Frågor och svar om självmordstankar

15 Nov 2003, 14:57 60
Annat, 0 år
Question


Jag kanske inte passar in på ungdom längre snart 25 år men jag har haft självmordtankar sen 6:an hitills när det varit som värst har jag "nöjt" mig med att skära sönder armarna och kännt mig till freds med det. Men det börjar inte räcka till - vet inte vad jag skall göra vill inte vara med längre

Sitter jämt o funderar på hur jag skall göra det för att chocken för den/dem som hittar mig inte ska bli allt för stor och på om jag ska försöka förklara varför jag gjorde det och isåfall hur jag ska förmulera mig.

en liten liten del av mig vill inte dö och den dlen vill ha kontakt med nån men jag vet inte hur




Svar
Bo Westholm
Psykolog

Du är definitivt inte för gammal för att skriva på den här sajten.
När det gäller ditt problem så vill jag att du tar fasta på den del av dig som vill leva. Den delen av dig ska se till att skaffa hjälp.
Enligt min erfarenhet så är det nämligen oftast så att man hamnar i ett hopplöst tillstånd när man känner som du. Man kan inte se att det finns hjälp att få, och allt känns så svårt och tungt att man inte ens kan föreställa sig att det skulle kunna finnas något eller någon som kan hjälpa en att ändra på det. Men tro mig när jag säger att jag träffat många i din situation, som efterhand kunnat se en ljusning och vågat börja hoppas igen. Ingen av dom kunde tro att dom skulle leva bra liv idag, men faktum är att det går. Men, man måste få hjälp för att hitta vägen ut ur ett sådant här mörker som du beskriver, och man måste få hjälp med att hitta andra sätt att hantera svåra känslor än att tillfoga sig själv mer skada. För en sak vet jag, och det är att alla som mår som du har någon gång blivit skadade i livet. Inte fysiskt alltid, utan i första hand psykiskt. Och när man inte hittar någon att dela dom här såren med, eller någon som kan hjälpa en att läka, så kan det gå så illa att man börjar skada sig själv för att få lindring. Men i längden fungerar inte det, för du kan aldrig läka genom att tillfoga mer skada. Det kan bara ge lindring för stunden, men med tiden blir denna lindring även en grund för mer ångest och mer hopplöshet.

Så, mitt råd till dig är att du tar fasta på den del av dig som vill leva och att du använder all den kraft du har kvar till att söka hjälp. Vänd dig till vuxenpsykiatrin vilket inte kostar mycket, eller gå till en privatpraktiserande psykolog/psykoterapeut om du har ekonomiska möjligheter till det. Vuxenpsykiatrin hittar du på dom blå sidorna, ring landstingets växel och be dom koppla dig till vuxenpsykiatriska öppenvårdsmottagningen. Sedan kan du beställa en tid. Privatpraktiserande psykologer/psykoterapeuter hittar du under Gula Sidorna.
Det viktiga är inte vem du går till utan att du sträcker ut en hand, och låter någon få se din verklighet, någon som har en möjlighet att hjälpa. Lyd mitt råd, för i dagsläget har du inget att förlora på det.

Vissa av svaren på Ungdomar.se är inte dagsfärska. Exempelvis så förbättras ständigt läke- och preventivmedel, så de svar vi har kan till viss del vara inaktuella. Stäm alltid av med din ungdomsmottagning, apotek eller sjukvårdspersonal. Upptäcker du felaktig information blir vi jätteglada om du rapporterar detta till oss så att vi omgående kan lägga in korrekta uppgifter.

Visa mina övriga svar