Frågor och svar om Ätstörningar

17 Aug 2003, 11:48 175
Tjej, 0 år
Question


jag är 16 år och för ungefär två år sedan hade jag någon slags ätstörning.. jag gick ner några kilon och var helt fixerad, min mens uteblev och det enda jag tänkte på var att gå ner i vikt, för ju mer jag gick ner ju lyckligare skulle jag bli. Mina föräldrar upptäckte detta och tillslut gick jag med på att få hjälp genom skolsköterskan som jag pratade med i ungefär ett halvår, en gång varannan vecka. Efter det åt jag någorlunda, slutade kräkas och motionerade inte överdrivet. Idag är jag symtomsfri.. förutom att jag känner ständig ångest över min vikt, jag tänker alltid på att gå ner i vikt.. tänker mycket på vad jag äter ochpå vad jag borde äta och hur jag borde träna. Nu väger jag som jag gjorde innan jag började (är 169 cm och väger ungefär 52) och jag har sån ångest över det! Jag känner mig oftast fet och äcklig, varje gång jag går förbi en spegel stannar jag och kollar ifall jag gått upp nåt.. och den här sommaren har jag gått upp ca 1,5 kg . Jag vill inte se ut som jag gjorde när det var som värst men jag skulle vara nöjd om jag vägde 49 kg. Jag vet inte hur jag ska göra för att gå ner längre.. enda utvägen är att börja banta och hårdträna men jag är faktiskt rädd för attjag ska halka dit igen. Egentligen mår jag ganska dåligt men jag vill inte visa detta för mina föräldrar, jag vill inte göra dem så oroliga som de var förut. Jag skulle vilja gå och prata med nån, kan tänka mig att gå på ungdomsmottagningen.. men mitt problem känns för litet, jag menar.. det finns tjejer som har värre problem med sånt här.. och då känns det som om jag tar deras hjälp.. kan man få gå dit och prata även om man inte är sjuk? Det känns onormalt att tänka på mat såhär mycket som jag gör. Jag skulle vilja reda ut vad som hände förut... det känns som om jag är två personer.. en som vill vara frisk och en som inte vill vara det... jag vet inte längre vad jag vill!..

Svar
Bo Westholm
Psykolog

Att ha drabbats av en ätstörning innebär oftast att man lever med sjukdomen under en längre tid. Man kan vara symptomfri, dvs man äter som man ska och håller sin vikt, men tankarna kring vikten, känslan av att vara fet, och oron för att gå upp kan ändå finnas där mer eller mindre intensivt. Det är detta som gör att det oftast är både svårt och tar lång tid innan man blir helt frisk från en ätstörning. Man kan likna det lite vid att vara alkoholist. Man kanske klarar att låta bli och dricka under lång tid, men det innebär inte att man inte är alkoholist längre, då tankarna och suget fortfarande kan finnas där, och tar man väl ett glas så kan det vara färdigt igen.
Så därför förstår jag din rädsla för att hamna i den negativa spiralen igen, för du är sannolikt inte helt frisk från din ätstörning även om du är symptomfri, vilket självklart är jättebra och en enorm prestation i sig. Men, som jag sade, så finns sjukdomen där vilande i alla fall, och det betyder att du fortfarande behöver stöd och hjälp. För även om det är svårt att börja äta normalt och överhuvudtaget hålla sin vikt, så är det ändå just nu där du befinner dig, som dom riktiga svårigheterna kommer, nämligen att hantera tankarna som alltid finns där och säger att du borde äta mindre, att du borde gå ner i vikt, att du är fet osv, osv. Det är dom tankarna som är grunden för hela sjukdomen, och det är dom tankarna du måste få stöd och hjälp med att hantera.
Så, tänk absolut inte att dina problem är obetydliga och att du tar tid från någon annan. Det finns tid för dig och för andra så ingen behöver bli lidande för att du får hjälp, för hjälp och stöd behöver du.
Mitt råd är därför att du följer din känsla och går till närmaste Ungdomsmottagning och berättar som det är, nämligen att du haft en ätstörning och klarat dig ur första fasen, men har ständigt återkommande tankar kring din vikt och är rädd för att hamna i en negativ spiral igen. Sedan kan du och den du träffar tillsammans prata om hur du vill att stödet till dig ska se ut, och hur ni tillsammans kan se till att du kommer igenom det här på bästa sätt.
Och i det sammanhanget skulle jag vilja råda dig till att även berätta för dina föräldrar. Visst, dom blir säkert oroliga, för det skulle dom flesta föräldrar bli. Men det är föräldrars jobb att vara oroliga för sina barn när det är något som är fel, och använda den oron till att hitta hjälp till sitt barn. För du måste försöka tänka på att man som förälder hellre tar oron och chansen att hjälpa till, än att gå ovetandes och få veta i efterhand när allting kanske är så mycket värre. Då får man som förälder aldrig chansen att göra något, och det brukar oftast vara mycket värre för föräldrar. Så, tänk inte att du belastar någon, utan tänk istället att du har människor runt omkring dig som bryr sig om dig, och som vill få möjlighet att hjälpa dig, precis som du säkert själv skulle velat få chansen att hjälpa till om det gällt någon annan än dig själv i din familj.

Så, du har gjort helt rätt som skrivit hit, och du gör helt rätt som är orolig för dig själv, eftersom den oron förhoppningsvis kommer få dig att söka hjälp. Och hjälp behöver vi alla ibland, och särskilt när man har drabbats av något så svårt som en ätstörning.

Vissa av svaren på Ungdomar.se är inte dagsfärska. Exempelvis så förbättras ständigt läke- och preventivmedel, så de svar vi har kan till viss del vara inaktuella. Stäm alltid av med din ungdomsmottagning, apotek eller sjukvårdspersonal. Upptäcker du felaktig information blir vi jätteglada om du rapporterar detta till oss så att vi omgående kan lägga in korrekta uppgifter.

Visa mina övriga svar