Hej, Jag har en liten fråga. Det är så att jag har mått ganska dåligt i ca 2 år nu (självmordstankar, depression, har skurit mig själv, kan inte äta, problem hemma som leder till problem i skolan osv.) men just nu känns det som om det jobbigaste är att jag saknar min familj och mina vänner som bor i utomlands. Jag var i Turkiet och Spanien för att hälsa på min familj hela sommaren och några dagar innan jag skulle åka hem från Spanien var jag så ledsen att jag mådde dåligt fysiskt och kunde inte sluta gråta, började t.o.m skära mig själv igen. Jag saknar alla så mycket nu och känner att jag inte vill vara kvar här i Sverige men det är helt omöjligt att göra något annat. Jag tittar på kort som vi tog där borta och musik som får mig att tänka på hur det var där, varje dag, och får tårar i ögonen och en stor klump i halsen. Jag vill inget annat än att åka tillbaks dit och stanna där för alltid men jag försöker få mig själv att förstå att det inte finns någonting att göra åt det för att det är omöjligt!!! Jag mår verkligen dåligt för det här men det FINNS ju ingen lösning, så det känns helt onödigt att prata med en psykolog även om folk vill att jag ska göra det??? Jag har iåf andra problem men det här är verkligen det värsta… Vad borde jag göra?

---

SVAR

Att hamna i en situation där man önskar att saker och ting vore annorlunda, och där det är svårt eller omöjligt att göra den förändring man skulle önska, kan vara väldigt psykiskt påfrestande. I ditt fall så verkar också som om det finns andra bitar som plågar dig, förutom din längtan efter familjen och vännerna utomlands, varför det gått så pass långt att du tagit till väldigt drastiska åtgärder som att skära dig för att hantera dina jobbiga känslor. Det här är självklart inte bra och min erfarenhet säger mig att du kommer ha svårt att ta dig ut ur den här negativa spiralen på egen hand, varför jag råder dig till att söka hjälp.
Att gå till en psykolog i ditt läge, handlar i första hand inte om att du kommer få hjälp att lösa situationen med att du har vänner och familj utomlands. Visst det finns en möjlighet att psykologen kommer ge dig infallsvinklar och perspektiv som du inte tidigare tänkt på, och som gör att du inte längre ser det hela som möljigt att återförenas med familj och vänner utomlands. Men sannolikt har du rätt i att psykologen inte kan ändra på din situation med boende osv, varför en samtalskontakt är meningslös utifrån det perspektivet.
Vad en samtalskontakt däremot skulle kunna hjälpa dig med är något helt annat. Nämligen hur du kan hantera alla jobbiga känslor du känner, på ett sätt som inte skadar dig själv, och som samtidigt ger dig en så pass stor trygghet i dig själv, att du inte längre kommer uppleva dom här känslorna som jobbiga på samma sätt längre.
För faktum är, att livet innehåller många moment där vi inte kan få det som vi skulle önska, och där vi drabbas av sorg, eller råkar ut för saker som gör oss ledsna, deprimerade, arga osv. I sådana lägen försöker vi oftast först förändra situationen, men i många fall går inte det, varför det enda som återstår är att lära sig hantera den här typen av känslor på ett sätt som gör att livet ändå känns värt att leva, och vi känner en trygghet i att vi klarar av att bearbeta det utan att fara alltför illa, vilket gör att vi kan gå starkare ur det hela, och med nya erfarenheter som gör livet lättare att leva.

Jag kan förstå om det kan kännas främmande för dig nu, att tänka i dom här banorna, för i dagsläget har du säkert svårt att se hur du skulle kunna hantera det du känner på något annat sätt än vad du gör idag. Och du har säkert också svårt att se på vilket sätt det skulle kunna hjälpa eftersom det inte förändrar något i sak. Men eftersom jag varit med ett tag och träffat många människor som befunnit sig i en liknande situation som du beskriver, så kan jag med säkerhet säga att det kan fungera så här, om man bara vågar söka hjälp och börja jobba med det hela. Så jag kan bara hoppas att du litar på mitt ord, och börjar tro på att det kan finnas en lösning för dig också även om det inte är den lösning du i dagsläget skulle vilja ha. Och kan du tänka dig att ta chansen att prova och se ifall det stämmer det jag säger, kan du vända dig till öppenvårdspsykiatrin där du bor (barn-, och ungdom om du är under 18 år).