Frågor och svar om att gå i samtalsbehandling

28 Aug 2003, 18:36 131
Annat, 0 år
Question


hej!
jag har vart med om det mesta jobbiga i livet. När jag var liten runt 6-7 år var jag å min mamma och pappa på semester och vi sov i samma rum, jag vaknade mitt i natten och upptäkte att dom hade sex, jag förstog först inte vad som hände och jag skämdes för mycket för att säga något. hemma har dom sitt rum brevid mitt och jag hör ofta när de har sex. jag mår jätte dåligt över det och jag har tagit avstånd från speciellt pappa äre så otroligt äcklad och låter honom aldrig krama eller pussa mig. När jag var 12 kom jag in i en ordentlig trotsålder och började dricka och ha sex. Var jämt otrogen mot mina pojkvänner och hade verkligen helt fel uppfattning om sex och kärlek. jag grät ofta och förlorade många av mina "bra" kompisar för mitt konstiga beetende. I högstadiet fick jag direkt ett slamp-ryckte och hade bara några riktigt nära kompisar. jag festade istället för att gå till skolan. i hela 7 och 8 fick jag inga betyg. jag drack nästan varje dag för att komma bort från verkligheten. i slutet av 7 blev jag våldtagen men var för full för att ta mig därifrån. jag har magpumpats och försökt att ta självmord med sömntabletter. i början av 8 gjorde jag en abort som jag blev väldigt deprimerad av. på grud av min personlighet som min pappa inte tålde så slog han mig flera gånger och tvingade mig att hitta på lögner för att inte slå mig ännu mer. jag har aldrig velat prata med mina vänner för att jag anser att deras problem är värre än mina och vill inte tynga dem med mina svårigheter. samtidigt har jag låtit mina vänner pratat med mig när de har haft problem som har gjort att jag har blivit ännu mer deprimerad. Jag har försökt att prata med en vuxen men jag börjar bara gråta och får inte ut ett ord. jag vill inte skylla på mina föräldrar men jag har aldrig kännt mig trygg hemma. Nu är jag 18 år och det mesta har ordnat upp sig, jag har en pojkvän sen 2 år tillbaka och vi älskar varandra, jag i stort sätt bor hos honom och hans familj. allt känns lättare nu men ibland smyger det gamla inpå och allt känns så jobbigt...vet inte om det är värt att prata med någon eller går det tillslut bort av sig själv?

Svar
Bo Westholm
Psykolog

Skönt att höra att ditt liv börjar ordna upp sig, även om jag mycket väl förstår att det gamla ibland smyger sig på. Vi människor fungerar nämligen så, att vi inte vill må dåligt varför "psyket gör allt" för att reparera sig själv. Det innebär att om vi har upplevt problem eller någon särskilt svår händelse, så kan det ofta göra sig påmint under lång tid, även om vi börjat få ett bra liv. Det beror på att jobbiga känslor och svåra upplevelser inte bara försvinner av sig självt, utan det tar tid för själen att läka precis som det tar för kroppen om vi skadat oss fysiskt. Och det är därför dom jobbiga känslorna dyker upp igen även om det kan verka som om det ordnat sig. Det är psykets sätt att säga "Hallå, jag har varit med om så jobbiga saker som inte är riktigt utredda än, och jag vill att du lyssnar och försöker ta tag i det här så allt kan bli bra!" Självklart menar jag inte med detta att du och ditt psyke är som två personer, men ibland kan det bli lite tydligare om man beskriver det så här.
Hur läkningen går till kan dock se väldigt olika ut. Ibland läker man genom att man hittar någon vän, partner aller annan närstående att prata med. Eller så kan man söka hjälp av tex kurator eller psykolog. För när man pratar om saker man varit med om, och saker man känt, så händer oftast det att man med tiden börjar förstå sig själv lite bättre. Man kan komma på varför det hela egentligen blev som det blev, och då brukar också en rad öppningar visa sig när det gäller hur man skall kunna hantera liknande situationer i framtiden. Så, man bearbetar alltså sina upplevelser och känslor när man pratar med någon. Sedan är det alltså upp till en själv vem man väljer att prata med. Det kan räcka med någon som står en nära, om den personen har förmåga att lyssna och förstå, samt ibland komma med lite infallsvinklar som gör att man kan komma vidare. Men ibland kan det kännas bättre att prata med en kurator eller psykolog. En anledning kan vara att det är skönt att prata med någon utomstående som man tex inte behöver känna något dåligt samvete inför att belasta, och sedan så kan det vara skönt att psykologen/kuratorn inte har någon annan koppling till en så man slipper gå runt i sin vardag och undra över vad han/hon tänker om det man sagt, som man kanske gör om man pratar med någon man har daglig kontakt med. Men främsta anledningen att prata med en kurator eller psykolog är ändå att man får mer professionell hjälp i att komma vidare, då psykologer/kuratorer har stor kunskap om hur psyket fungerar och hur man kan hjälpa personer att bearbeta upplevelser och finna sina egna vägar att gå vidare i livet.

Mitt råd till dig är därför att du funderar över hur du själv skulle vilja göra. För enligt min erfarenhet är det absolut värt för dig att prata med någon, och få stöd i att hantera dom gamla jobbiga känslor som dyker upp emellanåt, och samtidigt får du stöd i att fortsätta den positiva utvecklingen du redan kommit igång med. Men om det känns mest rätt för dig att prata med en kurator/psykolog eller om du har någon i din närhet som skulle kunna hjälpa dig, det måste du själv avgöra.

Vissa av svaren på Ungdomar.se är inte dagsfärska. Exempelvis så förbättras ständigt läke- och preventivmedel, så de svar vi har kan till viss del vara inaktuella. Stäm alltid av med din ungdomsmottagning, apotek eller sjukvårdspersonal. Upptäcker du felaktig information blir vi jätteglada om du rapporterar detta till oss så att vi omgående kan lägga in korrekta uppgifter.

Visa mina övriga svar