Frågor och svar om självförtroende

24 Aug 2003, 09:56 209
Kille, 0 år
Question


Jag har ett problem. Jag vet inte riktigt var jag ska börja men jag tror att något kan vara på tok. Jag har mått mer eller mindre dåligt i snart ett och ett halvt år. Jag är en person som oroar mig för allt väldigt mycket, för mycket för mitt eget bästa. Det hela började iaf med att jag rökt bakom mina sunt stränga föräldrars rygg, då oroade jag mig i över ett halvår att dom skulle få reda på det. Under den perioden tänkte jag på problemet vajre dag, hade alltid en klump i magen och var aldrig riktigt lycklig. När jag äntligen glömt det problemet kom nästa dilemma, jag började hata min längd, för jag är rätt lång, vips så gick jag och oroade mig över att jag skulle bli onormalt lång. Precis som vid förra problemet så släppte jag aldrig mardröms tankarna kring dilemmat. Jag mätte mig varje dag och grät om jag trodde att jag växt nån millimeter. Denna mardröm räckte i några månader, tills dess att nästa problem löste av. jag fick nämligen rätt mycket finnar och började må väldigt dåligt över detta. Jag stängde in mig och spenderade min fritid med att titta på tv, tills det att jag somnade. Mina kompisar undvek jag under den perioden. Så började jag äta medecin och finnarna försvann, jag trodde att nu skulle det äntligen vara slut på alla problem och jag kunde få bli sådär lycklig och glad som jag egentligen alltid varit, framtill allt det här började alltså. Men så återgick jag till att oroa mig för min längd,för att finnarna skulle komma tillbaka och för mina ärr efter finnarna. Nu har vi kommit fram till nutid, de är de problemen jag bär på idag, plus att jag börjat gymnasiet och hamnat i en klass där nästan alla känner någon sedan tidigare, utom jag och någon till. Alltså är det gäng med kompisar och jag känner mig otroligt ensam. Fasar inför skoldagarna, och trots att jag fått kontakt med en del männsikor och sådär så är jag endå ensam på något sätt...jag är rätt social och har alltid haft mycket kompisar omkirng mig i skolan så det känns extra jobbigt att behöva oroa sigför att man inte ska ha någon att sitta bredvid e.tc.! Hur som helst..min verkliga fråga är: jag vet att tonårstiden är jobbig för nästan alla, men är det verkligen friskt att oroa sig så mycket som jag gör? att må fruktansvärt dåligt över inte alltför stora saker? jag vet inte vad jag ska göra, jag har försökt prata med mina kompisar men det kommer ingenstans..mina föräldrar vill jag inte prata med. Jag har aldrig på riktigt övervägt självmord men jag tänker mycket på att det skulle vara skönt att inte finnas. Sist jag åkte flygplan som jag inte riktigt gillar så tänkte jag: äh, det gör inget om planet störtar för jag har inget emot att dö. Förut har jag alltid fsat för att störta. Jag vill verkligen ha hjälp för jag orkar inte må såhär längre, men det här kanske är normalt?..det känns iaf som om jag inte ens är hälften av den personen jag en gång var. Det känns som om det första problemet, det med rökningen, startade en ond cirkel av oro som inte går att stoppa. jag vet inte om jag klarar det här själv. Förut var jag ALLTID glad, jag kan helt ärligt säga att jag förr kunde vara ledsen nån dag för någon småsak men i stort sett var jag lycklig,rolig,sprallig...nu är allt som bortblåst. Jag kommer inte ens ihåg hur det kändes att vara problemfri.

Svar
Bo Westholm
Psykolog

Jovisst kan tonåren för många vara en jobbig tid eftersom man själv och ens kompisar är på väg att bli vuxna med allt vad det innebär av att man ska hitta sin identitet, forma vem man är och hur man vill leva. Många känner helt plöstligt att kraven ökar, konkurrensen om uppmärksamheten hårdnar osv, varför det är lätt att känna rädsla för att inte duga, hamna utanför, inte lyckas osv.
Men bara för att det ofta är en jobbig tid, så tycker inte jag att man bara ska acceptera att må dåligt. För man ska inte behöva må dåligt bara för att man är tonåring och för tillfället känner att man tappat fotfästet. Tvärtom så är det just då man skall få hjälp. För det är tyvärr alltför många som befinner sig i din situation och som tror att deras problem är för små eller att det inte finns någon hjälp att få, varför vissa faktiskt väljer att ta sina liv till slut. Och det finns inget som gör mig mer ledsen än att se och höra om ytterligare en ung människas självmord, för jag vet att en hel del hade kunnat förhindras med rätt hjälp och stöd. Men oftast vet inte dom närmaste runt omkring vad som pågår för killen eller tjejen tror att dom är ensamma om att känna som dom gör, och drar sig därför för att berätta.

Men du och andra är långt ifrån ensamma om att tycka det är jobbigt med alla omställningar och förändringar man skall klara av i tonåren, så tro aldrig att du är konstig. För jag kan lova dig, att även dom klasskompisar du nu ser i det här gänget du pratar om, även dom, som verkar så hemma och nöjda och tillfreds med att känna sig inne i gänget, känner sannolikt rädsla, oro, meningslöshet och ibland ångest precis som du. Vi tar emot massor med frågor varje vecka och det är många av dom frågorna som kommer från dom som utåt sett verkar lyckade, men som inom sig känner rädsla för att inte duga, för att hamna utanför, eller bara har en känsla av tomhet och meningslöshet som gör att dom gråter för sig själva när ingen ser dom. Så allt är inte som det verkar.

Mitt råd till dig är att du ska söka hjälp och gå till närmaste Ungdomsmottagning, eller till skolkuratorn. Om du börjar prata med en kurator så kommer du sannolikt snart märka att problemen har en tendens att minska när man väl får prata om dom och får höra hur någon annan människa ser på det hela. För allting har en tendens att växa när man bär det inom sig, och till slut kan man bli så låst att man inte ser någon utväg. Så, utnyttja den hjälp som finns att få, för kuratorerna finns där av en enda anledningen, nämligen att hjälpa till i sådana här lägen. Sedan är min förhoppning att du kommer få så positiva erfarenheter av att prata med någon, att du kommer vilja börja prata med dina föräldrar också. För det kan vara en oerhörd lättnad att känna att man kan prata med sina närmaste om hur man egentligen känner inombords. Då minskar ensamheten och känslan av att stå utanför livet, varför problemen kan kännas mycket lättare att hantera. Så, gå inte längre själv, utan sök hjälp hos kurator i första hand, så skall du se att du kommer komma igenom den här perioden i ditt liv, med en styrka som du kommer ha användning av resten av livet.

Vissa av svaren på Ungdomar.se är inte dagsfärska. Exempelvis så förbättras ständigt läke- och preventivmedel, så de svar vi har kan till viss del vara inaktuella. Stäm alltid av med din ungdomsmottagning, apotek eller sjukvårdspersonal. Upptäcker du felaktig information blir vi jätteglada om du rapporterar detta till oss så att vi omgående kan lägga in korrekta uppgifter.

Visa mina övriga svar