själv mår för tillfället. Istället fokuserar du dina tankar på ditt arbete som du gärna vill behålla, och det faktum att det är chefens lillebror som gjort det hela, vilket kanske får dig att misströsta när det gäller om du ska bli trodd. Du nämner också att det förekom mycket alkohol på festen, varför det kanske är rimligt att anta att även du själv var berusad vid tillfället. Kanske får detta dig att lägga mer skuld på dig själv än på killen ifråga, varför jag vill trycka på att det i princip inte spelar någon roll hur berusad du var. En våldtäkt är alltid en våldtäkt även om det finns alkohol med i bilden. Det gör inte killen mindre ansvarig, och det gör inte heller dig mer ansvarig, då en tjej ALDRIG blir lovligt byte för en kille hur berusad hon än är.
Vidare så nämner du att du inte vågar anmäla utan att närmare säga varför. Men jag har svårt att tro att det bara är rädslan för att förlora jobbet som ligger till grund för det, utan sannolikt så finns det andra orsaker som jag varit inne på tidigare. Kanske är det att du själv tar på dig ansvaret, kanske är det en rädsla för att inte bli trodd, kanske är det en rädsla för hur andra skulle se på dig om dom visste osv, osv.

Så, jag vet att många av dom här sakerna jag pratat om ovan är svåra känslor och tankar att hantera, och många känslor kanske inte är helt klara för en själv, utan själv kanske man bara upplever en diffus rädsla och känsla av obehag inför allting. Men oavsett vilket så är det min erfarenhet att man behöver stöd och hjälp i det här. Och givetvis menar jag inte då att du skulle gå till din chef och prata om det här, utan som jag sade från början så vill jag att du skall fundera över vad du själv behöver för att komma ur det här någorlunda helskinnad.

Enligt min erfarenhet brukar det bästa vara om man söker hjälp genom att man går till kuratorn på Ungdomsmottagningen eller till kurator eller psykolog inom öppenvårdspsykiatrin. Tillsammans med den man träffar kan man sedan prata om dels hur man själv mår och alla känslor man själv har, men också om hur man ska hantera det rent praktiskt. Av kuratorn/psykologen kan man få stöd i att anmäla och i att hantera hela den biten. Men det är alltså något man bestämmer tillsammans.

Ibland kan man ha en nära relation med någon eller båda av sina föräldrar, varför det naturligaste kan vara att börja berätta för någon av dom. Men om det inte är så, gör man alltså bäst i att kontakta någon av dom jag räknade upp tidigare. För det är inte ditt jobb som går i första hand nu, utan det är du, och resten av ditt liv det handlar om, varför jag hoppas att du funderar över det jag sagt och att du söker hjälp och stöd i den svåra situation du hamnat i. Om du vill kan du få mer information på www.hopp.org