Frågor och svar om missbruk

24 Oct 2003, 19:15 166
Tjej, 0 år
Question


Ja vet inte vart ja ska börja men mitt liv är kaos..på ytan är det perfekt..vist ja bor med min pappa o har en god kontakt med min mamma, d är vad alla tror. Men deras skilsmässa har tagåt hårt..min mamma, ja g o min lilla syster flyttade till en annn stad för sex år sen, strax efter skillsmässan och hon hamnade i drogtröäsket. Jag var nio år och såg plötsligt hur min perfekta svensson tillvaro började likna filmens hemsak värld. Jag såg o förstod allt, men i dagsläget tror ingen jag tagit skada utan att ja lever min egen lilla värld med pojkvän o allt. Bara för att jag visat en fasad. Men jag kommer ihåg allt. Jag har fått väaxa upp när jag var så liten. Sedan flyttade vi tillbaks o ja bodde med min pappa o mamma försökte ständigt lägga undan sitt heroin missbruk, men d tog fem helvetes år o då med ett rån som hon och nåra gjorde. Det var pricken. Pappa viste ingenting, mitt perfekta liv hos pappa viste ingenting. Ena gången jag va där fick jag hjälpa henne att inte ta självmord o ja va bara 14 år o på ytan söt o lyclig, men för att sedan samma dag i gråt cykla hem till pappa med min perfekta fasad. Så fick ja lära mej att leva, att alltid se andras behov framför mina, att ständigt dölja och nu eär jag arton o INGEN vet att jag gått igenom sådant.
Jaag ser nu hur mitt liv tar stryk. Jag har svårt o llita på killar då jag känner mej sviken av personen som sägs ska älska en mest i hela världen-min mamma. HUr ska ja då nånsin lita på min pojkvän när ha n säger att han älskar mej? Inombords känner jag mej splittrad, jag har spytt upp mat i över ett år utan att någon vet. Jag gråter mej till sömns, för hjag har så mycket att säga, så mycket jag har lärt mej att dölja, så mycket jaginte fick säga, så mycket jag inte sa för att inte såra folk. Minmamma pratar alltid ut med mej om allt sitt svåra, men frågar mej alldrig hur har JAG tagit skada, hur känenr du ens, e d inte kosntit att jag är så glad? Skulle jag säga någonting skulle jag såra henne och då skulle uppmärksamheten åter gå till henne o mina känslor skulle va ingenting mot hennes.
NU är allt för mycket, jag vill bara skrika ut att ni glömde mej i alll tumult, ja gick där ensam o kände ansvar för min mamma, hade ansvar att rnga henne o se om hon ens var vid liv och det såg inte ens min pappa. Var jag så duktig att dölja detta att han inte ens såg att ja kommit hem efter att t.ex avrt en helg hos mamma o avvänjt henne från droger..oc ja var bara 13 år=(
Jag känner så oerhörd skuld i mitt liv, och är lättsårad jag vågar inte hoppas på nåt lyckligt. Jag känenr att lyckan ändå komemr spränga mej i ansiktet, inget varar för evgt, ja har inte ens nåt hopp.Rädd för att bli sviken. Men mitt i allt så framsårs jag som en snygg/söt tjej med massor killar efter sej, snäll glad förstående, flummig och tar livet med en klackspark. När min egen mamma säger så vill jag bara dö, har hon inte fattat. Känns som jag spyr bara så att jag ska gå enr drastiskt och nån skla se att de nåt fel med den här tjejen. Samtiditgt så tappar jag oerhört mycket hår och får infektioner i kroppen hela tiden, den här gngn vågar jag ite ens säga nåt till pappa. Något saknas i mitt liv o ja vet ej vad, men en tomhet som ständigt sppökar, en skuld som ständigt hugger av att ljugit så otroligt för att skudda min mamma(besökte henne i fängelse fyra tim från vår stad utan att ens pappa viste) och för att allt har vart mitt fel,så otroligt rädd för killar...Jag klarar inte mer!!!! Me nu ska amn till skolan och åter igen ramstås glad o sprallig..det förtä ri mej långsamt o ja kommer kollapsa...snälla hjälå mej!!!!!!!

Svar
Bo Westholm
Psykolog

Det är inte konstigt om du känner att allt är kaos, och att du håller på att spricka inifrån. Du har burit en oerhört tung börda under många år och vid alltför unga år, så din reaktion nu är helt normal med tanke på omständigheterna. Ingen orkar bära det ansvar du burit utan att få stöd, avlastning, omsorg, omtanke, tid, kärlek, osv, osv. Och att som barn behöva gå igenom sådana här saker på egen hand, är självklart en oerhörd belastning, och det är därför alltså inte konstigt att du reagerar som du gör nu.

Tyvärr är din historia inte helt ovanlig, utan många barn till föräldrar med missbruk, psykisk sjukdom eller andra svårigheter känner säkert igen sig i din historia. För många gånger så är det så att den förälder som har problem, är oförmögen att se till sina barns behov, utan allt kretsar kring den som är sjuk, eller missbrukar. Och ett sådant mönster bryts inte förrän föräldern klarat av sina problem och lärt sig stå på egna ben, vilket din mamma inte verkar ha gjort fullt ut (vissa gör faktiskt aldrig det). Så, visst har du rätt att vara besviken på din mamma och känna dig sviken, för det har du också blivit. Inte för att din mamma är ond av naturen och struntar i dig, men pga att hon inte är stabil nog inuti för att klara av sin egen livssituation och sitt ansvar som förälder. Och det är ett svek, även om föräldern inte vill svika innerst inne.
Men din pappa är inte heller skuldfri i detta, då han självklart också har ett ansvar för att se till ditt bästa och vara lyhörd inför din situation även om du inte bott hos honom hela tiden. Och uppenbarligen har han totalt blundat för vad som pågått, varför du inte heller fått hans stöd i den omfattning du skulle behövt. För självklart så är det inte du som skulle hjälpt din mamma, utan hon själv, din pappa, eller någon annan anhörig, eller nära vän skulle sett till att hon fått den hjälp hon behövde från annat håll. Någon i din närhet skulle ha sett till att du inte kännt dig tvungen att axla en roll som aldrig var din från början.

Men bara för att alla runt omkring dig missade det, så betyder inte det att du bär ansvaret, skulden, är oviktig etc. Det betyder inte heller att du i framtiden skall skydda din mamma, pappa eller andra anhöriga från sanningen kring hur du har det. Tvärtom så är det nu väldigt viktigt att du försöker kliva ur den roll du fått i din familj, och att du visar för din pappa hur det egentligen ligger till. Och att du även visar för din mamma hur sviken du känner dig.
Detta är dock ingen lätt sak, och egentligen inget som jag tycker du ska göra ensam och utan stöd. Därför är mitt råd till dig att du söker hjälp hos antingen kurator, men helst hos en psykolog. Att du själv får en möjlighet att prata med någon om din situation och dina upplevelser, tror jag är oerhört betydelsefullt. För är det något du behöver så är det en möjlighet att få prata med någon där DINA känslor och behov står i centrum, och där du kan få hjälp med hur du ska hantera ditt liv framöver så din mammas missbruk och din pappas blindhet inte ska få förstöra dina möjligheter till ett bra liv. Så, ge dig själv den möjligheten, för det är du mer än väl värd.

Vissa av svaren på Ungdomar.se är inte dagsfärska. Exempelvis så förbättras ständigt läke- och preventivmedel, så de svar vi har kan till viss del vara inaktuella. Stäm alltid av med din ungdomsmottagning, apotek eller sjukvårdspersonal. Upptäcker du felaktig information blir vi jätteglada om du rapporterar detta till oss så att vi omgående kan lägga in korrekta uppgifter.

Visa mina övriga svar