Frågor och svar om tankar om döden

12 Oct 2003, 12:22 154
Kille, 0 år
Question


Hur skall man bemöta en kille på 16 år som funderar mycket kring frågor gällande döden men som från början klädde dessa funderingar i att uttala en flygrädsla?

Svar
Bo Westholm
Psykolog

Mitt svar på den här frågan kommer att vara generellt till sin karaktär då jag vet för lite om killen, och din relation till densamme, för att ge ett mer individualiserat svar.

Det är inte ovanligt att unga människor har perioder där tankar kring döden är väldigt intensiva. Många unga blir rädda för både sina tankar och för själva döden i sig, varför min erfarenhet är att det viktigast är att själv vara lugn i sitt bemötande. Om den unge som funderar möter en vuxen eller en jämnårig som själv blir orolig över både funderingarna i sig, och det faktum att funderingarna verkar tex intensiva, så fångar den unge snabbt upp detta, och effekten blir att man förstärker känslan av rädsla hos den unge, eller känslan av att vara konstig som tänker sådana tankar. Så, innan man ger sig in i samtal med personen bör man tänka igenom sitt eget förhållningssätt och fundera över ifall man själv tror att man kan bibehålla lugnet och en lyssnande hållning utan att blanda in allt för mycket av sina egna rädslor. Kan man inte det, så kan det vara bättre att försöka få någon annan att "ta över samtalen". Med detta menar jag dock inte att det på något sätt skulle vara skadligt att berätta om att man själv känt tex rädsla inför döden, eller berätta om andra upplevelser i samband med döden. Tvärtom, så kan sådana berättelser ge den unge en förvissning om att han/hon inte är ensam om att ha haft sådana här tankar, och att man faktiskt överlever det. Men min poäng är att man ska försöka undvika att utstråla oro och rädsla när man berättar, varför man kan välja händelser och tankar som man kan berätta om utan att känslorna far iväg med en, och man fortfarande klarar att lyssna på den unge och sätta honom/henne i fokus. Sedan är det även min erfarenhet att det viktigaste är att finnas där och lyssna, och kanske ställa lite frågor kring hur den unge tänker och känner, utan att man för den skull gör det hela till en utfrågning med enda syfte att stilla den oro man själv eventuellt känner för den unge. För om man visar att man finns där, och att man är beredd att lyssna utan att fördöma, tycka tankarna är konstiga, eller visa rädsla, så ger man den unge en känsla av att både vara normal, och även en förvissning om att detta inte är något att oroa sig för. Och det är oftast det stödet och den förvissningen man behöver när man är inne i en jobbig period där tankar och känslor skrämmer. Sedan är det mindre viktigt huruvida den unge börjar prata i termer av flygrädsla eller något annat. Stannar man kvar och lyssnar, eller skapar vid återkommande tillfällen möjligheter till samtal så kommer man förr eller senare till pudelns kärna. Men innan man ger sig in i något sådant så ska man som sagt fundera över ifall man själv klarar att vara följeslagare på vägen och erbjuda det stöd, det lugn, och den uppmärksamhet som man då givit den unge ett hopp om att få.

Vissa av svaren på Ungdomar.se är inte dagsfärska. Exempelvis så förbättras ständigt läke- och preventivmedel, så de svar vi har kan till viss del vara inaktuella. Stäm alltid av med din ungdomsmottagning, apotek eller sjukvårdspersonal. Upptäcker du felaktig information blir vi jätteglada om du rapporterar detta till oss så att vi omgående kan lägga in korrekta uppgifter.

Visa mina övriga svar