Mina föräldrar har tagit avstånd från mig pga min homosexualitet!

---

SVAR

I detta svar utgår jag från att du är så pass gammal att du inte längre bor tillsammans med dina föräldrar. Om det skulle vara så att dina föräldrar gör så här fastän du fortfarande är minderårig och bor hemma kommer saken i ett lite annat läge. Då skall du omgående ta kontakt med skolkurator, kurator på kommunens ungdomsmottagning, barn-, och ungdomspsykiatrin och/eller någon på socialförvaltningens familjeenhet. Det som dina föräldrar utsätter dig för genom att ta avstånd ifrån dig, när du forfarande är ett barn som de har ansvar för, är att likna vid psykisk misshandel och det måste man få hjälp att hantera. Därmed inte sagt att det är lättare rent psykiskt att hantera en sådan här sak för att man råkar ha passerat 18-års gränsen, men dina föräldrar har i vilket fall som helst ett särskilt ansvar för att behandla dig väl både psykiskt och fysiskt medan du fortfarande är barn. Lyd mitt råd om det skulle vara så att du fortfarande är minderårig, för en sådan här sak reder du sannolikt inte ut på egen hand när du fortfarande är beroende av dina föräldrars omsorg som man är när man är omyndig och bor hemma. Men som jag sade utgår jag härefter ifrån att du inte står i denna beroendeställning till dina föräldrar utan har påbörjat ett eget vuxet liv.

I din situation skulle jag vilja börja med att fokusera lite på dina föräldrar och speciellt på hur din syn på dom ser ut för tillfället. Kan du bli förbannad på dom för det här? Eller känns det så sorgligt/olyckligt att du bara känner dig deppig så snart du tänker på dom? Eller orkar du inte ens tänka på dom längre för det bara gör ont? Förmodligen kan du inte bli särskilt förbannad på dom, utan det är tvärtom oftast bara smärta som kommer över dig när du tänker på dom. Detta tyder på att du hamnat i ett psykologiskt mycket olyckligt underläge gentemot dina föräldrar. Och befinner du dig i ett sånt läge alltför länge kan det bli fruktansvärt jobbigt och riskabelt för din självkänsla. Den kan kantra rejält och sen sjunker både du och den ned i uppgivenhet inför mycket mer än bara föräldrar och din sexuella läggning.

Nu kommer jag fortsättningsvis att koncentrera mig på det här psykologiska underläget gentemot dina föräldrar. Alltså befinner du dig i ett underläge och hur kommer man ur ett underläge? Antingen får man helt enkelt plocka ned dom som är i överläget (dina föräldrar), eller också får man se till att häva sig själv upp från underläget. Låter ju inte alltför komplicerat, eller hur? Saken är nämligen den att psykologiska problem oftast inte är så komplicerade i sig själva, utan vad som är det svåra är att man (i detta fallet du) nästan alltid komplicerar situationen pga olika psykologiska försvarsmekanismer som sätter in automatiskt när du kommer i en känslomässigt laddad situation. Och ju sämre du känner dig, desto aktivare blir dina psykologiska försvarsmekanismer. Det här gäller alla människor och sker mestadels omedvetet dvs man upplever att man inte kan styra själv. Dom här försvarsmekanismerna är mycket bra (vi skulle inte klara oss utan dem) till en viss grad, då dom istället övergår till att bli ett hinder för att lösa problemet. Sånt här handlar de flesta samtalsbehandlingar om, dvs att komma till rätta med psykologiska försvarsmekanismer som mer eller mindre har ”fastnat”.

OK, nog med förklaringar nu. Som jag sa fanns det två vägar, och då börjar jag med den första, där du alltså skulle plocka ned dina föräldrar från överläget. Och hur gör du det då? Jo, du skulle kunna klargöra för dom genom att ringa, skriva ett brev eller något annat hur du ser på att dom svikit dig när du istället hade mått bra av att få deras stöd. Eller att du på något sätt förmedlar till dom att du kommer att få jättesvårt för att förlåta dom även om dom skulle ändra sig någon gång längre fram (naturligtvis kanske du skulle förlåta dom om det blev så, men det behöver ju inte dom veta i det här läget). Eller att du förmedlar till dom att du i din tur inte har något annat val än att ta avstånd från dom. De här förslagen kan säkert verka lite barnsliga, men i en sån situation som din, där dina föräldrar tagit avstånd från dig är det möjligt att sånt här kan få en verkan på sikt, dvs du låter dom lite grand smaka på sin egen medicin. Och du har ju faktiskt inte gjort något annat än uttryckt dina åsikter lite skarpt… Får du sedan någon reaktion är det ju bara bra, för då har det blivit någon form av kontakt! Du har sannolikt inget att förlora på att göra så här om du skulle välja att testa. Människor som dina föräldrar som kategoriskt/bestämt har beslutat sig för ett så allvarligt och drastiskt beslut som att ta avstånd från dig på grund av att din sexuella läggning inte passar in i deras världsbild, kommer sannolikt inte att i första taget låta sig bevekas av varken din tystnad eller reaktion i formen jag föreslår. Men tänk på att den som tiger oftast anses samtycka!

Och nu till den andra vägen där du skulle häva dig själv upp, dvs stärka dig bort från ditt underläge. Naturligtvis kan du få en sån effekt av det första förslaget också. Men jag tänkte mer på att du skulle försöka förändra din syn på dig själv i underläget genom att ”vända på steken”. Vad behöver du dina föräldrar till egentligen? Visst är det tråkigt att ni inte har någon kontakt, men det finns dom som inte har någon kontakt med sina föräldrar av andra skäl än att dom är homosexuella. När barnen (du) växer upp och blir vuxna, är det ofta på det andra hållet, dvs att man som barn inte längre är beroende av sina föräldrar utan att man blivit relativt jämlika. Ibland är till och med umgänget vuxna barn och föräldrar emellan enbart baserad på de vuxna barnens omsorg för föräldrarna ( t ex dom har ju inte så många att umgås med, dom sitter ju mest hemma för sig själva, dom blir ju så glada när vi kommer osv). Är det kanske ändå inte dags att klippa av den psykologiska navelsträngen dvs dina föräldrars stora inflytande på ditt eget sätt att tycka, tänka och känna? Är det inte läge för att låta dig själv breda ut dig och ta plats i ditt eget liv, med följden att du i vissa frågor går emot dina föräldrars åsikter och önskemål för att det nu gäller dig som vuxen och självständig människa precis som vem som helst? Ska dina föräldrars föreställningar om vad som är passande, och i detta fallet oförmåga att inse ditt behov av stöttning tillåtas spela någon roll i ditt liv nu när dom uppenbarligen valt att lämna dig ensam? Varför skulle du egentligen låta deras värderingar göra dig illa? Har inte du tillräckligt att stå i ändå? Okey, dina föräldrar har problem med din homosexualitet. Visst vore det bra om du kunde hjälpa dom att komma över det här, men som det ser ut just nu så har dom likt den välbekanta strutsen valt att stoppa ned huvudet i sanden. Alltså finns det inte så mycket för dig att göra….